Nya rön om Titans hav

Saturnus måne Titan är en intressant plats. Här likt på Jorden finns hav. Flytande vatten är det inte i dessa utan flytande kolväten som etan och metan.

Små centimeterstora vågor kan ses här och båtar skulle kunna segla fram på ytan.

Vad som nu upptäckts är att likt på Jorden finns en medelhöjd på havsytorna runt månen likt det finns på Jorden.

Detta visar att det  finns vätska under ytan  likt det finns grundvatten under ytan runt Jorden. Just genom detta uppstår en medelhöjd av havsnivån likartad runt om.

Det visar att det finns mycket vätska under Titans markyta vilket får det att bli en reglering av havsmedelhöjden likt det blir här på Jorden.

Detta till skillnad om vattnet funnits enbart i skilda håligheter med skilda djup på skilda platser runt om på Titan då hade det inte varit en medelhavsnivå utan stora skillnader runt om månen i skilda håligheter eller havsdammar.

Bilden visar en bit av Titans nordpol med några synliga sjöar (hav)

I morgon 4 febr passerar asteroiden 2002 AJ129 oss på ett avstånd av 4,2 miljoner km.

Asteroiden 2002 AJ129 passerar i vårt närområde i morgon den 4 februari. Den diameter av ca 1 km och tillhör gruppen medelstora asteroider. Första gången den upptäcktes var 2002 av ett observatorium på Hawaii.

Dess hastighet är ca 34/km sek en hastighet högre än de flesta jordnära asteroider.

Om den skulle komma att krascha Jorden skulle den ställa till med stora skador. Men dess bana gör att denna fara ses som mycket liten under överskådlig tid.

Tyvärr är den för liten och avståndet för stort för att det ska gå att se den utan större teleskop.

Bilden visar dess bana i vårt närområde

En sammanställning av det största i universum

Det största av skilda slag däruppe kan vi inte vara säkra på. Men det största av vad vi idag vet, kan vi göra en sammanställning av.

Exempelvis största kända solen eller planeten i vårt solsystem. Största kända galaxhopen med mera med mera.

Följ denna länk för att få veta vad som idag är känt som störst därute och få en kunskap om hur stort, djupt eller mäktigt olika objekt är däruppe ovan oss.

Bilden är på Utopia Planitia den störst kända kratern i vårt solsystem vilken finns på Mars

Vårt solsystem är udda uppbyggt mot flertalet (kanske alla?) andra solsystem vi hittills upptäckt därute.

Solsystem är inte ovanliga. Troligen har nästan alla stjärnor däruppe ett planetsystem i banor om sig.

Men få om ens något likt det vi ingår med vår Jorden i, vårt solsystem och plats i universum.

Det som verkar vara det vanliga solsystemet vilket vårt inte ingår i är att det ska ha bildats likartade storlekar av planeter i ett specifikt system. Exoplaneter vi sett runt andra solsystem är alla i ungefär samma storlekar runt sin sol. Utöver det är avstånden mellan planeterna regelbundna. Det visar att de bildats samtidigt eller mycket nära tidsmässigt.

Så inte i vårt. Här finns stenplaneter i olika storlekar stora gasplaneter ingen lik i storlek som den andra. Närmst solen finns stenplaneten Merkurius en liten planet sedan kommer visserligen två jämnstora planeter Venus och Jorden men sedan kommer en liten planet igen, Mars.

Utanför denna finns kaos eller ett asteroidbälte bortom det en jättegasplanet och sedan ytterligare tre sådana i olika storlek därefter en liten dvärgplanet och utanför detta asteroider igen och kanske planet 9.

Avstånden mellan planeterna har inget samband utan skiljs åt. Så vårt solsystem är unikt och bör ha bildats annorlunda mot de vi hittills bland andra solar hittat.

Varför det är så? Ingen vet men allt kan inte ha bildats samtidigt i vårt solsystem vilket vi anser det gjort i andra solars system vad vi vet eller tror oss veta idag från de upptäckter vi hittills har klassificerat.

Tre miljarder ljusår bort finns ett kluster av hundratals galaxer. Välkommen till Abell 1758.

