Lyd eller svält.

Så kan man se arbetslinjen av i dag som förespråkas av Alliansen. Sök jobb till döddagar, om du inget får - skyll dig själv. Då får du leva på mycket låg ekonomisk nivå, om du inte har sparade medel.

Har du inte varit med i en a-kassa då får du leva upp dina tillgångar, sälja ditt hem och först därefter få existensminimum från socialen.

Om du inte lyder så sköt dig själv, svält. Bli uteliggare eller kriminell. Men som kriminell ska du veta att fängelserna idag inte är av samma slag som under 70-talet. Ingen vård och ingen bostad eller ett arbete när du blir fri igen. Bara ut och sköt dig själv.

Vi har alltid behandlat de som inget har som parias. NU är det dock hårdare tag än på länge. Du ska inget ha att säga till om anser vår kära regering. Kan du inte bli din egen lyckas smed; Skyll dig själv.

Nu är det snart val. Kan framtidens val åter bli segregerande val? Visst, vi fick allmän rösträtt i början av 1900-talet

Men för de som behövde fattigunderstöd, socialbidragstagare, kom inte rösträtten förrän 1945.

Kan det åter bli så att de som har det sämst, de arbetssökande och sjuka, ska vägras rösträtt då de inte arbetar?

Jag kan tänka mig det. Kan man beskatta folk hårdare som har dålig arbetslöshetsersättning på grund av att de inte får arbete då kan man stoppa rösträtten också. Då skulle garanterat Alliansen sitta kvar många år framåt.

Man bör inte blanda samman hopp och tro.

Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det. När hoppet är borta bryts allt ner och apatin breder ut sig.

Sjuka, olyckligt förälskade, arbetssökande m.fl. alla hoppas de. Den sjuke som ger upp att bli frisk förfaller i apati och lever troligen inte länge till. Den olyckligt förälskade som ger upp drar sig undan i frustration och drar sig in i total ensamhet kanske för resten av livet.

Den arbetssökande som söker tusentals jobb och inget får (inget ovanligt när det handlar om långtidsarbetslösa) och samtidigt hånas ekonomsikt genom fördelningspolitiken skattemässigt i dag, förfaller även denne i apati och ger upp. Jobbsökandet blir ett spel för gallerierna, inget annat.

När hoppet försvinner, försvinner även människovärdet.

Tro däremot kan försätta berg. Det handlar inte bara om gudstro. Allt kan genomsyras av tro. Hur många sjuka har inte kämpat och trott att det skulle hjälpa för tillfrisknande och verkligen även blivit friska till förvåning för anhöriga och läkare.

Hur många olyckligt förälskade har inte hittat en ny förälskelse som fungerat. Ibland har även den olyckliga förälskelsen resulterat i att den övergått i gemensam. Kanske just för att den olyckligt förälskade trott så mycket på den att den som inte älskat omvärderat den älskade.

Hur många arbetssökande har inte lyckats överleva ekonomiskt fast ingen önskat anställa dem och i dag även samhällets värderingar motarbeter dem? De har hittat nya värderingar inom familjen och lärt sig hushålla med de få resurser de har. Jobbsökandet ger säkert inget resultat ändå men de tror att en dag så kanske ändå något sker. Tron på något gör att de ser små glädjeämnen i vardagen istället för att brytas ner av alla nej.

Ska individen underkasta sig samhället eller samhället individen?

Frågan är berättigad. Platon ansåg inte det. Om en person inte tyckte att lagarna i en stat (På den tiden var det stadsstater såkallade polis) borde personen lämna staten och flytta till en där lagarna bättre passade den ideologi personen hade.

Skulle det fungera i dag? Jag vet inte, för då skulle alla sjuka och arbetssökande lämna landet. Ingen önskar väl bli utfryst och nedvärderad som dessa blir ekonomiskt här i Sverige i dag.

Men få har immigrerat. Varför? Vi vet ju att vi knappast har de bästa jobbmöjligheterna här och inte heller bästa ersättningarna när ingen önskar oss som arbetande eller vi blivit sjuka.

