En grön bubbla dök mystiskt upp i en avlägsen galax.

Ännu ett mysterium har dykt upp i universum.


 Ett rymdbaserat röntgenobservatorium - NASAs NuSTAR upptäckte vad astronomer beskriver som en grön klump eller bubbla i galaxen NGC 6946, alias Fireworks Galaxy vilken finns i riktning mot stjärnbilden Cepheus. Den gröna bubblan dök upp och försvann under en 10-dagarsperiod. Det är ovanligt att ett himmelsföremål dyker upp och sedan försvinner igen under en så kort tidsperiod.


Objektet (den gröna klumpen eller bubblan) fick etiketten ULX-4, eftersom det var den fjärde ULX - ultraluminösa röntgenkällan som upptäckts i galaxen NGC 6946. Dock var tidigare upptäckta röntgenkällor här inte så kortlivade och inte heller grönfärgade.

NuSTARs huvudsakliga uppgift vid upptäckten var att studera en supernova i galaxen som framträder som en ljusblågrön fläck längst upp till höger i bilden som medföljer artikeln i länken här. 


Den mystiska gröna bubblan låg närmare galaxens centrum i bilden sammanfallande med en av galaxens spiralarmar.


Objektet är förmodligen inte en supernova då dess sken var snabbt övergående såvida inte något dammoln plötsligt skymde det. Annars kan misstanken (enligt mig min anm) finnas då supernovan nämnd ovan är i en något grön nyans. Fenomenet hade först setts av NuSTAR och senare befanns det ha försvunnit av NASA: s Chandra röntgenobservatorium.



En av de viktigaste frågorna just nu är vad objektet var och hur det kunde uppkomma och försvinna så snabbt.


En möjlighet är att det är ett svart hål (eller som jag nämner ovan plötsligt skymdes) . Enligt svart hål teorin kom det grönaktiga ljuset från ett svart hål som konsumerade ett annat föremål, kanske en stjärna.


 ULX-4 kan också vara en neutronstjärna där magnetfältbarriären blinkade till i ett dammoln. Men allt är teorier ingen vet vad som sågs.


Jag (min anm) misstänker även att det kan ha varit ett tekniskt fel eller ljusfenomen från NASAs NuSTAR som detekterats) eller på vägen till galaxen). Ett fenomen som sedan upphörde och förklarar varför NASA: s Chandra röntgenobservatorium sedan inget såg eller upptäckte. Det fanns kanske inget att upptäckta därute utan fenomenet hade med NASAs NuSTARs teknikproblem att göra.


Bild från vikipedia på den omtalade galaxen där fenomenet sågs.

Ormformade sanddyner på Mars

Bilder av porlande, mörkt fläckade ormliknande sanddyner nära mars nordpol i ett fantasieggande mönster liknande smältande chokladdippad glass har tagits av den europeisk-ryska rymdfarkosten ExoMarsTrace Gas Orbiter (TGO).





Under marsvintern täcks i polarområdena av ett tunt lager av koldioxid vilken omvandlas till ånga under marsvåren.


Bilden här som medföljer artikeln  l visar hur mönstret som uppkommer ser ut.


Europeiska rymdorganisationens (ESA) tjänstemän beskrev utifrån bilden, som togs under mars vår att det sker en avfrostning nerifrån och upp och att  gas då fångas upp mellan isen och sanden. Då isen därefter spricker släpps ånga ut som bär med sig sand och då bildas mörka fläckar och ränder enligt ovan (se länk). Nog är det ett fantastiskt och unikt mönster.


Bilden ovan visar inte vad som beskrivs ovan. Anledningen är att inga fria bilder finns att hitta som får publiceras. Däremot kan man se vad som menas i länken ovan från space.com.

En egentligen omöjligt massiv neutronstjärna har upptäckts därute

På West Virginia University har forskare varit envolverade i upptäckten av den mest massiva neutronstjärnan som hittills upptäckts genom Green bank Telescope i Pocahontas County.


 Neutronstjärnan som kallas J0740 + 6620, är en snabbt snurrande Pulsar som rymmer 2,17 gånger massan av solens i vårt solsystem vilken i sin tur är 333 000 gånger massan av jorden. J0740 + 6620 är endast 20-30 kilometer i diameter. Detta närmar sig gränserna för hur massiv och kompakt ett enda objekt kan bli utan kollapsa som ett svart hål.


