Ursprungliga svarta hål kan gömma sig i planeter och även i vardagliga föremål här på jorden

 

Bild wikimedia. Flyttblock med inskription i Hässlebackarna (RAÄ-nr Floby 47-1) 5374.jpg även i detta stenblock kan ett ursprungligt svart hål finnas.

I teorin tyds att små svarta hål som kom till i det tidiga universum kan ha lämnat efter sig ihåliga planetoider och mikroskopiska tunnlar och att vi kan söka efter dem i stenar och gamla byggnader. I ny forskning som leds från University at Buffalo föreslås att man tänker både stort och smått för att bekräfta deras existens och föreslår att deras signaturer kan sträcka sig från mycket stora - ihåliga planetoider i rymden till små mikroskopiska tunnlar i vardagliga material som finns på jorden, som sten, metall och glas.

Den teoretiska studien, som publiceras i decembernumret av Physics of the Dark Universe och som finns tillgänglig online beskriver hur att ett ursprungligt svart hål fångat i ett stort stenigt objekt ute i kosmos skulle förbruka dess flytande kärna och lämna det ihåligt. Alternativt kan ett snabbare ursprungligt svart hål lämna efter sig raka tunnlar som är tillräckligt stora för att vara synliga av ett mikroskop om de passerar genom fast material, inklusive material här på jorden.

– Chanserna att hitta dessa signaturer är små, men att söka efter dem skulle inte kräva mycket resurser och den potentiella vinsten bli att upptäcka det första beviset på ett ursprungligt svart hål vilket skulle vara enormt intressant, beskriver studiens medförfattare, Dejan Stojkovic, PhD, professor i fysik vid UB College of Arts and Sciences. – Vi måste tänka utanför boxen eftersom det som tidigare gjorts för att hitta ursprungliga svarta hål inte har fungerat. Ihåliga föremål behöver inte vara större än 1/10 av jorden. Dessa ihåliga objekt skulle kunna upptäckas med teleskop. Massan och därmed densiteten, kan bestämmas genom att studera ett objekts omloppsbana.

"Om objektets densitet är för låg för dess storlek är det en bra indikation på att det är ihåligt", beskriver Stojkovic. Objekt utan en flytande kärna kan helt enkelt passera genom och lämna efter sig en rak tunnel föreslås det i studien. Till exempel skulle ursprungliga svarta hål med en massa på 1022 gram lämna efter sig en tunnel som är 0,1 mikron i diameter.

En stor platta av metall eller annat material skulle kunna fungera som en effektiv detektor för svarta hål genom att övervakas för att upptäcka den plötsliga uppkomsten av dessa tunnlar, men Stojovic säger att det är bättre att söka efter befintliga tunnlar i mycket gamla material ex byggnader som är hundratals år gamla till stenar som är miljarder år gamla.

Mer och utförligare om detta intressanta forskningsområde kan man läsa om här från en artikel från University at Buffalo.

En mystisk händelse ute bland stjärnorna

 

Bild wikipedia.Foto med Hubbleteleskopet av Proxima Centauri 2013. Ett exempel på en röd dvärgstjärna av spektralklass M. Kallas Flarestjärna. Men är inte den som omtalas i texten nedan.

Docent Natasha Hurley-Walker har tillsammans med Csanád Horváth, (student vid Curtin University vid den tiden) upptäckt en  ljusenergipuls i rymden bland arkiverade lågfrekventa data från MWA (Murchison Widefield Array), en föregångare till SKAO (Square Kilometre Array Observatory).

Energipulsen inträffar var tredje timme och varar i 30-60 sekunder vilket gör detta till den längsta radiotransienten som någonsin upptäckts.

Långperiodiska radiotransienter är relativt nya upptäckter inom astronomin och det har varit ett mysterium hur de genererar radiovågor. Med ovan upptäckt tror forskarna att de identifierat en trolig källa till energiutkasten som potentiellt kan förklara långa radiotransienter.

Alla andra tidigare upptäckta transienter har varit djupt inne i vintergatan i en omgivning av ett stort antal stjärnor vilket gjort det svårt att avgöra exakt vad som genererar radiovågorna.

De långperiodiska transienterna är mycket spännande och för att astronomer ska förstå vad de är behövs en optisk bild.

Av en slump upptäcktes den nyupptäckta transienten som fått beteckningen GLEAM-X J0704-37 och finns i utkanten av vår galax i ett stjärnglest område i i stjärnbilden Akterskeppet cirka 5000 ljusår bort från Jorden.

Fenomenet finns långt från det galaktiska planet, så det finns bara en handfull stjärnor i närheten och vi är nu säkra på att det är särskilt ett stjärnsystem här som genererar radiovågorna.

Forskarlaget kunde lokalisera radiovågorna till en specifik stjärna med hjälp av en annan föregångare till SKA, MeerKAT-teleskopet i Sydafrika.

Efter att ha följt upp med SOAR-observatoriet i Chile bestämde de stjärnans spektrum och fann att det var en stjärna med låg massa, en "M-dvärg". https://sv.wikipedia.org/wiki/Flarestj%C3%A4rna

Detta fynd både skapade och besvarade några angelägna frågor. Docent Hurley-Walker förklarar: "En M-dvärg skulle inte ensam kunna generera den mängd energi som vi ser.

