Planet täckt av magma med svavel i sitt inre

 

Bild Konstnärs avbildning från Oxford university av exoplanet L 98-59 d i omloppsbana runt sin värdstjärna den röda dvärgen L 98-59. Kredit: Mark A. Garlick / markgarlick.com

I en studie från  Oxfords universitet har identifierats en tidigare okänd typ av planet. En planet som lagrat stora mängder svavel djupt inne i ett permanent hav av magma som täcker hela dess yta. Exoplaneten har beteckningen L 98-59 d och kretsar runt en  röd dvärgstjärna cirka 35 ljusår från jorden. Observationer från James Webb Space Telescope (JWST) och markbaserade observatorier visade att planeten har en  låg densitet, med tanke på dess storlek (som är ungefär 1,6 gånger jordens) och innehåller betydande mängder vätesulfid i sin atmosfär.

Hittills skulle astronomer ha placerat en planet som denna i en av två kända kategorier, antingen en stenig gashöljd dvärgplanet med en atmosfär av väte, eller en vattenrik värld bestående av djupa hav under sitt ishölje. Men dessa nya fynd visar att L 98-59 d inte passar in på någon av beskrivningarna istället verkar den tillhöra en helt annan klass av planeter med innehåll av tunga svavelmolekyler.

Med hjälp av avancerade datorsimuleringar rekonstruerade ett forskarteam från University of Oxford, University of Groningen, University of Leeds och ETH Zürich planetens historia från strax efter dess bildande till idag. En period på nästan fem miljarder år. Genom att direkt koppla teleskopobservationer till dessa detaljerade fysiska datamodeller av planetariska interiörer och atmosfärer kunde de fastställa vad som måste hända djupt inne i planeten.

Resultatet visar att manteln för L 98-59 d sannolikt består av smält silikat (liknande lava på jorden), med ett globalt magmahav som sträcker sig tusentals kilometer nedanför. Denna enorma smälta reservoar gör det möjligt för planeten att lagra extremt stora mängder svavel djupt i sitt inre, över geologiska tidsskalor.  

Huvudförfattaren Dr Harrison Nicholls (Institutionen för fysik, University of Oxford) beskriver: 'Denna upptäckt tyder på att de kategorier astronomer idag använder för att beskriva små planeter kan vara för enkla. Även om denna smälta planet sannolikt inte kommer att stödja liv speglar den den stora mångfalden av världar som existerar bortom solsystemet. Vi kan då fråga oss: vilka andra typer av planeter väntar på att bli upptäckta?'

Upptäckten har publicerats i Nature Astronomy. 

Då universum var en ursoppa

 

Bild https://news.mit.edu  En kvark susar genom kvark-gluonplasma och skapar ett spår i plasmat. "Att studera hur kvark-spåret studsar fram och tillbaka ger  nya insikter om kvark-gluon-plasmats egenskaper," beskriver Yen-Jie Lee Meriter:Kredit: Jose-Luis Olivares, MIT (Massachusetts Institute of Technology)

I sina första ögonblick var det unga universum en biljon grader hett. En soppa av kvarkar och gluoner. Dessa elementarpartiklar snurrade runt i ljusets hastighet och skapade en "kvark-gluonplasma" som  varade i några miljondelar av en sekund. Den ursprungliga sörjan kyldes  snabbt ner och dess individuella kvarkar och gluoner smälte samman för att bilda protoner, neutroner och andra fundamentala partiklar som finns idag.

Fysiker vid CERN:s Large Hadron Collider i Schweiz återskapar kvark-gluonplasma (QGP) för att bättre förstå universums utgångspunkt. Genom att krossa tunga joner i nära ljusets hastighet kan forskare kortvarigt lossa kvarkar och gluoner för att skapa och studera samma material som existerade under de första mikrosekunderna av det tidiga universum.

Nu har ett team vid CERN under ledning av fysiker från MIT observerat tydliga tecken på att kvarkar skapar spår när de susar genom plasman, liknande en ands som lämnar krusningar genom det vatten den simmar i. Fynden är det första direkta bevisen på att kvark-gluonplasma reagerar på snabba partiklars rörelse idet som kan ses som en  vätska, som skvalpar och stänker  istället för att spridas slumpmässigt som enskilda partiklar.

"Det har varit en lång debatt inom vårt område om plasmat borde reagera på en kvark," beskriver Yen-Jie Lee, professor i fysik vid MIT. "Nu ser vi att plasmat är otroligt tätt så att det kan sakta ner en kvark och ger stänk och virvlar som i en vätska. Så kvark-gluonplasma är bevisligen en uråldrig soppa."

För att se kvarks eftereffekter utvecklade Lee och hans kollegor en ny teknik som de beskriver i studien (se nedan). De planerar att tillämpa metoden på mer partikelkollisionsdata för att se på andra kvarkspår. Att mäta storleken, hastigheten och omfattningen av dessa vågor och hur lång tid det tar för dessa att ebba ut och försvinna kan ge forskare en uppfattning om plasmats egenskaper och hur kvark-gluon-plasma kan ha betett sig under universums första mikrosekunder.

"Att studera hur kvarkars spår studsar fram och tillbaka kommer att ge oss nya insikter om kvark-gluon-plasmats egenskaper," beskriver Lee. "Med det här experimentet tar vi en ögonblicksbild av den uråldriga kvarksoppan."

Studiens medförfattare är medlemmar i CMS Collaboration. Ett team av partikelfysiker från hela världen som samarbetar för att genomföra och analysera data från Compact Muon Solenoid (CMS)-experimentet, som är en av de allmänna partikeldetektorerna vid CERN:s Large Hadron Collider. CMS-experimentet användes för att upptäcka tecken på kvarkvågeffekter för denna studie. Studien har publicerats i tidskriften Physics Letters B. 

Planeten Mars påverkar Jordens klimat

 

Bild Skillnaden hur jorden och Mars kretsar runt solen. (NASA)

Stephen Kane, professor i planetarisk astrofysik vid UC Riverside, inledde detta projekt efter tvivel kring nyare studiers resultat som kopplar jordens uråldriga klimatmönster till gravitationseffekter från Mars. Dessa studier tyder på att sedimentlager på havsbottnen på jorden speglar klimatcykler påverkade av Mars trots dess avstånd från jorden och dess lilla storlek.

"Jag visste att Mars hade någon effekt på jorden, men jag antog att den var pyttelitet," beskriver Kane. "Jag trodde att dess gravitationella påverkan skulle vara för liten för att lätt kunna observeras inom jordens geologiska historia. Jag började  kolla mina egna antaganden."

För att göra detta körde Kane datorsimuleringar av solsystemets beteende och av de långsiktiga variationerna i jordens bana och lutning som styr hur solljuset når eller nått ytan under tiotusentals till miljontals år.

Dessa cykler av förskjutande bana och position kallas Milanković-cykler och är centrala för att förstå hur och när istider börjar och slutar. En istid är en lång period då planeten har permanenta isar vid polerna. Jorden har genomgått minst fem stora istider under sin 4,5 miljarder år långa historia. Den senaste började för cirka 2,6 miljoner år sedan och pågår fortfarande.

