Vatten och organiskt material på asteroiden Itokawa

 

Ny forskning vid Royal Holloway university London har visat att vatten och organiskt material på ytan av ett asteroidprov som returnerats från det inre solsystemet till jorden. Dr Queenie Chan från Institutionen säger: "Hayabusa-uppdraget var en robotrymdfarkost utvecklad av Japan Aerospace Exploration Agency med uppdraget att returnera prover från en liten jordnära asteroid vid namn Itokawa för detaljerad analys av provet i laboratorier på jorden.

Resultatet som nu föreligger blev att det för första gången hittades organiskt material som kan ha gett kemiska prekursorer (utgångsämnen som kan frambringa ämne som verkar organiskt eller på annat sätt reagerar biokemiskt.) som resulterat till livets ursprung på jorden. Provet kom till jorden från asteroiden Itokawa genom JAXA:s första Hayabusa-uppdrag 2010. Provet visar att vatten och organiskt material från själva asteroiden har utvecklats där genom tiden.

Forskningsdokumentet tyder på att Itokawa ständigt har utvecklats under miljarder år genom att införlivas med vatten och organiska material från främmande utomjordiskt material som kraschat på asteroiden precis som skett på jorden. I tidigare skeden har asteroiden genomgått extrem uppvärmning, uttorkning och splittrats på grund av katastrofal påverkan av krascher värme och kyla. Men trots detta förstördes inte asteroiden utan rehydrerades med vatten som levererades via damm eller kolrika meteoriter vid nedslag.

 

Studien visar att asteroider av S-typ, där de flesta av jordens meteoriter kommer ifrån, såsom Itokawa, innehåller livets råvaror. Analysen av denna asteroid förändrar traditionella åsikter om livets ursprung på jorden som tidigare starkt har fokuserat på koldioxidrika asteroider av C-typ. Se asteroidklasser och hur katalogiseringen ser ut. 

Jag undrar likväl varifrån vatten kom från början och även organiskt material (min anm.) Att bara påstå att det fanns på asteroider eller kom till dessa vid nedslag av andra kroppar och den vägen kom till Jorden svarar inte på frågan varifrån eller hur det blev till.

Bild från vikimedia på Itokawa enligt illustratörs data från rymdobservationers datainsamlingar

Försök att bevisa Hawkingstrålningens existens.

 

År 1974 anade Stephen Hawking att svarta hål inte bara var de kolsvarta stjärnslukarna astronomer föreställde sig utan där avgavs spontant ljus - ett fenomen som nu kallas Hawking-strålning. Ett ljus som dock inte kunde lämna det svarta hålet och därför är osynligt för oss.

Problemet är att ingen astronom någonsin har observerat Hawkings mystiska strålning. Då det är så dunkelt att det aldrig kan observeras även om det finns.

Forskare har nu skapat egna minimala svarta hål i laboratoriemiljö. Detta har gjorts av forskare vid Technion-Israel Institute of Technology. Dessa skapade ett svart hål  bestående av några tusen atomer. Med detta projekt försöktes bekräfta två av Hawkings viktigaste förutsägelser. Dessa att Hawking strålning uppstår från ingenting och att det inte förändras i intensitet över tid vilket innebär att det är stillastående (inte kan röra sig utåt och därför inte kan ses eller förändras).

– Ett svart hål ska ses som en svart kropp som i huvudsak är ett varmt objekt som avger en konstant infraröd strålning, säger Jeff Steinhauer, docent i fysik vid Technion-Israel Institute of Technology  till Phys.org.

" Hawking föreslog att svarta hål är precis som vanliga stjärnor som utstrålar en viss typ av strålning hela tiden. Det var det vi ville bekräfta i vår studie och det gjorde vi." Gravitationen i ett svart hål är så kraftfull att inte ens ljus kan undkomma (stråla ut från det svarta hålet och därmed ses min anm.) då en foton eller ljuspartikel korsar bortom sin punkt utan återvändo i den så kallade händelsehorisonten.

För att undkomma denna gräns måste en partikel bryta fysikens lagar och färdas snabbare än ljusets hastighet (vilket inte upptäckts något kan, min anm.)

