Parengo 2042 är en ny stjärna vilken skickar ut en stråle av en längd av 2 ljusår.

 

Det är inte första gången som Hubble överraskar med foton på strålar från unga stjärnor men protostjärnan Parengo 2042 sticker ut då den visar upp en ovanligt tydlig stråle från vår position räknat på grund av att strålningen från en närliggande stjärna får den att lysa väldigt skarpt.

Stjärnan Parengo 2042  sänder en klar ljusstråle in i reflektionsnebulosan NGC 1977 som man kan se i bilden ovan tagen av Hubbleteleskopet. Jetstrålen (det ljusa streck av sken i bilden) avges av den unga stjärnan Parengo 2042 som är inkapslad i en skiva av skräp (damm och gas)  som kan ge upphov till nya planeter runt stjärnan. Stjärnan driver ut en pulserande plasmastråle som sträcker sig mer än två ljusår ut i rymden och som böjer sig norrut från vår synvinkel sett vilket kan ses i bilden. Gasen i strålen har joniserats tills den ses glöda genom skenet från stjärnan 42 Orionis som finns i närområdet. Denna effekt är  intressant för forskare eftersom detta utflöde då förblir synligt under den joniserande strålningen från 42 Orionis. Vanligtvis skulle utflödet av jetstrålar som detta bara vara synligt när det kolliderade med omgivande material vilket då skapar ljusa chockvågor som försvinner när de svalnar ut i mörkret. Men här syns denna effekt under en längre tid.

I  bilden indikerar röda och orange färger strålstötar av glödande  gas. Man kan även se glödande blå krusningarna på bilden vilka verkar strömma från strålen till höger i bilden något som kallas bogchockstrålar. Dessa fortsätter mot stjärnan 42 Orionis (visas dock inte på bilden ovan). Bogchockstrålar inträffar i rymden när strömmar av gas  kolliderar och begreppet är uppkallat efter de halvmåneformade vågor som ett fartyg gör när det rör sig genom vatten.

Jetstrålens ljusa västra sida är uppdelad i en serie orange bågar som minskar i storlek med det ökande avståndet från stjärnan och då bildar en kon eller spindelform. Dessa bågar kan spåras i den joniserade ytterkanten på en skiva av skräp runt stjärnor vilka har en radie på 500 gånger avståndet mellan solen och jorden och ett stort 170 astronomiska enheter (En astronomisk enhet är avståndet solen - jorden) hål i mitten av skivan. I den spindelliknande formen här har man räknat ut ett det sker ett utflöde av material bort från skivans massa av cirka hundra miljoner solar varje år.

 

NGC 1977 ingår i en trio reflektionsnebulosor som utgör Löparnebulosan i stjärnbilden Orion. Se morgondagens inlägg för än mer om detta område.

Bild från NASA på fenomenet. Bild tagen av Hubbleteleskopet.

Har aliens planterat ut radiosändare i vårt solsystem?

 

Forskare söker efter om vi är ensamma i universum. Ingen vet det i dag. I en ny studie rekommenderar två forskare från University of Liège och Massachusetts Institute of Technology (MIT) att vi bör leta efter radiosignaler från främmande intelligenser i vårt närområde. Studien är baserad på teorin att ETI:s finns och redan har etablerat ett kommunikationsnätverk i vår galax och kanske i vårt eget solsystem. I arbetet med detta identifierade teamet solsystemet Wolf 359 en röd dvärgstjärna vilken finns ca 7 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden lejonet som den bästa platsen för att leta efter möjlig interstellär kommunikation från en främmande sond vidare ut i rymden vid sändning från vårt solsystem eller galaxen.

 Enligt teorin bildades Vintergatan för ungefär 13,51 miljarder år sedan därefter bildades de första planeterna 500 miljoner år senare. Vårt solsystem är bildat för ca 4,5 miljarder år sedan och mänskligheten har funnits under de senaste 200000 åren. Om intelligenta arter har dykt upp för länge sedan  i andra äldre solsystem har de haft den tid som krävs för att kolonisera Vintergatan.

I den nya studien byggde teamet vidare på en studie från 2014 av Michaël Gillon där det visades hur en ETI (Extraterrestrial intelligence) kan ha fyllt vår galax med självreplikerande sonder (von Neumann-maskiner). Denna idé liknar Berserker-hypotesen (att till slut tog maskiner över och utrotade sina skapare) men nu med förbehållet att dessa sonder kanske byggdes för fredlig utforskning. Dessa sonder hävdade han kunde bilda ett  kommunikationsnätverk  över hela vintergatan med stjärnor som gravitationslinser för att maximera kommunikationseffektiviten för sonderna. "I denna hypotes bör varje solsystem  i Vintergatan vara värd för sonder av detta slag inklusive vårt. Hypotesen talar om för oss var vi ska leta efter dessa sonder: vid "solgravitationslinjen" (SGL) vilket betyder vid motsatta koordinater till närmaste stjärnor.