En Milanković-cyklel drivs huvudsakligen av Venus och Jupiters gravitationskraft och tar 430 000 år att slutföra. Under den tidsperioden skiftar jordens bana runt solen gradvis från nästan cirkulär till mer avlång och sedan tillbaka igen. Denna förändring i banans form påverkar hur mycket solenergi som når jorden och kan påverka istäckens framryckning eller tillbakadragande.

Den 430 000-åriga cykeln förblev intakt i Kanes simuleringar oavsett om Mars fanns eller ej. Men när Mars togs bort försvann två andra stora cykler, en som tar 100 000 år att slutföra och en annan som sträcker sig över 2,3 miljoner år, helt.

"När du tar bort Mars försvinner de cyklerna," beskriver Kane. "Och om du ökar Mars massa blir de kortare och kortare eftersom Mars då får större effekt."

Dessa cykler påverkar hur cirkulär eller utsträckt jordens bana är (dess excentricitet), tidpunkten för jordens närmaste passage till solen och lutningen av dess rotationsaxel (dess lutning). Dessa påverkar hur mycket solljus olika delar av jorden får vilket i sin tur påverkar glaciala cykler och långsiktiga klimatmönster. Kanes resultat visar att Mars spelar en mätbar roll i båda.

"Ju närmare en planet är solen desto mer domineras en planet av solens gravitation. Eftersom Mars är längre från solen har den en större gravitationseffekt på jorden än om den var närmare. Den slår över sin viktklass," beskriver Kane.

En av de mer oväntade upptäckterna var hur Mars massa påverkar takten med vilken jordens lutning förändras. Jorden lutar för närvarande ungefär 23,5 grader, och den vinkeln varierar något över tid.

"När Mars massa ökades i våra simuleringar minskar förändringshastigheten i jordens lutning," beskriver Kane. "Så att öka Mars massa har en slags stabiliserande effekt på vår lutning."

Studien är publicerad i Publications of the Astronomical Society of the Pacific, och beskriver  inte bara hur Mars kvantifierar inflytandet på jordens omloppsbana utan antyder också bredare konsekvenser. Kanes simuleringar antyder att även små yttre planeter i solsystem kan forma stabiliteten hos världar som kan hysa liv.

Sammanslagningen av två svarta hål och dess effekt

 

Bild https://interestingengineering.com  En konstnärs illustration som visar två svarta hål som på väg att kollidera.

Gammastrålning är den kraftfullaste formen av strålning som förekommer i samband med radioaktivitet. Gammastrålning ingår i kosmisk strålning.

I november 2024 registrerade gravitationsvågsdetektorer den våldsamma sammanslagningen av två svarta hål miljarder ljusår bort. Vanligtvis är sådana händelser osynliga för teleskop och skapar endast svaga krusningar i rumtiden. Men den här gången hände något ovanligt. 

Svarta hål kan enklast beskrivas som stjärnor som gjort slut på sitt bränsle och kollapsar inåt. En större stjärna har kollapsat under sin egen tyngd och gravitationen hos detta nya objekt har blivit så stark att elektromagnetisk strålning (bland annat ljus) inte kan ta sig ifrån dess yta. Allmän relativitetsteori (liksom de flesta modeller om gravitation) säger inte bara att svarta hål kan finnas utan förutsäger att de kommer att bildas i naturen närhelst tillräckligt stor mängd materia packas i en viss region, genom ett skeende som kallas gravitationskollaps. 

I en ny studie  beskrivs (se nedan) att rymdteleskop bara sekunder efter att signalen anlände till jorden upptäckte utbrott av gammastrålar (GRB) från samma område därute i kosmos.

Sammanslagningen är känd som S241125n och visar att  kollisioner mellan svarta hål under sällsynta förhållanden kan lysa upp kosmos för en kort stund. Studiens resultat  utmanar den länge hållna uppfattningen att sammanslagningar av svarta hål sker i  vakuum miljöer där minimalt med material finns tillgängligt för att producera strålning. Händelsen dök först upp i data från LIGO–Virgo–KAGRA-nätverket av gravitationsvågsobservatorier. Dessa instrument upptäckte rumtidskrusningar som produceras när två svarta hål slås samman.

Signalen indikerade att händelsen inträffade cirka 4,2 miljarder ljusår bort från jorden vilket motsvarar en kosmisk rödförskjutning på cirka 0,73. 

Tillsammans vägde de två svarta hålen mer än 100 gånger solens massa, vilket placerar händelsen bland de mest massiva sammanslagningar av stjärnmassor som hittills upptäckts. De flesta tidigare observerade sammanslagningar involverar system med  några tiotals solmassor.

Strax efter att gravitationsvågorna nådde jorden dök något oväntat upp i rymdteleskopdata. Ungefär 11 sekunder efter sammanslagningssignalen upptäckte NASAs Swift-satellit ett kort gammautbrott, en intensiv men kort blixt av högenergistrålning, som kom från samma område på himlen.

Kort därefter identifierade Kinas Einstein Probe-satellit en potentiell röntgenefterglöd från samma region. För att förklara hur en sammansmältning av svarta hål kan generera ljus föreslår forskarna att händelsen inträffade i en särskilt energirik miljö i skivan av gas och damm som omger ett supermassivt svart hål i en aktiv galaxkärna (AGN).Hittills har binära svarta håls sammanslagningar endast kunnat upptäckas genom gravitationsvågor. Att se ljus från sådana händelser skulle ge värdefulla ledtrådar om miljöerna där dessa kollisioner äger rum.

Upptäckten kan  hjälpa forskare att förstå hur extremt massiva svarta hål med stjärnmassa bildas. Om sammanslagningar sker inne i aktiva galaxskivor kan upprepade kollisioner i sådana miljöer gradvis skapa allt större svarta hål.

För tillfället är dock bevisen tydliga snarare än definitiva. "Vår modell är prediktiv och vi betonar vikten av att ytterligare begränsa sammanslagningens banexcentricitet och genomföra djupfältsobservationer galaxen där det skedde för att testa vår förklaring," tillägger studieförfattarna Shu-Rui Zhang, Yu Wang, Ye-Fei Yuan, Hiromichi Tagawa, Yun-Feng Wei, Liang Li, Zheng-Yan Liu, Wen Zhao, and Rong-Gen Cai.

Studien publicerades i The Astrophysical Journal. 

Ytterligare en strålningssimulator igång för nya experiment

 

Bild https://www.gsi.de/en

Kosmiska strålar är en av de största utmaningarna i rymden och utgör en betydande risk för astronauter och material. För första gången på europeisk mark har ett internationellt forskarteam i samarbete med Europeiska rymdorganisationen (ESA) lyckats få möjlighet till en strålningssimulator till att göra galaktiska kosmiska strålar vid GSI/FAIR-acceleratoranläggningen i Darmstadt, Tyskland. Resultaten från denna har publicerats i två artiklar i tidskriften "Life Sciences in Space Research."