 

Hawking visade även att om inget som korsar händelsehorisonten kan fly från denna. Svarta hål kan fortfarande spontant avge ljus från händelsehorisonten , tack vare kvantmekanik i form av något som kallas "virtuella partiklar". – Hawkings teori var revolutionerande eftersom han kombinerade kvantfältsteorins fysik med allmän relativitetsteori enligt Einsteins teori som beskriver hur materia upphäver rymd och tid, säger Steinhauer till Live Science och tillägger. – Detta hjälper fortfarande människor att leta efter nya fysiklagar genom att studera kombinationen av dessa två teorier.

Folk skulle vilja verifiera denna kvantstrålning. Men det är mycket svårt att undersöka om en ens möjligt med  svarta hål eftersom Hawking-strålningen är så svag jämfört med rymdens bakgrundsstrålning (svår och  kanske omöjlig att särskilja min anm.).

 

Detta problem inspirerade Steinhauer och hans kollegor till att skapa sitt eget svarta hål – ett säkrare och mycket mindre svart hål än ett verkligt därute. Forskarnas labbkonstruerade svarta hål var tillverkat av  flödande gas av cirka 8000 rubidiumatomer kylda till nästan absoluta nollpunkten och det hölls på plats av en laserstråle. De skapade ett tillstånd av materia, känt som ett Bose-Einstein-kondensat (BEC). Ett tillstånd vilket gör det möjligt för tusentals atomer att agera tillsammans unisont som om de var en enda atom. 

Med hjälp av en andra laserstråle skapade teamet därefter en stadie av potentiell energi, vilket fick gasen att flöda som vatten som rusar ner i ett vattenfall, vilket skapade en händelsehorisont där ena halvan av gasen flödade snabbare än ljudets hastighet och den andra hälften långsammare.

Man letade efter par av phonons (eller kvantljudvågor) istället för par av fotoner, som spontant bildats i gasen. "Vi visade att Hawking-strålningen var stillastående, vilket innebar att den inte ändrades över tid vilket är exakt var vad Hawking förutspådde", säger Steinhauer. Vidare beskrivning av arbetsmomentet finns om man kopplar upp sig i ovanstående länk 

Forskarna beskrev sina resultat 4 januari i tidskriften Nature Physics.

Nog kan man se Hawking som vår tids Newton eller Einstein (min anm).

Bild från vikipedia på Stephen Hawking (1942-2018)bild från 1999

En gigantisk röd stjärna dold i ett dammoln.

 

En röd jätte är en stjärna som intagit ett stadium där förbränningen växlat över från vätefusion till heliumfusion i stjärnans kärna och då sväller upp på väg mot omvandling till vit dvärg. Detta blir även vår sols öde. Är stjärnan betydligt större än vår sol sker istället en supernovaexplosion och resterna omvandlas till ett svart hål.

Förra året blev astronomer förbryllade när Betelguese, den stora klarröda stjärnan i stjärnbilden Orion dramatiskt bleknade, men sedan återhämtade sig. Dimningen varade i veckor. Nu har astronomer vänt blicken mot en monsterstjärna i den angränsande stjärnbilden Stora björn.

VY Canis Majoris är mycket större än ovannämnda  mer massiv och våldsammare än Betelgeuse och här sker mycket längre dimmiga perioder. Perioder som varar i år. Nya rön från NASA:s rymdteleskop Hubble tyder på att samma processer som inträffar på Betelgeuse sker i denna hypergigant men i mycket större skala. 

Precis som med Betelgeuse föreslås det utifrån Hubble-data varför denna större stjärna dämpas. För Betelgeuse motsvarade dimningen av ett gasformigt utflöde vilket kort hindrade en del av Betelgeuses ljus från vår åsyn, vilket skapade dimningseffekten.

 

– I VY Canis Majoris ser vi något liknande, men i mycket större skala. Massiva utstötningar av material som motsvarar dess mycket djupa blekning vilket förmodligen beror på damm som tillfälligt blockerar ljus från stjärnan, säger Humphreystudiens ledare, astrofysikern Roberta Humphreys vid University of Minnesota, Minneapolis.

Den enorma röda hypergiganten är 300000 gånger ljusare än vår sol. Om den ersatte solen i vårt solsystem skulle den sträcka sig hundratals miljoner mil till området mellan Jupiters och Saturnus banor.

" Den här stjärnan är helt fantastisk. Det är en av de största stjärnorna vi känner till – en mycket utvecklad, röd stor stjärna. Den har haft flera jätteutbrott," förklarade Humphrey. Stjärnan började livet som en superhet, briljant, blå lugn stjärna kanske så mycket som 35 till 40 gånger större än solen. Efter några miljoner år (blå stjärnor är heta men mycket kortlivade då de snabbt gör av med sitt bränsle min anm.) när vätefusionsbränningshastigheten i dess kärna avstannade svällde stjärnan upp till en röd mycket stor stjärna. Humphreys misstänker att stjärnan en kort tid kan ha återvänt till ett varmare tillstånd igen och sedan svällt tillbaka upp till ett rött stadium åter igen.

