JKB18 en dvärggalax där metall saknas.

Med hjälp av ESO:s Large Telescope (VLT) har astronomer trängt in i den kemiska strukturen hos en närliggande metallfattig stjärnbildande dvärggalax som kallas JKB18. Galaxen befinner sig 59 miljoner ljusår bort vilket är nära då det gäller galaxer från vår Vintergatan.

 Resultaten av observationerna tyder på att galaxen är kemiskt inhomogen (blandad). Här finns ett lågt metallinnehåll och en stjärnmassa på cirka 100 miljoner solar och en genomsnittlig stjärnbildning på cirka 0,002 ny sol per år.

 Systemet visar en fascinerande uppbyggnad då stjärnbildning samtidigt sker på flera platser. Kanske (min anm.) det är skälet till så låg takt av stjärnbildning utöver bristen på metaller. Vanligtvis sker i andra galaxer stjärnbildning i de centrala delarna där det i dessa finns gott om gas, damm och metaller. Kanske (min anm.) just metallfattigheten i de centrala delarna får stjärnbildning att istället här ske lite här och där.

En grupp astronomer under ledning av Bethan L. James från Area Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland har gjort undersökningen av galaxen med hjälp av  VLT:s Multi Unit Spectroscopic Explorer (MUSE). Målet var att undersöka spridningen av metaller i hela systemets joniserade gas. Resultatet blev som vi läste ovan metallbrist i jämförelse med andra galaxer.

Det söktes då efter den mest sannolika orsaken till den observerade metallbristen. Astronomer anser att det här kan ha som orsak bristen på supernovor historiskt spår av sådana hittades inte. Supernovor producerar metaller. Men av någon anledning utesluter de likväl denna förklaring av metallbrist.

 Varför man kommer till den slutsatsen förstår jag inte (min anm.) istället diskuterar de anhopning av metallfattig gas, korta blandningstidsskalor eller självanrikning från Wolf-Rayet-stjärnor. Mer högupplösta forskningsstudier av JKB 18 behövs.

Bild från vikipedia på en Wolf–Rayet-stjärna WR 124 i stjärnbilden Pilen inuti med sitt utkastade moln av gas i nebulosan M1-67.  Här kan man lösa mer om detta slag av stjärna.

Astronomer ser fram emot ett besök på Neptunus måne Triton 2038

1989 besökte NASA: s Voyager 2 gasjätten Neptunus och dess största måne Triton från ovan därefter fortsatte Voyager 2 från vårt solsystem vilket den lämnade 2018.

Förbiflygning ställde fler frågor om Triton än vad man hoppades få besvarade. Kanske kan nästa besök (uppdrag Trident)  kan som ska ske 2038 ge mer kunskap om inte andra projekt konkurrerar ut projekt. Allt kostar pengar men lägena för Jupiter och Neptunus och månen Triton ligger i bra bana för ett kombinerat besök det året.

Vid Voyager2s besök upptäcktes att här finns åsar, fåror, hällar, slätter och platåer men inga högre formationer på ytan än ca 1 km.

Karl Mitchell "Trident projektforskare" vid JPL(Jet propulsionlaboatory)  säger. "Vi vet att ytan har alla dessa formationer vilket är ovanligt vilket motiverar oss att vilja veta hur denna värld fungerar”.

Dess bana är även annorlunda då den kretsar i motsatt riktning av Neptunus rotation. Triton är den enda stora månen i solsystemet som gör det.

Den enda förklaringen till dess motsatta rotation är att den är infångad av Neptunus en gång och då troligen från Kuiperbältet.  En annan förunderlighet på Triton är dess atmosfär Triton har en mycket tunn kväveatmosfär med spår av kolmonoxid och metan. Forskarna tror att atmosfären kommer från att kväveis smälter från ytan vilken är täckt av ett tunt lager av fryst kväve. Tritons jonosfär är även fylld med laddade partiklar och denna är 10 gånger mer aktiv än någon annan måne.

Den aktiva jonosfären är en av Tritons mest mystiska egenskaper. Normalt drivs detta slags  aktivitet av solen. Men Triton är så långt borta från solen cirka 30 gånger längre bort än jorden är från solen så därför måste något annat driva den aktiviteten. Triton antas även ha ett underjordiskt hav vilket bör ha bildats efter det att Neptunus fångat in Triton från Kuiperbältet. Men frågan är hur denna process av hav kunde ske,

Men (min anm.) inget är bevisat om att det finns ett hav under ytan. Kanske vi ser processer och formationer vi ännu inte förstå. Processer som utesluter att hav behöver finnas kanske finns och att Triton fångats in från Kuiperbältet är även det en teori. Hur och varför ett eventuellt hav skulle bildats under ytan efter infångandet kan jag inte förstå. Ett eventuellt hav borde redan enligt mig ha funnits innan infångandet.