Med GCR-simulatorn vid GSI, med ekonomiskt stöd från ESA, finns nu en andra möjlighet att studera GCR utöver simulatorn vid Brookhaven National Laboratory, USA, vilken stöds av NASA. Båda ger en maximal energi på en gigaelektronvolt per nukleon. Acceleratorcentret FAIR (Facility for Antiproton and Ion Research), som för närvarande byggs vid GSI inom  internationellt samarbete erbjuder förbättrade framtidsperspektiv inom forskningsområdet. På FAIR kommer energin att nå tio gigaelektronvolt per nukleon, vilket gör GCR-simulatorn i Darmstadt till den mest exakta i världen.

GSI/FAIR och ESA har arbetat nära tillsammans i många år och använt jonacceleratorer för att undersöka biologiska effekter av kosmisk strålning och hitta lösningar för att skydda astronauter. En simulator för solpartikelhändelser (SPE) baserad på modulatorer för tumörterapi finns redan tillgänglig. Båda institutionerna organiserar  gemensamt den årliga "ESA-FAIR Space Radiation School" för att ge studenter insikt i grunderna i biofysik med tungjoner för både jord- och rymdapplikationer. Nästa utbildning äger rum i augusti 2026, anmälan är öppen till och med den 12 april. (CP)

Stjärnkollision mellan neutronstjärnor skedde därute.

 

Bild Röntgenljusbild: NASA/CXC/Penn State Univ./S. Dichiara; IR: NASA/ESA/STScI; Illustration: ERC BHianca 2026 / Fortuna och Dichiara, CC BY-NC-SA 4.0; Bildbehandling: NASA/CXC/SAO/P. Edmonds

Neutronstjärnor är det som blir kvar efter att en stjärna som är mycket tyngre än solen får slut på bränsle, kollapsar inåt och  exploderar. De är små (bara ett dussin kilometer i diameter) men något mer massiva än solen vilket gör dem otroligt täta. Astronomer anser att de är några av de mest extrema objekten i universum.

Under senare år har astronomer samlat in data om kollisioner (sammanslagningar) av två neutronstjärnor inuti medelstora och stora galaxer. Denna senaste upptäckt visar dock att en kollision med neutronstjärnor inuti en liten galax.

”Att hitta en neutronstjärnkollision där vi gjorde det är banbrytande”, beskriver Simone Dichiara från Penn State University vilket var den som ledde studien. ”Det kan vara nyckeln till att några svar på olösta frågor inom astrofysik.”

Det första är om denna exempellösa plats för en neutronstjärnkollision kan förklara  det faktum att gammablixtar (GRB) kan komma ur kollapsen av två neutronstjärnor och är varför dessa strålar ses i en galax. Den andra frågan är om kollisioner av detta slag är anledningen till att grundämnen som guld och platina har hittats i stjärnor som ligger på stora avstånd från galaxers centrum.

Ovan  kollision är belägen i en liten galax, cirka 4,7 miljarder ljusår bort, inbäddad i en gasström som sträcker sig cirka 600 000 ljusår. (För att ge sen jämförelse är vår galax Vintergatan cirka 100 000 ljusår i diameter.) Gasströmmen skapades sannolikt när en grupp galaxer kolliderade för hundratals miljoner år sedan vilket avlägsnade gas och stoft från galaxerna och lämnade gasen kvar i den intergalaktiska rymden.

”Vi hittade en kollision inom en kollision”, beskriver medförfattaren Eleonora Troja från Roms universitet i Italien. ”Galaxkollisionen utlöste en våg av stjärnbildning som under hundratals miljoner år ledde till början på och slutligen kollisionen av dessa neutronstjärnor.”

För att upptäcka händelsen som kallas GRB 230906A, som inträffade den 6 september 2023, behövde astronomer NASA-teleskop som Chandra röntgenobservatorium, Fermi gammastrålteleskop, Neil Gehrels Swift-observatorium och Hubble-rymdteleskopet.

Fermiteleskopet upptäckte neutronstjärnkollisionen genom att fånga upp den distinkta signalen från en gammablixt. Efter att ha använt det interplanetära nätverket för att härleda en preliminär plats för Fermikällan behövde astronomerna sedan den skarpa skärpan från Chandra, Swift och Hubbleteleskopen för att mer exakt kunna lokalisera objektets plats. NASAs uppdrag är en del av ett växande, världsomspännande nätverk som följer dessa förändringar för att lösa mysterier om hur universum fungerar.

”Chandras exakta röntgenlokalisering gjorde denna studie möjlig”, beskriver medförfattaren Brendan O'Connor, McWilliams postdoktor vid Carnegie Mellon University. ”Utan den hade vi inte kunnat knyta galaxutbrottet till någon specifik källa. Och när Chandra väl visade  exakt var vi skulle titta, avslöjade Hubbles extraordinära känslighet den lilla, extremt svaga galaxen på den positionen. Vi kunde bara göra denna upptäckt efter att vi hade satt ihop alla bitar från skilda teleskop.”

Detta fynd kan förklara varför vissa gammablixtar inte verkar ha värdgalaxer. Detta resultat antyder att vissa värdgalaxer är för små och svaga för att synas i de flesta optiska ljusbilder från markbaserade observatorier.

Astronomer har aldrig sett den här typen av explosiv händelse i en miljö som denna förut och den kan bidra till att lösa två  kosmiska mysterier (se ovan). En artikel som beskriver studien publicerades idag i The Astrophysical Journal Letters . 

Om månprogrammet ARTEMIS

 

Bild wikipedia Artemis II vid uppskjutningskomplex 39B i januari 2026

Under Artemisprogrammet  kommer NASA att skicka astronauter på allt svårare uppdrag för att utforska mer av månen för mer kunskap, ekonomiska fördelar och för att bygga vidare på vår grund för de första bemannade uppdragen till Mars.

För att läsa mer om detta program och följa det steg för steg se denna länk från programmets hemsida och följ det nu och framåt. 

Sten far mellan månarna Didymos och Dimorphos

 

Bild Wikipedia.  Didymos (nere till vänster) och Dimorphos (uppe till höger) fotograferade av rymdsonden DART.

Dimorphos (S/2003 (65803 1) är en asteroidmåne som kretsar runt asteroiden 65803 Didymos. De finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Cirka 15 % av asteroiderna nära jorden har små månar som kretsar kring dem vilket gör binära asteroidsystem vanliga i vårt kosmiska närområde.

Ett team av astronomer under ledning från University of Maryland har upptäckt att dessa binära asteroidsystem är mycket mer dynamiska än man trodde. Systemet utbyter aktivt sten och damm i mjuka, slowmotion-kollisioner som formar och har format systemet under miljontals år.

Efter att ha analyserat bilder tagna av NASAs Double Asteroid Redirection Test (DART)-rymdfarkosten 2022, strax före dess avsiktliga kollision med asteroidmånen Dimorphos, identifierade teamet ljusa, solfjäderformade streck över månens yta. Det var det första direkt visuella beviset på att material naturligt färdas från en asteroid till en annan. 