"Det som kanske gör VY Canis Majoris så speciell är dess andra uppsvällning ", förklarade Humphreys. VY Canis Majoris kan därför redan ha kastat ut hälften av sin massa vilket kan förklara dimningeffekten. I stället för att explodera som en supernova  (vilket hade varit det väntade av stjärnor av denna storlek min anm.) kan den helt enkelt kollapsa direkt till ett svart hål (efter denna andra uppsvällning) .

Bild från vikipedia som visar storleksförhållandet mellan solen och den gigantiska VY Canis Majoris

Rester av en supernova funnet på en oväntad plats

 

Massiva stjärnor avslutar sina liv i en  supernovaexplosion när fusionsprocesserna inte längre producerar tillräckligt med energi för att motverka en gravitationskollaps. Händelser som är ganska sällsynta då de flesta stjärnor är av en storlek som innebär att de slocknar lite lugnare genom att  först utvidgas till en röd jätte och sedan sjunka ihop till en neutronstjärna (vit dvärg något vår sols slut blir).

Det finns hundratals miljarder stjärnor i vintergatan men likväl är supernovaexplosioner ovanliga händelser. Astronomer uppskattar att en supernova bör ske i genomsnitt vart 30:e till 50:e år. En supernova kan bara observeras under några månader. Däremot kan resterna (gasen) av denna detekteras i cirka 100000 år. Rester som består av material som matats ut från den exploderande stjärnan (gas och damm ) i höga hastigheter och bildar stötar när de träffar det omgivande interstellära mediet.

Omkring 300 sådana supernovarester är kända vilket är mycket mindre än de uppskattningsvis 1200 som borde kunna observeras i vintergatan. Så antingen har astrofysiker missförstått supernovors antal eller så har en stor majoritet förbisetts hittills. Vi kan nog utgå från att vi missat en del då vi letat på platser vi  ansett de borde finnas.

Ett internationellt team av astronomer använder nu all-sky-skanning med hjälp av eROSITA-röntgenteleskopet för att leta efter tidigare okända supernovarester. Med temperaturer på miljontals grader avger skräpet från sådana supernovor högenergistrålning de bör därför hittas i högkvalitativa röntgenundersökningsdata.

– Vi blev väldigt förvånade över att den första supernovaresten dök upp direkt, säger Werner Becker vid Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics. En supernova som fick namnet  "Hoinga" den största supernovaresten som någonsin upptäckts med hjälp av sökning  i de röntgenstrålfältet. Med en diameter på ca 4,4 grader täcker den ett område som är cirka 90 gånger större än fullmånens storlek.

 – Dessutom ligger det väldigt långt från det galaktiska planet vilket är väldigt ovanligt, tillägger han. De flesta tidigare sökningar efter supernovarester har koncentrerats till vår galaxskiva, där stjärnbildningsaktiviteten är högst och stjärnrester därför borde vara fler men det verkar som om många supernovarester har förbisetts vid denna sökstrategi, säger Becker.

Efter att  astronomerna hittat objektet i eROSITA all-sky data vände de sig till andra resurser för att bekräfta dess natur. Hoinga är om än knappt synlig även med i data som togs av eROSATA- röntgenteleskopet för 30 år sedan. Det var då denna data åter analyserades  som den nu upptäcktes  säger Natasha Walker-Hurley, från Curtin University-noden vid International Centre for Radio Astronomy Research i Australien. "

 Radioutsläppet i den 10-åriga undersökningen bekräftade tydligt att Hoinga är supernovarester så det kan finnas ännu fler där ute som väntar på upptäckt.".

Säkert finns det (min anm.) fler att upptäcka. Jag förstår inte varför man koncentrerat sig på galaxskivan tidigare. Inga begränsningar än fantasin bör finnas i sökandet av det okända i universum. Om gränser sätts missas kanske det viktigaste. Det vi inte förstår ska vi inte begränsa. Allt kan finnas eller inte finnas. På platser där vi kan tänka oss eller absolut inte kan tänka oss.

Bild vikimedia eROSITA översikt animation från German Aerospace Center.