Det finns kluster av varierande storlekar av galaxer. Ett stort och uppdelat sådant finns ca 3 miljarder ljusår bort. Detta vilket kallas Abell1758 och är i sin tur uppdelat i två cluster med ett avstånd från av varandra av 2,4 miljoner ljusår.

Namngivna som Abell 1758N (norr) och Abell 1758S (söder). Abell 1758N är i sin tur uppdelat i två mindre cluster Abell 1758NE (öster) och AbellNW (väster).

Inom clustren har upptäckts radiostörningsvågor vilka antas komma från oroligheter inom clustren då sammanslagits med än mindre cluster eller just gör detta.

Det är oroligt inom desamma. Intresset riktar sig mot detta orosmoment och hur det integrerar inom clustren. Här tänker man även försöka undersöka om mörk materia är inblandat om det är inblandat och hur denna integrerar i så fall. Allt i syfte för att förstå mer av universum och kanske även av hur Big Bang en gång agerade.

Begreppet Abell kommer från astronomen George Ogden Abell. Denne levde mellan 1927-1983 och arbetade på university of California där han under 1040-1950 talet koncentrerade sig på att fotografera galaxer och galaxhopar vid Palomar Sky Survey.

Under 1950-talet och framåt ägnade han mycket tid på att analysera resultaten från sin forskning, vilket resulterade i den hittills första och mycket betydelsefulla utvecklingen av metoder till att skilja galaxhopar åt med syftet att klassificera dem efter olika typer.

Bilden är på ett annat kluster Abell 520 se gärna lista på fler kluster här

Hur tunga kan neutronstjärnor bli?

En neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter. Men dess massa motsvarar 1,4 – 2,16 solmassor. En neutronstjärna är slutet av en stjärnas liv av storlek av ungefär vår sol eller mindre. Större stjärnor  exploderar i en supernova.

Men hur tunga kan neutronstjärnor bli?

Forskare har nu slagit fast att de inte kan bli tyngre än 2,16 solmassor.  Ett exempel på en sådan är pulsaren  PSR J0348 + 0432.

En pulsar är en roterande neutronstjärna vilken pulserar ut regelbunden strålning på alla slags våglängder.

Tätheten i en neutronstjärna kan jämföras med att ett ölglas skulle rymma vikten motsvarande Himalayas berg.

Nog är det tänkvärt och svårt att förstå. Men likväl sant.

Bilden ett panorama över Himalaya

Det har upptäckts en stjärna med ett mystiskt beteende.

När astronomer vid ESO:s instrument MUSE på Very Large Telescope i Chile riktade teleskopen mot stjärnhopen NGC 3201 sågs där en stjärna uppföra sig väldigt underligt.

Ett inaktivt osynligt svart hål verkar störa stjärnan. Det är det första inaktiva svarta hål som upptäckts bland de ca 150 stjärnhopar som finns i Vintergatan.

För astronomer är förhållandet mellan svarta hål och klothopar spännande och gåtfullt. Detta då deras stora massor och höga åldrar av de stjärnor som finns här tros ha samband med de små aktiva svarta hål som existerar där. Hål vilka väger lika mycket som en stjärna men är betydligt mindre och därför inte ska jämföras med de stora svarta hål vilka finns i centrum av galaxerna inklusive vår Vintergatan.

 Under stjärnhopens långa liv skulle dessa små svarta hål skapats allt eftersom tyngre stjärnor exploderat och störtat samman inåt.

Nyligen har upptäckts både radio- och röntgenkällor i dessa klothopar från dessa svarta hål.  2016 upptäcktes även gravitationsvågor från två små svarta hål vilka slogs samman. Det antas att dessa relativt små svarta hål kan vara mer vanliga i klotformiga stjärnhopar än vad man tidigare trott.

Tills relativt nyligen antogs att nästan alla svarta hål försvinner från klotformiga stjärnhopar efter en kort tid och att system som dessa och är inaktiva inte borde existera. Men nu vet vi bättre men förstår inte mer för det.

OBS skillnaden mellan ett aktivt och inaktivt svart hål är att det aktiva slukar material i närområdet medan det inaktiva bara finns där och slukar ingenting men stör omgivningen som ovan nämnd stjärna.

Bilden är på stjärnhopen NGC 3201 i Vintergatan där ovanstående upptäckts.