"Först trodde vi att något var fel på kameran och sedan trodde vi att det kunde ha varit fel på vår bildbehandling," beskriver artikelns huvudförfattare Jessica Sunshine, professor with joint appointments in the Department of Astronomy and Department of Geological, Environmental, and Planetary Sciences at UMD (University of Maryland).  "Men efter att vi rensat upp insåg vi att de mönster vi såg var mycket förenliga med låghastighetsstötar, som att kasta 'kosmiska snöbollar.' Vi hade det första direkta beviset för nyligen skedda  materialtransport i ett binärt asteroidsystem."

Teamets resultat gav också den första visuella bekräftelsen av Yarkovsky-O'Keefe-Radzievskii-Paddak (YORP)-effekten, där solljus får små asteroider att snurra snabbare tills material flyger av deras ytor och ibland skapar månar. Sunshine noterade att detta sannolikt var fallet med Didymos och dess mindre måne Dimorphos, vilket bevisas av spåren av 'kosmiska snöbollar' som lämnats på Dimorphos yta.

Att hitta dessa spår krävde månader av detektivarbete. De solfjäderformade strecken var osynliga på DART-farkostens ursprungliga bilder, men UMD:s astronomiforskare Tony Farnham och den tidigare postdoktor forskaren Juan Rizos hjälpte till att utveckla sofistikerade tekniker för att ta bort stenskuggor och blixteffekter från bilderna, vilket avslöjade de överraskande streck som 'kosmiska snöbollar' lämnade efter sig.

"Vi såg till slut dessa strålar som slingrade sig runt Dimorphos, något ingen någonsin sett förut," beskriver  Farnham. "Vi kunde inte tro det först eftersom det var subtilt och unikt." 

  Forskarnas resultat, publicerades i The Planetary Science Journal den 6 mars 2026 och här beskrivs betydande konsekvenser för förståelsen av asteroider som potentiellt kan hota jorden. The Planetary Science Journal. 

Gränsen för var en planet kan ses möjlig för att ha livsformer runt en stjärna bör utvidgas

 

Bild https://www.afhu.org  Traditionella och utvidgade livsvänliga zoner runt en stjärna. Den traditionella beboeliga zonen visas av den diagonala orange randen. Avståndet från värdstjärnan (horisontella axel, i astronomiska enheter) ökar med ljusstyrkan, som ökar med stjärnans massa och stjärntypen (M, K, G, etc.) som visas på den vertikala axeln. Ellipserna representerar förlängningarna av den livsvänliga zon som presenteras i forskningen. | Källa: Amri Wande

Astronomer har länge sökt efter liv inom en smal sfär runt en stjärna, den "beboeliga zonen", där en planet varken borde vara för varm eller för kall för flytande vatten. Enligt en studie av forskare vid Hebreiska universitetet i Jerusalem (HU) kan flytande vatten dock existera långt bortom den klassiska ytterkanten, dolt under is som subglaciala eller intraglaciala sjöar. Detta innebär att antalet världar värda att efter vatten och potentiellt livsvänliga förhållanden kan vara mycket större än vad den traditionella kartan antyder.

Den nya studien, publicerad i Astrophysical Journal (se nedan) visar att astronomer i åratal har förlitat sig på tumregeln för beboelig zon (den så kallade guldlockzonen) när de söker efter liv bortom jorden, planeter där flytande vatten kan finnas på planetens yta. I vårt eget solsystem ligger den zonen ungefär mellan jordens och Mars banor. Men många av de planeter som nu upptäcks passar inte in i denna ram Då de kretsar runt stjärnor som skiljer sig mycket från vår sol och då har en beboelig zon på ett avstånd närmare  den inre kanten av den beboeliga zonen eller mycket längre ut.

Astrofysiker professor Amri Wandel från Hebreiska universitetet undersökte vad som händer när forskare ifrågasätter de antaganden som ligger bakom den traditionella guldlockzonen.

Fokus ligger på tidvattenlåsta exoplaneter – världar som alltid vänder samma sida mot sin stjärna. Dessa planeter upplever permanent dagsljus på ena sidan och permanent natt på den andra vilket är en konfiguration som ofta anses liv och vatten på dessa planeter.

Wandels analys antyder däremot något annat.

Med hjälp av en analytisk klimatmodell som spårar yttemperaturen på sådana planeter visar studien att världar som kretsar kring M- och K-dvärgstjärnor kan upprätthålla flytande vatten på nattsidan, även när de kretsar betydligt närmare sin stjärna än vad klassiska modeller för beboeliga zoner tillåter. Värme som transporteras från dagsidan kan hålla delar av nattsidan över nollpunkten vilket utökar utbudet av miljöer där vatten kan finnas kvar.

Denna utökade definition av den beboeliga zonen kan hjälpa till att förklara nyligen genomförda observationer av James Webb Space Telescope, som upptäckte vattenånga och andra flyktiga gaser i atmosfärerna hos de närliggande superjordarna som kretsar kring M-dvärgstjärnor planeter som  ansågs ligga utanför det säkra avståndet för ytvatten.

Studien tittar också åt motsatt håll, bortom den yttre kanten av den beboeliga zonen. Även på kalla planeter långt från sina stjärnor kan flytande vatten existera under tjocka lager av is i form av intraglaciala sjöar eller subglacial smältning, vilket ytterligare vidgar den beboeliga zonen och ökar antalet världar som kan stödja vattenbaserade miljöer med stor marginal.

Genom att ompröva antagandena bakom den beboeliga zonen och omräkna dess gränser, omformar denna forskning var astronomer kan leta efter förhållanden som är lämpliga för liv och föreslår att potentiella livsmiljöer kan finnas på planeter där det tidigare uteslutits.

Forskningsartikeln med titeln "Exoplaneter bortom den konservativa beboeliga zonen. I. Beboelighet" finns tillgänglig i The Astrophysical Journal och kan nås här. 

Stjärnors snurrande magnetfält och dess följd.

 

Bild https://pixnio.com/ vår stjärna solen.

Forskare vid Nagoya University i Japan har genomfört den mest detaljerade simuleringen av stjärnors inre och motbevisat en teori som forskare trott på i 45 år: att stjärnors magnetfält  byter rotationsmönster när de åldras. Man har ansett att rotationen vid polerna sker snabbare än vid ekvatorn hos äldre stjärnor. Forskare har nu funnit att denna förändring eventuellt inte sker. Stjärnor upprätthåller sin rotation som sker snabbt vid ekvatorn och långsamt vid polerna under hela sin livstid.

Forskarna använde Fugaku, Japans mest kraftfulla superdator tilla att simulera insidan av stjärnor med extremt hög upplösning. De delade in varje simulerad stjärna i 5,4 miljarder rutnätspunkter.

Eftersom tidigare simuleringar genomfördes med låg upplösning försvann magnetfält artificiellt och deras roll i stjärnrotationsmönster ansågs obetydlig. I denna nya studie med högupplöst simulering förblev magnetfälten starka och visade inget rotationsskifte.

Simuleringarna visade också att stjärnors magnetfält försvagas kontinuerligt under hela deras livstid utan någon återhämtning i hög ålder genom att polernas magnetfält roterade plötsligt i högre hastighet än magnetfältet vid ekvatorn. Tidigare studier förutspådde att magnetfälten skulle förstärkas igen när rotationsmönstret bytte riktning. Astronomer har förutspått genom teoretiska simuleringar antisolrotation i långsamt roterande stjärnor i simuleringar men  upptäckte det aldrig i observationer. Observationstekniker hade betydande begränsningar och frågan förblev obesvarad.