Det har nu gått 70 år sedan fysikern Enrico Fermi ställde sin berömda fråga: "Var är alla?" Fermis Paradox i vilken denna fråga ställs och diskuteras och framledes kommer att diskuteras tills vi får definitiva bevis på utomjordisk intelligens (ETI) eller inte. Under tiden tvingas forskare spekulera i varför vi inte har hittat några ännu och viktigare ändå vad och var vi borde leta efter dessa (detta). Genom att fokusera sökinsatser enligt ovan idé hoppas forskarna kunna avgöra om vi är ensamma i universum. 

Studien granskas nu för eventuell publicering i Royal Astronomical Societys månatliga meddelanden, Studien genomfördes av Michaël Gillon och Artem Burdanov. Gillion är professor i astrofysik vid University of Liege, senior research associate för Belgiska nationella fonden för vetenskaplig forskning (NSRF), och medlem av NASA:s Nexus for Exoplanet System Science (NExSS), Burdanov är postdoktor vid Institutionen för jord-, atmosfär- och planetvetenskaper (EAPS) vid MIT.

 

Ytterligare insikt och stöd i arbetet kom från Prof. Jason Wright, Penn State Center for Exoplanets and Habitable Worlds medlem och chef för Penn State Extraterrestrial Intelligence Center (PSETI). Liksom många som har föreslagit resolutioner till Fermi Paradox började Gillon och Burdanov sin studie med antagandet att utomjordiskt liv har haft ett betydande försprång på mänskligheten. Ur kosmologisk synvinkel är detta ett ganska säkert antagande.

Wolf 359 - en stjärna av M-typ (röd dvärg) med två möjliga exoplaneter och enligt teorin det bästa målet för en sådan nod för radiosändning från oss räknat. På ett avstånd av cirka 7,9 ljusår är Wolf 359 det tredje närmaste stjärnsystemet, Enligt forskning publicerad 2019 misstänks Wolf 359 vara mycket lik Proxima b det närmaste solsystemet till jorden (4,24 ljusår bort). Båda systemen består av en röd dvärgstjärna med troligen en planet i nära omloppsbana (upp till några gånger så massiv som jorden) och en mer avlägsen större planet (möjligen en gasjätte). Men till skillnad från Proxima b och c som även anses existera har planetsystem vid Wolf 359:s ännu inte bekräftats.

 

Efter att ha släppt sin studie från 2014 märkte Gillon att Wolf 359 råkar ligga i ekliptikan till jordens omloppsplan. Kort sagt, Wolf 359 ses kant-på från jorden (och vice versa), vilket innebär att observatörer i båda system skulle kunna se exoplaneter göra transiteringar mot varandras system. Detta arrangemang, säger Gillon, skulle också göra det möjligt att skicka interstellära meddelanden med regelbunden frekvens: För att testa denna hypotes konsulterade Gillon data från TRAnsiting Planets and PlanetesImals Small Telescope - South (TRAPPIST-South) och Search for be habitable Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars-South (SPECULOUS-South). Dessa teleskop finns vid European Southern Observatorys (ESO) La Silla respektive Paranal Observatory  i norra Chile. Med hjälp av dessa instrument observerade Gillion Wolf 359:s SGL för att leta efter tecken på radiosignaler.

 

Tyvärr indikerade varken teleskopdata eller Burdanovs riktade sökning FICDs i Wolf 359 radiosignaler av okänt ursprung. "Att tolka resultat är svårt då massor av hypoteser kan förklara det", säger Gillon. Men han förklarade också hur dessa resultat skulle kunna skapa nya möjligheter för framtida SETI-undersökningar.

Själv tycker jag allt verkar långsökt och ett chanstagande (min anm,).

Bild flickr.com

Vad Mars sediment mellan lavaflöden består av intresserar nu forskare.

 

Sedimentära bergarter förekommer på alla jordens kontinenter. De utgör omkring fem procent av jordskorpan eftersom de genom tektonik efterhand omvandlas till metamorfa bergarter. Vanliga sedimentära bergarter är kalksten, gråvacka, sandsten och skiffer. Kalkstenen är anledningen till den relativt låga halten av koldioxid i jordens atmosfär då  en stor andel kol (genom kolcykeln) finns bundet i kalksten men även i dolomit. 