Neutronstjärnor är de komprimerade resterna av massiva stjärnor vilket är ett av de slut en stjärna kan få ett annat slut är supernovor. 


Supernovor är slutet när gigantiska stjärnor dör och deras kärnor kollapsar och protoner och elektroner smälter in i varandra för att bilda neutroner.


För att förstå massan av neutronstjärnan ovan skulle en storlek av denna som en sockerbit väga 10000000 ton här på jorden eller ungefär samma som hela den mänskliga befolkningen.


Det är nästintill omöjligt att förstå eller föreställa sig en tyngd (massa) av detta slag för människans hjärna. Genom att studera denna stjärna vilken även är en pulsar kan man komma ett steg närmre fysikens gränser på var maxigränsen för massa och densitet är. Om nu en sådan gräns finns.


Bilden är från wikipedia  och visar en modell av neutronstjärna.

Nytt interstellärt objekt på väg. Den här gången en komet.

Vem minns inte asteroiden Oumuamua?

NU är nästa interstellära objekt på väg. Denna gång en komet från någonstans utanför vårt solsystem. Kanske en komet från ett helt annat solsystem.


Kan vi bli lika fundersamma över detta objekt som över Oumuamua vilkens cigarrform och hastiga besök i vårt solsystem gjorde att en undersökning av detta objekt nästan omöjliggjordes. Dess överraskande uppdykande fick många att anse att det var en kamouflerad utomjordisk farkost. Vad det var vet ingen säkert ännu idag.


Kan detta vara en komet som har ett samband med Oumuamuas besök? Ingen vet. Kanske de kommer från samma område därute och kanske fler är på väg och många oupptäckta redan passerat oss. Objekt vilka kommer från en plats där något en gång hänt. Objekt kanske med främmande liv ombord på flykt. Allt är egentligen möjligt. Men troligen är det bara en komet av ordinärt slag som sveper igenom vårt solsystem likt Oumuamua troligen var en helt banlig asteroid med en ovanlig form.


Men ännu är objektet som nu kommer för långt bort för att vi ska se dess form.

Det är den första interstellära kometen vi hittat och dess namn har blivit Comet C/2019 Q4.


Bild från wikimedia som visar dess bana i vårt solsystem 

Ny teori om Jupiters måne Io. Magmahavet man trodde fanns finns troligen inte.

Io är i storleksordning den tredje största av Jupiters månar. 


Utöver det är Io den mest vulkaniskt aktiva kroppen i solsystemet och teoretiskt har många ansett att det under dess yta finna en ocean av magma.


 Forskarna har trott att magnetiska fälts variationer runt Io, vilket bekräftats ske genom mätningar för några år sedan av NASA: s Galileo rymdfarkoster ansetts ha som orsak interaktioner mellan Io:s magmaocean under ytan och gasjättens (Jupiters) magnetfält.

Men ny forskning tyder på att samma variationer kan orsakas av interaktioner mellan Jupiters magnetfält och Io:s vulkanstörda atmosfär. En magmaocean på Io kan finnas men är inte nödvändig i förklaringssyfte för de magnetsiska fältens förändringsbenägenhet.


Den forskning vilken publicerades 2011 visade på en mycket tunnare atmosfär än efterföljande observationer visat. Tidigare ansågs en tjockare atmosfär vara viktig i förklaringsammanhang.


"Vi inser nu att en tjock atmosfär och magnetfält från en magmaocean inte behövs för att förklara samma data," säger Aljona Blocker, en forskare vid Tysklands universitet i Köln och den ledande författaren på studien.


 Forskarna fann att de förändringar som genereras av atmosfärens interaktion med plasman är tillräckligt för att förklara de mätningar som gjorts av Galileo. Plasma vilken kommer från den vulkaniska aktiviteten. Utkast av magma i atmosfären visade på en starkare  effekt på det magnetiska fältet som omger månen när det kom från platser bortom ekvatorn  medan utkast vid ekvatorn  orsakade mycket svagare förändringar.