Forskaren och medförfattaren Yoshiki Hatta till studien (nedan) fbeskriver hur de nya simuleringarna löste detta problem. "Simuleringen kan återskapa solens observerade rotationsmönster nästan perfekt. När vi applicerar den på långsammare roterande stjärnor stämmer den också överens med astronomiska observationer och visar ingen antisolrotation."

Denna korrigerade förståelse av stjärnors inre kan hjälpa forskare att lösa stjärnmysterier som solens elvaåriga solfläckscykel och förutsäga hur magnetisk aktivitet påverkar planeters möjligheter att hysa livsformer under miljarder år. Det skulle också kunna förbättra stjärnutvecklingsmodeller och hjälpa astronomer att tolka observationer av avlägsna stjärnor.

Superdatorn FUGAKU som användes är installerad vid RIKEN, en nationell forsknings- och utvecklingsmyndighet, i Kobe, Japan. Den har varit i delad användning sedan mars 2021 och har uppnått världsledande prestanda inom flera internationella benchmarktester.

Resultaten av studien publicerades i Nature astronomy. 

Är detta anledningen till bristen på utomjordiska signaler?

 

Bild https://www.seti.org  En planets utsändning av radiosignal från en civilisation kan börja som en skarp ton (vänster, vit kortvågsignal) men signalen kan spridas ut av stjärnans omgivande plasmavindar till en långvågig radiosignal som blir en svagare signal (höger, grön). Studien tyder på att vi kan missa signaler genom att oftast leta efter den kortvågiga vita (ovan) tonen istället för den långvågiga gröna (ovan) (källa: Vishal Gajjar).

I en ny studie av forskare vid SETI-institutet antyds att stjärnväder i "rymden" kan göra radiosignaler svårare att upptäcka från utomjordisk intelligens och dess skepp eller planet. Stjärnaktivitet (soleruptioner) och plasmaturbulens nära en  planet där radiosändningar pågår kan bredda en annars ultrakortvågig signal och sprida dess kraft över fler frekvenser och då göra den svårare att upptäcka i traditionella smalbandssökningar.

I årtionden har många SETI-experiment fokuserat på att identifiera frekvenstoppar innebärande signaler som sannolikt inte produceras av naturliga astrofysiska processer. Men den nya forskningen lyfter fram en förbisedd komplikation att även om en utomjordisk sändare producerar en perfekt kortvågig signal, kanske den inte förblir kortvågig  när den lämnar sitt solsystem.

I de flesta teknosignatursökningar tar forskare hänsyn till förvrängningar som uppstår när radiovågor färdas över interstellärt rymd. Denna studie fokuserar på vad som kan hända närmare källan. Plasmatäthetsfluktuationer i stjärnvindar, liksom tillfälliga utbrott som koronamassutkastningar, kan förvränga radiovågor vilket effektivt "smetar ut" signalens frekvens och minskar den kortvågiga som sökpipelines är beroende av.

"SETI-sökningar är ofta optimerade för extremt kortvågiga signaler. Om en signal breddas i sin sols omgivning kan den sjunka under våra detektionsgränser, även om den finns där vilket potentiellt kan vara en förklaring till den radiotystnad vi sett i teknosignatursökningar," beskriver Dr. Vishal Gajjar, astronom vid SETI-institutet och huvudförfattare till artikeln (se nedan).

För att kvantifiera möjligheten att upptäcka signaler undersökte teamet något vi kan mäta direkt i vårt eget solsystem radiotransmissioner från våra egna rymdfarkoster däruppe.  Med empiriska mätningar från solsystemsonder kalibrerade de hur turbulent plasma breddar smalbandssignaler och extrapolerade sedan dessa mätningar till en mängd olika stjärnmiljöer.

Resultatet blev en praktisk ram för att uppskatta hur mycket breddning som kan ske från olika typer av stjärnor och observationsfrekvenser  särskilt under de under rymdvädersförhållanden som förväntas runt aktiva stjärnor. Arbetet pekar på en stark betydelse av detta då man söker efter signaler. M-dvärgstjärnor (röda stjärnor svalare än vår sol men oroliga utkast vanliga) som utgör cirka 75 % av stjärnorna i Vintergatan, har störst sannolikhet att kortvågsignaler bredas ut innan de lämnar systemet. 

"Genom att kvantifiera hur stjärnaktivitet kan omforma kortvågssignaler kan vi utforma sökningar som bättre matchar det som faktiskt anländer till jorden inte bara det som kan sändas," beskriver Grayce C. Brown, medförfattare till studien och forskningsassistent vid SETI-institutet.

Projektet exemplifierar den typ av högrisk, högpåverkande forskning som stöds genom SETI-institutets STRIDE-program (Support Technology, Research, Innovation, Development, and Education), vilket gör det möjligt för SETI-institutets forskare att utforska nya frågor och utveckla nya verktyg och ny teknik  att testa. STRIDE finansieras av Franklin Antonio (en filantropisk donation på 200 miljoner dollar från dödsboet efter Franklin Antonio, en visionär anhängare och katalysator för SETI Institutets arbete i mer än 12  år.) skapad för att påskynda banbrytande vetenskaps- och utbildningsinsatser vid SETI-institutet. En forskningsrapport kan läsas här om arbetet från iopscience.iop.org

Mikrober utvinner metall från meteoriter på ISS

 

Bild Wikipedia ISS-besättningsmedlem som förvarar prover (obs har inget med inlägget nedan)

Mikroorganismer som bakterier och svampar kan utvinna viktiga mineraler från bergarter och kan erbjuda ett hållbart alternativ till att transportera  behov av resurser från jorden.

Forskare från Cornell och University of Edinburgh har samarbetat för att studera hur mikrober extraherar platinagruppselement från en meteorit i mikrogravitation, med ett experiment som genomfördes ombord på den internationella rymdstationen. De fann att "biomining"-svampar är särskilt skickliga på att utvinna  palladium, medan borttagning av svampen ledde till en negativ effekt på icke-biologisk lakning i mikrogravitation.

BioAsteroidprojektet, leddes av seniorförfattaren Charles Cockell, professor i astrobiologi vid University of Edinburgh och inkluderade även forskare vid University of Edinburgh De använde bakterien Sphingomonas desiccabilis och svampen Penicillium simplicissimum för att se vilka grundämnen som potentiellt kunde extraheras från L-kondrits asteroidmaterial. Men att förstå hur mikroberna interagerar med stenar i mikrogravitation var även det viktigt.

Teamets studie publicerades den 30 januari i npj Microgravity. Huvudförfattaren är Rosa Santomartino, biträdande professor i biologisk och miljöteknik vid College of Agriculture and Life Sciences; Alessandro Stirpe, forskningsassistent inom mikrobiologi, är medförfattare. 