Är människor för fega för att ta sig ur ett land där de behandlas illa? Nej vi har många krigsflyktingar här. Men svenskarna då? Ja vi är nog lite för fega för att immigrera från vårt land. Vi hoppas och tror på att människor åter ska se de sjuka och arbetssökande som människor med värde. Man hoppas åter på en regering som inte ser ner på de svaga.Vi hade ju sådana regeringar under merparten av 1900-talet.

Man kan inte förstå (de äldre som har något att jämföra med) att samhället kan fortsätta med segregation och utanförskapande ekonomisk fördelning.

Men då har man glömt att de generationer som nu växer upp växer in i ett samhälle där man ser det som naturligt att de som är arbetssökande och sjuka ska ha det betydligt sämre än andra.

Det kommer snart att vara lika självklart här som det alltid varit i ex USA. Den som drömmer om ett empatiskt samhälle igen där staten tvingade fram empati för de utsatta finns inte längre. De politiker som är i farten nu är 60-talister och de har ingen känsla för de som inte lyckats. Vi kan inte få tillbaks de politiker som en gång slogs för solidaritet. De är snart utdöda och de få som lever är inte verksamma längre utan pensionärer.

Förr drömde man om trygghet, i dag om det perfekta och förverkligade.

Förr var kraven på livet inte så stora man önskade bara en inkomst på sitt arbete och ett tryggt eget hem.

Man var beroende av varandra och sina grannar för hjälp i livets alla skiften.

Kraven på fritid fanns inte, arbetet, oftast bondelivet, var ett liv, inte något som uppdelades i ledighet och arbete.

Visserligen segregerade man människor i olika värden då liksom nu. Arbetslösa sågs även då som parias som ingen nämnde något gott om. Då fanns arbete för alla så dessa sågs som dagdrivare vilket var förbjudet att vara. I dag finns ingen lösning för de som varit utanför arbetsmarknaden i många år och därför har det blivit ok enligt Alliansens ideologi att behandla dem som parias genom att ekonomiskt krossa dem. Hatet mot arbetssökande har alltid funnits men fanns inte öppet under senare delen av 1900-talet.

Familjen var viktig i årtusenden. Äktenskap och kärlek var ofta inte samma sak. Man gifte sig med den som kunde ge fördelar för gården. I dag gifter sig få utan kärlek men likväl fungerar det inte. Då var kamratskapet och beroendet viktigast. Det fungerade.

I dag är oberoende och självförverkligande ledstjärnan. Vilket har skapat främlingskap och ett livslångt sökande i ensamhet efter den perfekta partnern som livsidealet. Bra? Nej säger jag. Inte för någon och det speglas genom att samhället inte längre har fasta värden. Ingen trygghet. Inte arbete för alla. Ideologier som segregerar människor. Början till judehat igen. Fast det inte var länge sedan i Tyskland och Europa i sin helhet att judehat fanns vart det sedan ledde vet vi idag. Segregationsregeringen i Sverige anser i dag att det är rätt att sprida onda rykten i pressfrihetens namn om Israels militär. Utöver det anses det i denna regering att vi på alla sätt ska använda skattepengar till skattesänkningar för de som haft tur. De som har jobb. Behövs mer pengar ska det sparas på de sämst ställda.

Inte bara det att man påstår att bidrag till tredje land bör dras in på grund av korruption i dessa länder. Ideologin av i dag i Sverige och även i Italien skrämmer. Vi är på väg till ett människoförakt igen som vi inte haft sedan 1940-talet i Europa. Denna gång kommer det från vårt land och före detta diktaturstaten Italien där hatet mot romer florerar. I Sverige är det hatet mot arbetssökande och sjuka som florerar men det finns mer. Reinfeldt som gömmer sig bakom tryckfriheten ser inte skillnad på tryckfrihet och påhopp och hån på främmande staters befolkning. Israelpåhoppet från Aftonbladet.

Berätta en historia, ett gammalt nu snart utdött nöje eller nödvändigt pyssel.