Tre åldriga planeter vid tre uttömda, gamla, röda stjärnor.

 

Ett internationellt team av astronomer med ledning av professor Dr. Habil. Andrzej Niedzielski, astronom vid Nicolaus Copernicus-universitetet i Torun (Polen) har upptäckt ytterligare tre exoplaneter.

Dessa planeter kretsar kring röda jättestjärnor som kan ses som vår sols äldre systrar. Stjärnor äldre än vår sol.

Den ena stjärnan är HD 4760 ett objekt av åttonde magnituden i konstellationen Fiskarna. Den är 40 gånger större och avger 850 gånger mer ljus än solen. Men på grund av dess avstånd (ca 1781 ljusår från oss) är den osynlig för blotta ögat. Dock kan den ses i mindre amatörteleskop.

Här finns enligt professor Niedzielski en planet som är 14 gånger mer massiv än Jupiter. Den ligger i en omloppsbana som liknar jordens runt sin sol innebärande ett avstånd från denna av cirka 1,1 astronomiska enheter (en atmosfärisk enhet är avståndet jorden - solen).  Ett år på den här planeten är 434 dagar (jorddagar).

Astronomerna har nyligen även upptäckt en planet som kretsar kring TYC 0434-04538-1 en stjärna cirka 2032 ljusår från oss i Serpens-konstellationen (Ormens stjärnbild). Denna stjärna lyser nästan 50 gånger starkare än solen. Men även för att se denna behövs det ett teleskop. Anledningen är återigen det stora avståndet. Stjärnan är tio gånger större än solen och här finns en planet som är sex gånger större än Jupiter.

"Intressant nog kretsar den här planeten ganska nära sin stjärna på ett avstånd av endast 0,66 astronomiska enheter. I vårt solsystem skulle det motsvara mellan Venus och jordens banor säger professor Niedzielski. Ett år på den här gasplaneten tar 193 dagar.

Den tredje av solens äldre systrar, HD 96992 ligger närmast oss 1305 ljusår bort. Det är en stjärna av nionde magnituden och finns i riktning mot Stora Björn (stora karlavagnen som jag en gång lärde mig).

"Den här stjärnan är sju gånger större och nästan 30 gånger mer energirik än solen. Här finns en planet med en massa som är något större än Jupiters i en bana av 1,24 astronomiska enheter från sin sol. Ett år på den här planeten varar i 514 dagar, säger professor Niedzielski.

 

Om 5 miljarder år blir Solen en röd jätte och kommer att expandera till ca 250 gånger sin nuvarande storlek. De innersta planeterna, Merkurius, Venus och Jorden, kommer då att slukas. Här kan ses hur solen kommer att se ut då den svällt upp till en röd jätte och slukar Merkurius, Venus och Jorden. Se film här som visar händelsen som en gång kommer att ske. Något som redan skett ovan tre stjärnor och dess eventuella stenplaneter.  Därefter sjunker solen samman och blir en vit dvärg (något som sker i framtiden även med de tre nämnda ovan). Bild från vikipedia.

En ny materia kallad swirlon och dess annorlunda egenskaper.

 

Fiskstim, insektssvärmar och fågelformationer. Vi har sett hur dessa ser ut och tolkar det som att ju fler individer som rör sig gruppvis desto svårare för ett rovdjur att välja ut en individ. Ovanstående sker per automatik det är inget inövat av varje individ. Hur det kan ske utan att individerna krockar med varandra är ännu en gåta. Krafter vi inte förstår samverkar.

Nu visar ny forskning att denna typ av aktivt gruppbeteende även sker med viss materia. Ett så kallat virvlande tillstånd.

Fysiska lagar som Newtons andra rörelselag - som säger att när en kraft som tillämpas på ett objekt ökar, ökar dess acceleration och när objektets massa ökar minskar dess acceleration. Det gäller passiv, icke-levande materia, allt från atomer till planeter. Men mycket i världen är aktiv materia och rör sig under sin egen, självstyrda kraft, säger Nikolai Brilliantov, matematiker vid Skolkovo Institute of Science and Technology i Ryssland och University of Leicester i England. Levande saker så olika som bakterier, fåglar och människor kan interagera med krafterna av ett gruppbeteende vi inte helt förstår.