Forskningen stöddes av United Kingdom Science and Technology Facilities Council, Leverhulme Trust, University of Edinburgh School of Physics and Astronomy samt Edinburgh-Rice Strategic Collaboration Awards.

Dolda strukturer från universums första tid

 

Bild https://hetdex.org En del av ovan linjeintensitetskartan skapades genom att kartlägga fördelningen och koncentrationen av exciterat väte (via Lymans alfavåglängd) i universum för tio miljarder år sedan. Stjärnorna markerar var HETDEX har hittat galaxer. Infällda fältet visar en simulation av strukturen som finns när den  zoomats in och bakgrundsbruset tas bort från data. Källa: Maja Lujan Niemeyer/Max Planck Institute for Astrophysics/HETDEX, Chris Byrohl/Stanford University/HETDEX.

Hobby-Eberly Telescope Dark Energy Experiment (HETDEX) har astronomer använt data från i projektet för att skapa den största och mest exakta 3D-kartan hittills över ljuset som sändes ut av exciterat väte i det tidiga universum, för 9 miljarder till 11 miljarder år sedan. Denna specifika form av ljus, kallad Lyman-alfa, avges i stora mängder när väteatomer utsätts för en stjärnas energiutkast. Lyman - alfa strålning ett utmärkt verktyg för att hitta ljusstarka galaxer i denna avlägsna tid, som upplevde en våg av stjärnbildning. Dock har platserna från svaglysande galaxer och gas som avger Lyman-alfa, förblivit till stor del okända.

"Att observera det tidiga universum ger oss en uppfattning om hur galaxer utvecklades till sin nuvarande form och vilken roll intergalaktisk gas spelade i denna process," beskriver Maja Lujan Niemeyer, HETDEX-forskare i en studie och nyutexaminerad från Max Planck-institutet för astrofysik som ledde utvecklingen av kartan. "Men eftersom de är långt borta är många föremål i denna tid svaga och svåra att observera."

Med en teknik som kallas Line Intensity Mapping drar den nya kartan in dessa objekt i bild vilket tillför form och nyanser i denna formativa era i vårt universum. Resultaten publicerades den 3 mars i The Astrophysical Journal. 

Krabbpulsaren och dess ränder.

 

De flesta pulsarradiostrålningsutkast är spektralt bredare och brusiga inte så rent bandade som i pulsaren i Krabbnebulosan. En NASA-bild av Krabbnebulosan som tagita av James Webb Space Telescope ses ovan. Foto med tillstånd av NASA. 

Krabbnebulsaren är en relativt ung neutronstjärna och centralstjärna i Krabbnebulosan, resterna av supernovan SN 1054 som observerades över hela Jorden år 1054. Krabbpulsaren upptäcktes år 1968 och var den första pulsar som associerades med resterna av en supernova. En pulsar är en extremt tät, snabbt roterande neutronstjärna – resterna efter en supernova – som skickar ut regelbundna pulser av strålning, främst radiovågor, från sina magnetiska poler. 

"Gravitation förändrar rumtidens form," beskriver Mikhail Medvedev, professor i fysik och astronomi vid KU(university of Kansas)  som kommer att presentera sina resultat vid American Physical Societys Global Physics Summit 2026 som äger rum 15–20 mars på Colorado Convention Center i Denver. "Ljus färdas inte i en rak linje i ett gravitationsfält eftersom själva rymden är böjd," beskriver han. "Det som skulle vara rakt i en platt rumtid blir böjt i närvaro av stark gravitation. I det avseendet fungerar gravitationen som en lins i krökt rumtid."

Gravitationslinsning har diskuterats ingående i samband med svarta hål. Här ser astronomer en "dragkamp" mellan plasma och gravitation som formar den observerade signalen.

"I bilder av svarta hål formar gravitationen ensam strukturen," beskriver Medvedev. "I Crab Pulsar verkar både gravitation och plasma tillsammans. Detta representerar den första verkliga tillämpningen av denna kombinerade effekt."

Relativt nära astronomiskt sett är pulsar en centrerad i Krabbnebulosan belägen i Perseus Arm i Vintergatan endast cirka 6 500 ljusår från jorden . Eftersom den är nära och lätt att observera ger studier av Krabbnebulosan och Krabbpulsaren astronomer insikt i nebulosor, supernovor och neutronstjärnor i allmänhet.

"Det finns ett anmärkningsvärt mönster i en pulsars spektrum," beskriver Medvedev. "Till skillnad från vanliga breda spektra – såsom solljus, som innehåller ett kontinuerligt färgspektrum – visar Krabbans högfrekventa pulsar diskreta spektrala band. Om det vore en regnbåge om man ser spektrat som en regnbåge är det som om bara specifika 'färger' dyker upp utan något däremellan."

De flesta pulsarutkast är spektralt bredare och brusiga, inte bandlika lika rent som Krabbpulsaren.

"Ränderna är helt tydliga med total mörker mellan dem," beskriver Medvedev. "Det finns ett ljust band, sedan inget, ett ljust band, ingenting. Ingen annan pulsar visar denna typ av ränder. Den unika egenskapen pulsaren intressant  och utmanande att förstå."

Medvedev har tagit med Einsteins gravitationsteori i mixen och funnit att den spelar en avgörande roll i Krabbpulsarens zebramönster.

"Den tidigare teoretiska modellen kunde återskapa ränder, men inte med den observerade kontrasten. Gravitationens inkludering ger den saknade pusselbiten," beskriver Medvedev. "Plasmat i pulsarens magnetosfär kan ses som en lins en ofokuserad lins. Gravitationen, däremot, fungerar som en fokuseringslins. Plasma tenderar att sprida ljusstrålar isär. Gravitationen drar dem inåt. När dessa två effekter läggs på varandra finns det specifika vägar där de kompenserar för varandra."

Medvedev beskriver att kombinationen av ett ofokuserad magnetosfärisk plasma och en fokuserande gravitation skapar interferensband i fas och ur fas med radiovågsintensitet som framträder som Crab Pulsars zebraränder.

"Genom symmetri finns det åtminstone två sådana vägar för ljuset," beskriver han. "När två nästan identiska banor för ljus till observatören bildar de en interferometer. Signalerna kombineras. Vid vissa frekvenser förstärker de varandra (i fas) och ger ljusa band. Vid andra tillfällen tar de ut (ur fas), vilket skapar mörker. Det är kärnan i interferensmönstret."

Medvedev sade att han är nöjd med att mekanismen bakom det observerade zebramönstret nu nästan är helt förklarad.

"Det verkar finnas lite ytterligare fysik som krävs för att förklara ränderna kvalitativt," beskriver Medvedev. "Kvantitativt kan det finnas förfiningar. Till exempel inkluderar den nuvarande behandlingen gravitation i en statisk, lägsta ordningens approximation. Pulsaren roterar, och inkludering av rotationseffekter kan introducera kvantitativa förändringar även om de inte är kvalitativa."

Medvedev beskriver att arbetet kan göra det möjligt för forskare att undersöka roterande gravitationsobjekt mer direkt. Dessutom kan den nya förståelsen leda till en ny förståelse för pulsarer i allmänhet. Det utgör också en unik testplats för pulsarteorin och simuleringarna. Modellen kan också vara ett känsligt verktyg för materiefördelningen runt neutronstjärnor och möjligen till och med undersöka deras inre genom dess gravitationseffekter.