Bild från vikipedia på Triton, fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989.

En stor kvasar från tidens början har upptäckts.

Astronomer har Nu upptäckt den mest massiva kvasar som någonsin hittats i det tidiga universum något som visar ett skeende vi inte kan förstå med nuvarande kunskap. Denna kvasar innehåller ett mycket stort svart hål med en massa motsvarande 1,5 miljarder solar (beräknat på vår sols massa).

Formellt betecknas kvasaren som J1007 +2115, men har även fått namnet Pōniuā'ena (betyder kryddpulver) från hawaiianska språket då upptäckten gjordes från teleskop på Maunakea.

Kvasarer är de mest energirika objekten i universum, och sedan upptäckten har astronomer varit angelägna om att avgöra när de först dök upp i universums historia. Enligt nuvarande teori drivs kvasarer av supermassiva svarta hål då dessa slukar den omgivande materian som damm, gas eller till och med hela stjärnor och därmed avger enorma mängder energi och ljus som omfattar en hel galax.

Det supermassiva svarta hålet som driver Pōniuā'ena gör denna kvasar till det mest avlägsna i tid och rum och är därför det tidigaste objekt som är känt i universum och i detta fall överstigande 1 miljard solmassor. Frågan om hur ett sådant massivt svart hål skulle kunna konstruerats när universum fortfarande var i sin linda har förundrat astronomer och kosmologer, säger medförfattare Xiaohui Fan, Regents professor och biträdande chef för UArizona Institutionen för astronomi.

Denna upptäckt utgör den största utmaningen hittills för teorin om svarta håls bildning och tillväxt i det tidiga universum säger astronomerna och någon säker teori om hur kvasarer som bildats i universums barndom finns inte i dag. Att det är slukande av stjärnor är inte troligt då stjärnor troligen inte bildats då.

Föreställningen att ett svart hål av Pōniuā'enas proportioner kunde ha utvecklats från ett mycket mindre svart hål som bildas av kollapsen av en enda stjärna på så kort tid eftersom Big Bang är näst intill omöjligt enligt nuvarande kosmologiska modeller.

Min uppfattning (min anm.) är att astronomer bör betänka att svarta hål bildades bland det första och att universums grundmateria vätemoln fanns då och kan vara grunden till kvasarer som denna i universums barndom genom att stora moln kommit in i de svarta hålen.

Bild från vikipedia som visar en konstnärs tolkning av en kvasargalax.

Natriumklorid finns på månen Europas yta vilket är positivt.

Jupiters måne Europas isiga skorpa döljer ett hav av saltvatten. Botten i detta är stenigt enligt vad vi antar. Sammantaget gör det Europas hav till en spännande plats att söka liv i.

 Havets potential att stödja liv är dock starkt beroende av dess sammansättning och kemikalieenergibudget som fortfarande i stort sett är okänt. För närvarande är vårt bästa undersökningsfält att försöka förstå Europas geologiskt unga och aktiva yta. Nuvarande tolkning från spektra från Galileo Near-Infrared Mapping Spectrometer (NIMS) visar en yta dominerad av tre kemiska slag fruset vatten, svavelsyrehydrat, och ett ytterligare icke-is material, som sedan tiden efter Galileos överflygning har tolkats som endogena sulfatsalter från havet under ytan.

 Men medan den sannolika förekomsten av svavelsyrehydrat förutspåtts som ett resultat från radiolytisk kemi som förekommer på kraftigt bestrålade och svavel-bombarderade ytor har sammansättningen av icke-is material begränsats av NIMS data i så motto att det inte säkert kunnat analyserats.

Men spektra som erhållits med rymdteleskopet Hubble genom detektion ur en 450 nm absorption tyder på bestrålad natriumklorid på ytan. Spektret från Hubble visar att detta korrelerar med geologiskt störd kaos-terräng.

  Laboratorieexperiment har visat att färgcentra bildas från natriumklorid (NaCl) och NaCl saltlake under Europa-liknande ytförhållanden (månen Europa menas här). Färgspektret i laboratorieprovsexperiment verkar visuellt likna dem som tagits av Galileo bilder av Europas yta.

Att det finns natriumklorid (vanligt koksalt) på månen Europas yta är en positiv upptäckt då det bekräftar havets troliga salthet och ger än mer trolighet för att liv kan ha uppstått i detta.

Alternativt (min anm.) kan det vid eventuellt behov om inget liv finns i detta betyda möjlighet för framtida generationer att odla jordiska fisk eller växtarter i detta hav.

Bild från vikipedia på månen Europa.