 Det finns exempel på detta även på icke-levande materia. Nanopartiklar som kallas "Januspartiklar" består av två sidor med olika kemiska egenskaper. Interaktionerna mellan de två sidorna skapar självgående rörelse. För att utforska aktiv materia använde Brilliantov och hans kollegor en dator för att simulera partiklar som kunde driva sig själv. Dessa partiklar interagerade inte medvetet med miljön, säger Brilliantov till Live Science. Snarare liknade de mer enkla bakterier än nanopartiklar med interna energikällor, men utan informationsbehandlingsförmåga. Likheter med vad vi nämnde i början av detta inlägg. Svärmrörelser utan beröring men full rörelse. Det är detta material om man nu kan kalla det material som kallas ny materia swirlon som får det att ske.

Ännu en gåta som jag tror många tänkt på (min anm.) Varför kan fågelsvärmar flyga i en svärm vända blixtsnabbt men likväl inte krocka för att inte säga hur bestäms att hela flocken ska änddra riktning sekundsnabbt och åter igen? Kan det finnas en ickefri vilja som styrs av något annat vi ännu inte förstår? Jag anser att swirlon är ett stadie av virvel som kan passa in i strängteorin 

Bild från pixabay.com som man kan tolka som snälla Gud finns du däruppe låt mig förstå vad verkligheten är.

Den ökända asteroiden Apophis

 

Apophis är namnet på en asteroid uppkallad efter en egyptisk destruktionsdemon. Asteroiden upptäcktes första gången 2004. Den följer en bana som korsar jordens bana två gånger för varje varv under sin omloppstid på 323 dagar runt solen och regelbundet passerar den mycket nära jorden. Nästa gång den kommer i jordens närhet blir fredagen den 13 april 2029 då på ett avstånd av cirka 30000 km innebärande en tiondel av avståndet mellan jorden och månen.

Vid senare passager, i synnerhet 2036, finns en liten men likväl risk för att Apophis träffar jorden. Risken för kollision vid denna passage uppskattas till 1 på 250000 om nu inte banan förändras oväntat under tiden. Apophis har tidigare klassificerats som en 4:a på torinoskalan.  En skala som visar sannolikheten för ett objekts nedslag på jorden. 2069 har även setts som ett riskfyllt år för nedslag av denna asteroid.

 Jordens senaste asteroidfara var för åtta år sedan när en rymdsten stor som ett sexvåningshus kom till synes från ingenstans och skadade 1200 människor av glassplitter efter att fönster exploderat efter ljudbangen när den exploderade över Tjeljabinsk i Ryssland. Detta visar att vi inte har och troligen inte kan ha full kontroll på vad som närmar sig oss.

Nu använder forskare den senaste förbiflygning av den ökända asteroiden Apophis för att testa möjliga scener från en farlig asteroid från dess upptäckt, bana och hur den kan bemötas för att skydda folk och jorden.

 

Om en omloppsmodell visar att en asteroid och jorden ska sammanstråla blir det allvarligt särskilt om rymdstenen är stor. Om man kan förhindra skador från ett asteroidnedslag beror  på om man upptäcker hotet i tid vilket kräver övning. Forskare har identifierat mer än 25000 jordnära asteroider hittills majoriteten av dessa är för små för att orsaka oro. Så även om det finns gott om asteroider runt jordens omloppsbana är de flesta inte tillräckligt stora eller tillräckligt nära för att utlösa realistisk existentiell ångest. Men det finns några och säkert kan fler oväntat dyka upp.

Apophis fick sin berömmelse eftersom den inte är som merparten av jordnära rymdstenar. När forskare upptäckte den 2004 stack den ut direkt. För det första är den relativt stor - mer än 300 meter i diameter enligt NASA. Modeller baserade på tidiga observationer föreslog då en nästan 3 % chans att Apophis skulle kollidera med jorden den 13 april 2029. I dag tror vi inte detta ska ske om banan inte oväntat förändras.

Att upptäcka en ny asteroid görs till stor del genom NEOWISE-projektet : Instrumentet som ingår här kan snabbt bestämma storleken på en rymdsten. Vanliga teleskop som identifierar asteroider med optiskt ljus har svårt att skilja mellan stora mörka stenar mot bakgrunden och mindre fastän ljusare stenar; NEOWISE:s infraröda syn eliminerar den förvirringen.

Arbetet med att försöka upptäcka asteroider i närområdet i tid som närmar sig oss är mycket viktigt (min anm.) Men än viktigare är att ha ett försvar om någon närmar sig enstaka eller kanske i en större grupp vilket skulle vara katastrof.

Bild från vikipedia på asteroiden från olika vinklar.