En associerad artikel har nyligen publicerats i det peer-reviewade Journal of Plasma Physics. 

Björndjur och Mars jord. Resultatet ej det man hoppats.

 

Bild wikipedia på björndjur (trögkrypare)

Forskarna använde två marsianska simulanter av Mars regolit (mars jord) båda efterliknar den regolit som NASAs Curiosity-rover tog prov från i Rocknest-fyndigheten vid Gale-kratern, söder om planetens ekvator. Forskarna använde två marsianska regolit-simulanter, båda efterliknar den regolit som NASAs Curiosity-rover tog prov från Rocknest-fyndigheten vid Gale-kratern, söder om planetens ekvator 2012. Ett av regolitproven MGS-1, utvecklades först för att fungera som en "global" regolit som representerade planetens yta i stort. Den andra, OUCM-1, utvecklades senare för att mer noggrant efterlikna det specifika provtagningsområdet Gale-kratern med särskild uppmärksamhet på kemisk sammansättning samt mineralsammansättning.

Tillsammans med Penn State Altoona-professor i mikrobiologi Corien Bakermans fann ett internationellt forskarteam nyligen att björndjurens aktivitet minskade avsevärt när de placerades i simulerad marsregolit.  Men att helt enkelt tvätta regoliten med vatten innan man introducerade björndjuren verkade dock ta bort något skadligt ämne och till stor del mildra effekten på deras inaktivitet. 

Studien publicerades i International Journal of Astrobiology, och är ett litet steg mot ett jättesteg för mänskligheten, enligt Bakermans. Tillsammans med Penn State Altoona-professorn i mikrobiologi Corien Bakermans fann ett internationellt forskarteam nyligen att björndjurens aktivitet är en viktig indikator på deras hälsa och att den minskade avsevärt när de placerades i simulerad marsregolit. De lösa mineralavlagringarna (damm som ju mindre kornen är är sylvassa, dock ej på jorden) som täcker en planets eller månes berggrund. 

"När vi överväger att skicka människor till icke-jordiska miljöer behöver vi förstå två saker: hur miljön kommer att påverka människorna och hur människorna kommer att påverka miljön," beskriver Bakermans, som samordnar Penn State Altoonas biologiprogram. Med denna forskning ser vi på en potentiell resurs för att kunna odla växter som en del av att etablera ett hälsosamt samhälle men även om det finns några  skadliga förhållanden i regoliten som vi kan skydda oss mot  eller vi för med oss för att skydda den främmande miljön från jordens påverkan.

Planetärt skydd syftar på att hålla utomjordiska kroppar säkra från jordens föroreningar och vice versa. Det strävas hålla en utomjordisk  miljö så fri från föroreningar som möjligt från människor eller robotar.

Bakermans beskriver att om en planet har sin egen försvarsmekanism mot utomjordiska inkräktare i regoliten som täcker dess yta, kan det vara en mindre oro för dem som planerar rymduppdrag. En sådan mekanism skulle dock sannolikt innebära att människor som hoppas etablera en bas inte skulle kunna anpassa regoliten för att stödja sina behov, som att odla mat. Om försvaret är tillräckligt starkt kan det också skada människor.

"Vi vet mycket om bakterier och svampar i simulerad regolit, men väldigt lite om hur de påverkar djur  även mikroskopiska djur, som björndjur," beskriver Bakermans och beskriver att simulerad regolit är utformad för att exakt efterlikna mineral- och kemisammansättningen som finns på Mars yta och i detta fall på de tåliga björndjuren. 

När vi överväger att skicka människor till icke-jordiska miljöer behöver vi förstå två saker: hur miljön kommer att påverka människorna och hur människorna kommer att påverka miljön," beskriver Bakermans som samordnar Penn State Altoonas biologiprogram. Med denna forskning tittar vi på en potentiell resurs för att kunna odla växter som en del av att etablera ett hälsosamt samhälle. Men vi undersöker också om det finns några inneboende skadliga förhållanden i regoliten som kan hjälpa till att skydda mot kontaminering från jorden, vilket är ett mål för planetens skydd."

"För MGS-1-simulanten såg vi betydande hämning minskad aktivitet inom två dagar avstannade den helt," beskriver Bakermans. "Det var mycket mer skadligt jämfört med OUCM-1, som dock även den var hämmande (i form av hur björndjuren rörde sig normalt. Två dagar senare började dock simulanten påverka björndjurens förmåga att röra sig normalt även i OUCM-1) men mycket mindre än i regolit MGS-1 där allt avstannade."

Björndjur har två tillstånd: aktiva och vilande. I sitt vilande tillstånd, vilket vanligtvis uppnås genom svår uttorkning kan de överleva rymdens vakuum, havets djup och nästan allt däremellan. När björndjur aktiveras genom återfuktning är de något mer ömtåliga men kan ändå förbli aktiva i frostgrader, förändrad tillgång på mat och andra svåra förhållanden. De björndjur som exponerades för MGS-1 visade dock ingen aktivitet efter endast två dagars exponering.

"Vi blev lite förvånade över hur skadligt MGS-1 var," beskriver Bakermans. "Vi teoretiserade att det kanske finns något specifikt i simulanten som kan tvättas bort."

Forskarna sköljde av MGS-1 med vatten och blandade det med färska björndjur. Dessa björndjur hade nästan ingen minskad aktivitet.

"Det verkar som att det finns något mycket skadligt i MGS-1 som kan lösas i vatten – kanske salter eller någon annan förening," beskriver Bakermans och noterade att teamet undersökte vidare. "Det var oväntat, men det är bra på ett sätt, eftersom det betyder att regolitens försvarsmekanism kan stoppa föroreningar. Samtidigt kan den tvättas för att stödja växttillväxt eller förhindra skador på människor som kommer i kontakt med den."

Vatten är knappt i utrymmet, så att tvätta regolit är inte en perfekt lösning, men Bakermans sade att förståelsen att den skadliga komponenten kan sköljas bort är hjälpsamt för att bygga en användbar kunskapsbas.

De galeileiska månarna Io, Europa, Ganymedes och Callistos vattenhalt

 

Bild wikipedia på de galileiska månarna i en sammansatt bild där månarnas storlek kan jämföras med Jupiters: uppifrån ses Io, Europa, Ganymedes och Callisto. De så kallade galeileiska månarna ses Io, Europa, Ganymedes och Callisto kallas så eftersom det var den italienske astronomen Galileo Galilei  som var den som upptäckte dem.

Sedan de första uppdragen av utforskning Jupiter och dess 95 månar i slutet av 1970-talet har forskare vetat att Jupiters månar uppvisar markant olika egenskaper. Io och Europa är det mest slående exemplet. Medan Io är en torr och intensivt vulkanisk värld utan vatten, är Europa isig och tros dölja ett enormt underjordiskt hav av flytande vatten.