Sedimentära bergarter bildas vid jordytan på vanligast tre sätt och delas in efter dessa. Klastiska sedimentära bergarter bildas genom sedimentation eller avsättning av vittringsprodukter från andra bergarter, exempelvis av granit och sandsten. Avlagringar av biokemisk aktivitet ger upphov till biogena sedimentära bergarter som kalksten och kol. Kemisk utfällning sker främst i marina eller extrema miljöer och kan då bilda sedimentära bergarter exempelvis gips.

Seismiska data som samlats in från Elysium Planitia den näst största vulkaniska regionen på Mars tyder på närvaro av ett grunt sedimentärt skikt inklämt mellan lavaflöden under ytan. Detta resultat nåddes inom ramen för NASA: s InSight-uppdrag (Interior Exploration using Seismic Investigations, Geodesy and Heat Transport) där flera internationella forskningspartners inklusive Universitetet i Köln samarbetar. InSight-landaren anlände till Mars den 26 november 2018 och landade i Elysium Planitia-regionen med  uppdrag att mäta vad som finns under ytan med hjälp av seismisk utrustning. 

Geofysiker Dr Cédric Schmelzbach från ETH Zürich med kollegor inklusive jordbävningsspecialisterna Dr Brigitte Knapmeyer-Endrun och doktoranden Sebastian Carrasco (MSc) från universitetet i Kölns seismiska observatorium i Bensberg ingick och analyserade  seismiska data från området för att få veta sammansättningen av Elysium Planitia-regionen. De undersökte vad som fanns under ytan ner till cirka 200 meters djup. Precis under ytan upptäcktes ett regolitlager av sandigt material av ungefär tre meters tjocklek i ett 15 meter långt lager bestående av stora stenblock som troligen kastats ut efter meteoritnedslag och därefter fallit tillbaks till ytan.

Under detta översta lager identifierades cirka 150 meter längre ner basaltiska bergarter vilket innebär avkylda och stelnade lavaflöden vilket till stor del överensstämde med vad man förväntat finna här. Men mellan dessa lavaflöden som börjar på ett djup av cirka 30 meter identifierades ytterligare ett lager 30 till 40 meter tjockt med hjälp av låg seismisk hastighet vilket tyder på att det innehåller svagt sedimentära material i förhållande till de starkare basaltskikten.

De fann att dessa lavaflöden är ungefär 1,7 miljarder år gamla och bildats under Amazonian (namnet på en geologisk era på Mars) som kännetecknades av en period av låga meteorit- och asteroidnedslag som började för ungefär 3 miljarder år sedan. Däremot bildades det djupare basaltskiktet under sedimenten för ungefär 3,6 miljarder år sedan under hesperianperioden (en geologisk period på Mars)  som kännetecknades av utbredd vulkanisk aktivitet. Man publicerade därefter dokumentet " The shallow structure of Mars at the InSight landing site from inversion of ambient vibrations " i Nature Communications den 23 november.

Ovan. Olympus Mons fotograferat av sonden Viking 1 i juni 1978. Bilden är en mosaik skapad av svartvita fotografier i medelhög upplösning och färgfotografier i lägre upplösning. Bild från vikipedia. Olympus Mons är Mars största vulkan och det högsta kända berget i solsystemet som hittills funnet i universum. Här finns kanske solsystemets största vulkan med eventuellt undantag av Tamu-massivet i Stilla havet  på jorden som består av en enda vulkan vilken kan vara större. Denna upptäcktes 2013.

Det finns en okänd barriär därute som skyddar vintergatans centrala delar från strålning.

 

Vintergatans centrum befinner sig cirka 26000 ljusår från jorden räknat i riktning mot stjärnbilden Skytten. Det är en tät och dammig plats som rymmer mer än 1 miljon gånger så många stjärnor per ljusår räknat  som resterande galaxen har  utanför centrum. Stjärnorna i  centrum är lindade runt ett supermassivt svart hål med en storlek av cirka 4 miljoner gånger solens massa. Astronomer har här upptäckt enorma "barriärer" som avskiljer Vintergatans centrum från det kosmiska strålhavet utanför. Obs vi finns inte i centrum av galaxen utan i en av galaxens  spiralarmar och ingår därför inte i avskiljandet som nämns här.