I alla tider har människan suttit vid härden. Först lägerelden sedan i hemmets härd. Här berättades efter dagens slit historier om verkliga händelser och mystiska saker man sett eller hört andra berätta om.

Det var ett sätt att umgås och känna samhörighet. Familjens samkväm. När främlingar kom på besök fick man nya historier berättade.

Först i nutid försvann detta nöje, istället kom teven. Ja först kom radion. Numera finns datorn och nöjen i alla dess former utanför hemmet.

Familjen delas och alla har sina egna intressen. Inget är sig likt från fornstora dar.

Sammanhållningen i familjer är tillfälliga då nya familjekonstellationer bildas ideligen. Undantag finns, men merparten av dagens familjer i i-länderna är ombildade åtskilliga gånger.

Man kan då fråga sig om människor i dag mår bättre än våra förfäder gjorde? Ja kroppsligt är det säkert så. Vi har mat varje dag. Men psykiskt? Nej säkert inte. Människan är skapad sedan årtusenden att leva i och med naturen. I dag är vi så långt från det vi bara kan. Människan behöver sin flock av familjeindivider, även här är allt raserat och ensamhushållen har gjort flockdjuret människan till rotlös.

Psykiska problem är i dag vardagsmat och lika normalt förekommande som det var ovanligt förekommande för bara några generationer sedan.

Har världen och livsmiljön då blivit bättre? I en form ja, vi har mat, rent och sjukdomar kan botas mer än tidigare. I övrigt är det, med ett enda ord, kaos.

Behövs djurpsykologi?

Självfallet behöver vi förstå djuren så mycket det är möjligt. I annat fall kan vi inte bemöta rovdjuren exempelvis med annat än ammunition.

Då först kan vi göra motdrag som skyddar människan och tamboskapen. Vad reagerar rovdjuren negativt för? Att förstå detta är viktigt då kan de bemötas och våra tamdjur kan leva i trygghet för dessa bestar.

Djurpsykologi eller djurförståelse har mest handlat om hundar, katter och hästar. Men dessa djur lever sedan länge med människan och vi klarar av dessa. Så resurserna bör läggas där de behövs, inte på de djur som följt människan i årtusenden och som människan ser som förmänskligade varelser med samma behov av terapi som människan.

Vi vet nog om dessa. Däremot vet vi för lite om resten av djuren och då bör till att börja med förståelsen för rovdjuren vara viktigast. Vill vi ha dessa bestar i ex de svenska skogarna måste vi förstå dem och kunna leva med dem utan att de tar tamboskap eller småbarn. Detta var ju anledningen till att de en gång utrotades. Kan vi bättre än våra förfäder klara av att leva med dem? Jag tvivlar om vi nu inte lär oss förstå hur de reagerar och därigenom kan lära oss skydda oss själva mot dem.

Hot kan behövas i vissa situationer.

När då undrar någon? Ja inte i syfte att skrämma till underkastelse. Men ser vi på krigssituationer kan det behövas i överlevnadssyfte.

Panikslagna soldater i krig är omöjliga för strid. Därför behövs disciplin. Självklart ger disciplinen fler dödsfall då soldater inte vågar opponera sig av rädsla för repressalier som krigsrätt, arkebusering. Men utan hoten blir manfallet än större.

I krisstationer behövs även hot för att inte panik ska uppstå. Någon måste ta ansvaret då och denne måste lydas om inte situationer av detta slag ska ge än mer kaos och död eller sårade.

Det finns inte tid för diskussioner när något händer ibland. Det behövs snabb handling. När då vissa till sin egen nackdel, vilket de inte inser, börjar diskutera och ifrågasätta måste dessa tendenser slås ner. Ibland med hot ibland med våld för att spara liv.

I vilka situationer kan säkert flertalet förstå. Terrorattacker, stora olyckor mm är situationer där handling krävs och opposition mot detta måste slås ner för allas bästa. I krisen förstås kanske inte detta men efteråt bör det synas att det fanns inget annat val.