I en ny internationell studie under ledning  från Aix-Marseille University och Southwest Research Institute (SwRI) beskrivs att denna slående kontrast fastställdes vid bildandet av dessa månar. De bildades runt Jupiter, inte genom senare evolutionära processer.

"Io och Europa är grannar som kretsar runt Jupiter, men de ser ut att komma från helt olika familjer," beskriver SwRI:s Dr. Olivier Mousis vid Department, Southwest Research Institute, 6220 Culebra Road, San Antonio och andreförfattare till en artikel i Astrophysical Journal som beskriver dessa upptäckter (se nedan). 

Teamet testade två huvudhypoteser för att förklara skillnaderna. Den första antyder att de extrema förhållandena nära Jupiter under satellitbildningen hindrade att vattenis bevarades vilket berövade Io vatten. Den andra hypotesen föreslår att Io och Europa initialt bildades med liknande mängder vatten, men att Io senare förlorade de flesta av sina flyktiga ämnen över tid genom atmosfäriska flykter och erosionsprocesser.

Det internationella teamet rekonstruerade de tidigaste evolutionära stadierna av Io och Europa med antagandet att månens vatten härstammar från hydrerade mineraler som införlivades under bildandet. Med hjälp av en avancerad numerisk modelleringsram kopplade studien månarnas interna termiska utveckling till flyktiga flyktprocesser vilket tog hänsyn till alla större värmekällor som var aktiva i det unga Jupitersystemet, inklusive ackretionsuppvärmning, radioaktivt sönderfall, tidvattenspridning och Jupiters intensiva strålning.

"Io har länge setts som en måne som förlorade sitt vatten senare i livet," förklarar Mousis. "Men när vi sätter den idén på prov vägrar fysiken att visa hur: "Io kunde helt enkelt inte bli av med sitt vatten så effektivt."

För den delen skulle Europa inte heller förlora sitt vatten inte ens under extrema förhållanden. Resultaten visar att Io och Europa redan var fundamentalt olika vid bildandet. Io bildades av torr materia och Europa ackumulerade från isrikt mineral.

"Den enklaste förklaringen visar sig vara den rätta," beskriver Mousis. "Io bildades torr och Europa bildades våt."

Dessa modeller visar att den kompositionella kontrasten mellan Io och Europa inte är resultatet av efterföljande evolution, utan snarare det direkta arvet från den ursprungliga miljön runt Jupiter vid den tid då dess månar bildades. Dessa slutsatser utmanar den långvariga antagandet att Ios högdensitetssammansättning berodde på en massiv förlust av flyktiga ämnen efter dess bildande.

Från och med 2031 kommer NASAs Europa Clipper-uppdrag och Europeiska rymdorganisationens Juice-uppdrag att studera Jupiters stora månar och ge avgörande nya data för att ytterligare testa dessa slutsatser. Särskilt kommer provtagning av vattenisplymer som förväntas bryta ut från sprickor i Europas isiga yta ge historisk kontext.

"Genom att undersöka plymaktivitet och vattens isotopiska fingeravtryck kommer framtida uppdrag att hjälpa oss att rekonstruera de tidiga förhållandena av Jupitersystemets månars  bildande," beskriver Mousis.

Få tillgång till forskningsartikeln "On the Divergent Evolution of Io and Europa as Primordial Ocean Worlds"  i Astrophysical Journal.

ESAs Jupiter Icy Moons Explorer, Juice just nu och dess framtida färd

 

Bild https://www.esa.int/ Juice emblem.

ESAs Jupiter Icy Moons Explorer, (Juice) kommer att göra detaljerade observationer av Jupiter och dess tre stora havsbärande månar Ganymedes, Callisto och Europa. Uppdraget innefattar en uppsättning av fjärranalys, geofysiska och in situ-instrument. Uppdraget kommer att karaktärisera dessa månar som både planetära objekt och möjliga livsmiljöer, utforska Jupiters komplexa miljö på djupet och studera  Jupitersystemet som en arketyp för gasjättar i universum. Uppskjutningen skedde den 14 april 2023

Uppskjutningsplatsvar Europas rymdhamn i Franska Guyana

Bärraket: Ariane 5

Förbiflygningar på vägen var hittills  Augusti 2024 månen -Jorden, augusti 2025 Venus därefter blir det september 2026 Jorden, januari 2029 Jorden vidare sker ankomsten till Jupiter i juli 2031

Se projektets hemsida här finns mycket intressant beskrivet om projektets arbete och nuvarande status. 

Observation av en Jellyfish_galaxy (Manetgalax) långt därute i tid och rum

 

Bilden  wikipedia. Inte den galax som beskrivs i inlägget men en bra bild på hur en manetgalax ser ut.  ESO 137-001, även känd som Manetgalaxen, är en taggformad spiralgalax belägen i stjärnbilden Triangulum Australe  i stjärnhopen Abell 3627. När galaxen rör sig mot galaxhopens centrum med 1900 km/s, blir den avskalad av het gas vilket skapar en 260 000 ljusår lång svans. Detta kallas ram pressure stripping (RPS)

Astrofysiker från University of Waterloo har observerat en tidigare ej känd manetgalax. Den avlägsnaste i sitt slag som någonsin upptäckts.

Manetgalaxer är namngivna efter de långa, tentakelliknande former som finns utefter dem. Den rör sig snabbt i sin heta, täta galaxhop och gasen inom klustret fungerar som en stark vind som trycker ut manetgalaxens egen gas bakifrån och bildar spår. Den tekniska termen för denna process är ram-pressure stripping. Waterloo-forskarna fann denna galax i djuprymddata som fångats av James Webb Space Telescope (JWST). Den är på z = 1,156, vilket betyder att vi ser den som den var för 8,5 miljarder år sedan, när universum var mycket yngre än i dag.

Data ger en sällsynt inblick i hur galaxer förändrats sedan det tidiga universum och utmanar föreställningarna om hur universum borde ha setts ut för 8,5 miljarder år sedan.

Teamet gjorde upptäckten när de undersökte COSMOS-fältet Cosmic Evolution Survey Deep field . En del av universum som många teleskop har observerat för att studera avlägsna galaxer. Astronomer valde denna fläck eftersom den ligger långt från vår egen galaxs plan och därför finns det litet av förorening från stjärnor och damm från Vintergatan i synriktningen. Platsen finns i ett område av universum som är synligt från både norra och södra halvklotet och fritt från ljusa förgrundsobjekt, vilket ger astronomerna en fri vy över det avlägsna universum i tid och rum.

"Vi granskade en stor mängd data från denna tidigare välstuderade region av universum i hopp om att upptäcka manetgalaxer som inte studerats tidigare," beskriver Dr. Ian Roberts, Banting-postdoktor vid Waterloo Centre for Astrophysics vid naturvetenskapliga fakulteten. "Tidigt i vår sökning av JWST-data upptäckte vi en avlägsen, odokumenterad manetgalax som väckte vårt intresse."

Denna manetgalax hade en ordinär galaxskiva och klara blå knutar i sina spår likt mycket unga stjärnor. Stjärnornas ålder tyder på att de bildades utanför själva huvudgalaxen i spåren av avskalad gas, vilket är väntat i en galax av denna typ.