Det intressanta är att någon okänd process hindrar universums snabbast rörliga partiklar från att komma in i centrum av galaxen. Detta visas i en ny studie där ett team av forskare från Chinese Academy of Sciences i Nanjing undersökt data från en karta över hur radioaktiv gammastrålning kraschar in i materia (stjärnor mm)  i och runt centrum av galaxen.

Gammastrålar är den högsta energiform av strålning i universum i vilken finns extremt snabba och kraftfulla partiklar.

Kartan visade att något nära galaxens centrum verkar accelerera partiklar till häpnadsväckande hastigheter - mycket nära ljusets hastighet - och skapa ett överflöd av kosmiska strålar och gammastrålar strax utanför det galaktiska centrumet. Men utöver det visades även att när det från det galaktiska centret blåses ut en konstant storm av högenergistrålning i rymden som förhindrar att  en stor del av den kosmiska strålningen utifrån  att komma in mot centrum. Detta beskrev teamet den 9 november i tidskriften Nature Communications.

Hur denna kosmiska barriär fungerar eller varför den existerar förblir ett mysterium. Kallat den mystiska "barriären", Källan till detta fenomen är svår att fastställa, säger forskarna, men det kan innebära virrvarr av magnetfält nära vår galax täta kärna som är förklaringen.

Ingen vet (min anm.) det är öppet för fantasin att flöda. Varför skyddas centrala vintergatan från stark kosmisk strålning konkret hur sker det. Detta samtidigt som det från de centrala delarna sänds ut samma slags strålning i stor mängd. Tips gravitationseffekter och mättnad av strålning i centrum. En balans har uppstått som förhindrar strålning utifrån att komma in. Men det förklarar inte hur då strålning inifrån galaxen kan komma ut. Här finns en motsägelse som jag inte har svar på. Men anser likväl att det har med något slag av balans att göra kanske strålningen inifrån är starkare och i större mängd än den som vill in och då lyckas ta sig ut genom sitt överskott och även förhindrar utifrån kommande gammastrålning att komma in.

Bild pixabay.com

Det finns Idéer om att göra Mars till en ny hemplanet för oss

 

Terraformering av Mars (förändring av Mars till en jordliknande planet) är en av mänsklighetens stora drömmar. Mars dygn är ungefär lika långt som jordens. Här finns gott  gott om fruset vatten under ytan och det går troligen att återskapa en  för människan andningsbar atmosfär på Mars vilket troligen  en gång funnits. Men något som saknas är ett starkt magnetfält.

Så om vi vill göra Mars till en andra jord måste vi ge den ett konstgjort magnetfält. Utan magnetfält har en planet inget skydd från solvind och joniserande partiklar. På jorden hindrar magnetfältet att de flesta högenergiladdade partiklar når ytan. Istället avleds de från jorden vilket håller allt levande på Jorden säkra. Magnetfältet förhindrar även att solvind för bort jordens atmosfär över tid.

Mars hade en gång en kraftig vattenrik atmosfär. Men den blev gradvis uttömd på grund av att den inte skyddades av ett starkt magnetfält.

Min undran är hur en kraftig atmosfär då kunde bildas (min anm.). Något säkert svar finns inte vad jag vet.

Hur vi kan skapa ett magnetfält likt det över jorden på Mars har vi dålig kunskap om. Jordens fält genereras av en dynamoeffekt i jordens kärna där konvektion av järnlegeringar genererar jordens geomagnetiska fält. Interiören på Mars är mindre och svalare och vi kan inte bara "starta upp" för att skapa en magnetisk dynamo. Men det finns några sätt att skapa ett artificiellt magnetfält visar en ny studie.

För att läsa mer om hur det kan göras i teorin se denna medföljande länk

Bild picryl.com på en kanske framtida bild på Mars.

Risken finns att vi sprider jordens organismer ut i rymden eller tvärtom.

 

I en nyligen publicerad artikel i den internationella tidskriften BioScience har ett team forskare där bland annat Dr. Phill Cassey, chef för institutionen för ekologi och evolutionsbiologi vid University of Adelaide efterfrågat ett  erkännande av biosäkerhetsrisker i rymdindustrin.

"Förutom regeringsledda rymduppdrag har i dag ankomsten av privata företag som SpaceX inneburit att det nu finns fler aktörer inom rymdutforskning än någonsin tidigare", säger docent Cassey. "Vi måste därför vidta åtgärder för att minska dessa risker."

Rymdbiosäkerhet handlar även om både överföring av organismer från jorden till rymden och tvärtom. Medan forskningen påpekar att risken för att främmande organismer överlever resan ut i rymden för närvarande är låg är den inte omöjlig.