FRB kan vara tecken på en civilisation i universum

Det existerar  mystiska signaler från universums så kallade snabba radioblixtskurar (Fast Radio Burst) innebärande en kort puls av radiovågor med varaktighet på bara några millisekunder. De källor man hittills lyckats lokalisera har befunnit sig i avlägsna galaxer och varit extremt intensiva. Det är okänt hur radioblixtarna uppkommer men det finns hypoteser. Nu har en FRB observerats upprepas i ett relativt regelbundet mönster för första gången och även om det  förmodligen inte är aliens som skickar ut signalen säger en framstående astronom  professor Abraham Loeb på Harvards university att vi inte kan utesluta aliens som en förklaring.

Under 2018 upptäcktes ett interstellärt objekt asteroiden Oumuamua då föreslog bland annat Loeb att det kunde vara en konstgjord farkost av något slag. Idag vet ingen om detta var rätt eller inte men få tror det.

På frågan vad  Loeb tror att de upptäckta kraftfulla radiosignalerna (FRB) från universum är för något annat än  ljusa analogsignaler är att de kan vara någon form av främmande kommunikation. Han säger även att mönstret - eller periodiciteten - av skurarna kan ha en enklare förklaring. Men även den att det är en kraftfull läckande energistråle från rymdfarkoster i kosmos. 

Om vissa FRBs är läckage från en sådan stråle som missar eller spiller över kanterna på en främmande ljussegelfarkost är det en mycket avancerad civilisation bakom tekniken. Loeb anser även att det är möjligt att skurar kan komma från olika typer av källor, naturliga eller konstgjorda och att hitta en närliggande upprepad FRB eller upptäcka en i olika våglängder (såsom röntgen eller synligt ljus) kan göra  att lösningen på en av de mest mystiska mysterierna i kosmos kan få sin lösning.

Bild från vikimedia på en blick ut mot universum. Person okänd.

Spegeluniversum en ny tanke om vår verklighet

I en serie virala artiklar för ett tag sedan  hävdades  att NASA hade upptäckt partiklar från ett annat parallellt universum där tiden går baklänges. Själv beskrev jag detta den 26 maj se denna länk. Nu går NASA ut med att påståenden om ett universum där tiden går bakåt är sant. 

Den andra historien som nu beskrivits i media är mycket mer spännande och underlig. Den börjar med en  resa in i Big Bang och ut på andra sidan. I detta ligger påståendet att NASA upptäckt ett parallellt universum. Uppgifter som  först publicerades av den brittiska tabloiden The Daily Star för att sedan plockas upp av brittiska och amerikanska tidningar inklusive The New York Post.

Sanningshalten i detta är likt tanken att det finns ett universum där tiden går baklänges lika låg. Men idén utgår från vissa fakta om kvantvärlden. För den intresserade om detta som jag påstår feltolkade eller sensationskapande lösnummersäljande material. Men glöm inte att ta det med en nypa salt. Underhållande och fascinerande är det och science fiction betonat. Men självklart får var och en tro vad den vill, läs och begrunda.

Bild från flickr.com  på spegelbild av någon och detta kan visa en spegelbild av ett annat universum likt vårt och oss men likväl åtskilt.

Troligen finns det ett hav dolt under Plutos yta.

Pluto kan ha börjat som en het värld som bildades snabbt och våldsamt enligt en ny studie. Om det stämmer tyder mycket på att Pluto har ett underjordiskt hav sedan denna tid och att detta hav fortfarande existerar under ytan.

Nu säger forskare att detta hav uppvärmt av Plutos inre i sitt våta mörker kan innehålla livsformer.

Tidigare antogs att Pluto härstammade från kall och isig sten som klumpats samman i Kuiperbältet vid planetsystemets bildande men nu anser en del forskare istället att Pluto  hade en varm start full av explosiv kraft.

"När vi tittar på Pluto idag ser vi en väldigt kall fryst värld med en yttemperatur på cirka -228 grader Celsius", säger studieförfattaren till rapporten Carver Bierson, planetforskare vid universitetet i Santa Cruz i Kalifornien och tillägger  

"Jag tycker att det är fantastiskt att man genom att titta på den geologi som registrerats i ytan nu kan dra slutsatsen att Pluto hade en snabb och våldsam början som värmde det inre tillräckligt för att bilda ett hav under ytan."

Troligast har Plutos geologi kunnat mer förstås efter besöket av New Horizon och dess data som fortfarande analyseras (min anm.). Vi bör dock tänka på att vi inte vet om detta hav finns eller hur stort det är, om det existerar. Ännu mindre kan vi veta om det finns liv här. Men så länge vi inte kan ta reda på detta är möjligheten öppen.

Bild från vikipedia på Pluto sedd från New Horizons 14 juli 2015.