Det är fortfarande möjligt att en magmaocean existerar men den är i så fall inte en absolut förutsättning för skeendena i magnetfälten runt Io.

Lite nya rön (min anm) kanske inte så spännande men allt nytt om solsystemet är en pusselbit i förståelsen av vad verkligheten som vi upplever den som människor är eller kan tolkas som.

Vatten finns på en planet därute.

Nu har man funnit en planet där vatten bevisats finns. Tidigare har dock många planeter hittats där man kan misstänka att vatten kan finnas. Men det är skillnad på misstanke eller konstaterande.

K2-18B har planetens namn blivit. En planet nästan dubbelt så stor och åtta gånger så massiv som Jorden 110 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Lejonet.  Den upptäcktes 2015 av NASA: s Kepler rymdteleskop. Dess moderstjärna är en röd dvärgstjärna.


 K2-18B är den enda planeten som kretsar kring en stjärna i ett annat solsystem än vårt där man upptäckt vatten och planeten ligger även i den zon runt sin sol vilken kan ge livsvänlig temperatur. Mycket återstår dock som är okänt om Exoplaneten K2-18 b. Forskarna betonade att planeten kan vara stenig med en livsvänlig atmosfär eller en "vattenvärld" täckt mestadels eller helt av vatten.


Likväl är K2-18b en av de bästa kandidaterna att vara en värld för utomjordiskt främmande liv som vi vet om säger forskare Angelos Tsiaras vid University College London som är en av upptäckarna. 


K2-18 b har en omloppsperiod på 33 jorddagar runt sin sol vilket innebär att ett år på K2-18 b motsvarar ungefär en månad på jorden. 


Det finns många frågor att besvara om planeten. Finns det liv ex? Forskarna tror att de ska kunna svara på några av de många frågor som har uppstått om planeten, dess atmosfär och dess potentiella beboelighet med NASA: s James webb rymdteleskop som om allt går i lås ska lanseras under 2021.


Jag (min anm) ser med spänning fram emot vad man kan utröna med James Webb teleskopet. Vad kan vi mer upptäcka därute? Ingen vet i dag. 


Bilden är från Vikipedia   och är en konstnärs tolkning av K2-18b (blå) som kretsar runt den röd dvärgstjärnan K2-18 ytterligare ses exoplaneten K2-18c.

Nu söks skenet från de första stjärnorna efter BigBang.

Astronomer hoppas snart finna en signal som har färdats genom universum i 12 miljarder ljusår. En signal eller syn som visar sken från den tid då de första stjärnorna bildades efter BigBang.


Detta arbete och denna förhoppning presenteras snart (ev är det gjort när detta läses) i en rapport i Astrophysical Journal av ett team som leds av Dr. Nichole Barry från Australiens University of Melbourne och Arc Centre of Excellenc.


MWA (se nedan)  som startade sin drift under 2013, byggdes specifikt för att upptäcka elektromagnetisk strålning som avges av den vätgas som fanns i universum under den period då en soppa av protoner och neutroner flöt runt i universum efter det att universum började svalna efter  Big Bang.


Så småningom började väteatomer att klumpa ihop sig för att bilda stjärnor. De allra första stjärnorna bildades. För att förstå detta skede bör vi finna ljus eller vågor av andra slag från denna tid.


”Det är oerhört viktigt för vår förståelse av astrofysik och kosmologi", förklarar Dr. Barr" Den signal som vi letar efter är 12  miljarder år gammal," förklarar ASTRO 3-D medlem och medförfattare till ovan rapport docent Cathryn Trott, från internationella centrum för radioastronomiforskning vid Curtin University i Western Australia.


"Det är ett svagt sken (eller signal) som söks och det finns en hel del galaxer mellan den och oss. De kommer i vägen och gör det mycket svårt att extrahera den information vi är ute efter. ”säger hon.


Enligt mig (min anm) kommer säkert signalen, våglängden eller ljuset att hittas eller det man tror är detta. Men det kan även bli fel i så motto att det man finner på vägen fått signalen att förfalskas från hur den en gång sändes ut i händelseskedet för miljarder ljus sedan. Risken är även att feltolka en signal som något annat än det man tror sig hittat.



Bilden är på ovannämnda MWA (Murchison Widefield Array) i Australien där forskningen pågår.