Jag citerar nedan från rymdstyrelsen.se ”Under en rymdfärd 2008 visade en svensk-tysk forskargrupp att björndjur kan överleva extrem uttorkning och strålning i rymdens vakuum. Det var Ingemar Jönsson vid Högskolan i Kristianstad tillsammans med en svensk och tre tyska forskarkollegor som visade att björndjuren som var en del av uppdraget Foton-M3 som sändes upp från kosmodromen i Baikonur i Kazakstan den 14 september 2007 överlevde resan. 

 

Om forskarna kan ta reda på vad som gör björndjuren så motståndskraftiga mot extrema förhållanden kan den kunskapen ge spridningseffekter både inom rymdforskning och inom tillämpningar på jorden. Kunskaperna kan exempelvis komma till nytta inom livsmedels- och läkemedelsindustrin för att förbättra lagring av biologiskt material,  mat, mediciner och vacciner. Källa: Esa."

Dr. Cassey sa: "Risker som har låg sannolikhet för förekomst men har potential för extrema konsekvenser är kärnan i biosäkerhetshanteringen. För när saker går fel går de riktigt fel."

Forskningen ger tydliga bevis på hur människor har spridit organismer till de mest avlägsna regionerna på jorden och havet och till och med ut i rymden.

Risken är kanske än större då vi har med oss mikroorganismer som människor eller i material vid framtida landning med människor på Mars att vi sprider biomaterial där. Material som växer till sig och kanske muterar och senare blir livsfarliga för människan. (Min anm.)Frågan är hur detta ska kunna undvikas Människan i sig är full av bakterier och svamp exempelvis. Vi vet inte heller om det finns bakterier eller virus på Mars vi inte har någon kännedom om.

Bild från https://duluthreader.com/articles/2020/11/12/116306-lowly-limericks

På björndjuret eller som det även kallas trögkryparen. Det har visat sig kunna överleva nästan var som helst även i rymden. Det är ett litet djur som vi kan utan att vi vet om det sprida på Mars exempelvis.

Amatörastronom fann en dvärggalax.

Triangelgalaxen är en spiralgalax i stjärnbilden Triangeln. Den är den näst närmasta större galaxen till Vintergatan och är den tredje största medlemmen av den Lokala galaxhopen. Det är här amatörastronomen Giuseppe Donatiello upptäckte en tidigare okänd galax medan han granskade offentligt tillgänglig data. Hans fynd undersöktes därefter av professionella astrofysiker med ledning av Dr. David Martinez-Delgado vid Instituto de Astrofisica de Andalucia som då använde bilder tagna med Telescopio Nazionale Galileo.

Genom att bearbeta data och utföra fotometrisk kalibrering bekräftades fyndet och visade sig vara en tidigare okänd dvärggalax. Men det behövdes ytterligare bilder  från ännu kraftfullare teleskop för att bekräfta dess exakta plats.

 Teamets beräkningar visar nu att det antingen är en isolerad dvärggalax eller att det är en satellitgalax till Triangelgalaxen (M33). Om den är isolerad tros det vara den svagast lysande dvärggalax som hittills upptäckts vid Triangelgalaxen.

 

Emily Charles, doktorand vid University of Surrey som arbetade med projektet, säger i ett uttalande: " Teoretisk kunskap om galaxbildning innebär att vi förväntar oss att se  fler små galaxer som kretsar kring Triangelgalaxen. Men än så länge finns där bara denna satellitgalax om denna nu är detta. Om den tillhör Triangelgalaxen kan det antyda att det finns många fler som inte har upptäckts ännu eftersom de är för svaglysande för att vi ska ha upptäckt dem vid tidigare undersökningar av systemet”. 

För att bekräfta om Pisces VII/ Tri III (namnet på den nu upptäckta dvärggalaxen) är en isolerad galax eller en satellitgalax till Triangelgalaxen behövs mätningar av avståndet från den till Triangelgalaxen för att se hur den rör sig jämfört med Triangelgalaxen (Triangelgalaxen kallas även M33 eller NGC 598) . Ett arbete som kräver samarbete av fler teleskop. Troligen får inte James Webbteleskopet tid till detta under överskådlig tid vilket annars vore perfekt för ändamålet. Men det finns andra därute och här.

Större galaxer har troligen alltid satellitgalaxer så även Vintergatan vi har här ex Stora och Lilla Magellanska molnet (min anm.).

Bild vikipedia på Triangelgalaxen (Messier 33) vilken den nu funna dvärggalaxen misstänks vara satellitgalax till.