– M-dvärgar är stjärnor med låg massa som bara har en bråkdel av solens massa och ljusstyrka. De utgör 70 procent av stjärnorna i Vintergatan, men inte en enda av dem är synlig för blotta ögat.

Data tyder på att denna nu upptäckta befinner sig i ett dubbelstjärnsystem med ett annat objekt, som sannolikt är en vit dvärg, stjärnkärnan i en döende stjärna. Tillsammans driver de radiostrålningen."

Teamet arbetar med uppföljande observationer som slutgiltigt kommer att fastställa systemets natur och förklaringen till denna extrema astrofysikaliska händelse.

Efter att ha grävt igenom MWA:s arkiv fann astronomerna att GLEAM-X J0704-37 har varit aktiv i minst tio år sedan MWA började observera fenomenet. Den kan dock ha varit aktiv och oupptäckt ännu längre vilket innebär att det fortfarande finns många fler att hitta i arkiv runt om i världen.

MWA:s chef, professor Steven Tingay, säger: "Dessa långperiodiska radiotransienter är nya vetenskapliga upptäckter och MWA har i grunden möjliggjort upptäckterna."

MWA har ett arkiv på 55 petabyte med observationer som ger en tioårig dokumentation av vårt universum.

– Det är som att ha en datalagring som motsvarar 55 000 avancerade hemdatorer – en av de största enskilda samlingarna av vetenskapliga data i världen.

Forskningens resultat har publicerats i The Astrophysical Journal Letters.

Lite kunskap om flyttande och ickeflyttande blomflugors liv.

 

Bild wikimedia på blomfluga Syrphus torvus (hona). Bilden är tagen i Skåne.

Flyttande blomflugor flyger längre – men inte snabbare – än sina icke-flyttande släktingar, visar ny forskning. Forskare fångade migrerande flyttblomflugor i Pyrenéerna och icke-migrerande medlemmar av samma art i Storbritannien. 

Varje blomfluga testades på en speciell "lina" innan den släpptes oskadd. Blomflugorna kunde fortsätta att flyga medan de var bundna och de flyttande flugorna flög dubbelt så långt. Samtidigt flög blomflugor med feta bukar – vilket visade att de var välnärda – fem gånger så långt som magra vilket tyder på att denna lagrade energi är livsviktig. Bukstorlek och flyttvanor påverkade inte flyghastigheten, även om större blomflugor flög snabbare än mindre.

"Flyttande varelser som fåglar rör sig i allmänhet snabbare när de flyttar", beskriver Dr Richard Massy, vid Centre for Ecology and Conservation på Exeters Penryn Campus i Cornwall. "Så vi blev förvånade över att se att detta inte är fallet för marmeladblomflugor.

För de här insekterna är migrationen ett maratonlopp inte ett hastighetslopp. Att flyga snabbare är vanligtvis mer energieffektivt – men dessa blomflugor kan strypa hastigheten till en hållbar takt för att minimera muskelslitage och bibehålla sin flygförmåga över långa sträckor.

Flyttblomflugor,  finns i stora delar av Europa och beter sig olika beroende på plats och tid på året. Blomflugor som når vuxen ålder på sommaren lever korta liv på veckor till en månad innan de förökar sig och dör något som ger upphov till flera generationer varje år.

På hösten skjuter blomflugorna dock upp sin reproduktion vilket förlänger deras livslängd till nästa vår. För dem som bor i nordliga områden som Storbritannien utlöser hösten också en migration söderut. Vikten av kroppskondition mätt som bukstorlek belyser behovet av matkällor (blommor) längs resan.

Dr Karl Wotton beskriver det som: "Om dessa resurser utarmas genom förlust och fragmentering av livsmiljöer eller om de inte är synkroniserade med migrationsrörelserna kan konsekvenserna för migrationens framgång bli allvarliga. Detta kan hjälpa till att förklara en del av den nedgång som nyligen setts i antalet flyttande blomflugor.

Dr Will Hawkes tillägger: "Flyttblomflugor är en riklig och färgstark blomfluga som ofta ses i trädgårdar över hela Storbritannien. De är mycket nyttiga pollinatörer och bekämpar naturligt skadedjur som bladlöss vilket minskar skadorna på grödorna.

 Trots att de bara är 1 cm långa gör de enorma migrationer genom Europa: söderut på hösten och norrut på våren. Vi vet inte hur långt individerna flyttar, men misstänker att det är vanligt med migrationer på över 1000 km”.

De migrerande blomflugorna i studien fångades vid bergspasset Puerto de Bucharuelo på gränsen mellan Frankrike och Spanien, medan sommarblomflugorna fångades vid Penryn Campus.

Studien finansierades av Natural Environment Research Council och Royal Society och Har publicerats hi tidskriften iScience, har titeln: "Enhanced flight performance in hoverfly migrants".

Järnsulfid kanske skapade det första livet och det skedde i heta källor

 

Bild  https://english.cas.cn  Konceptuell illustration av varma källor på den tidiga jorden (Illustration av Alex Bosoy, Design & Illustration, LLC). 

Järnsulfid är en kemisk förening av järn och svavel. Järnsulfid kan bildas av anaeroba bakterier. En anaerob organism eller anaerob är en process eller organism som inte kräver syre för tillväxt. Organismer med anaerob metabolism kan erhålla energi utan att förbränna syre genom att någon kolhydrat såsom glukos oxideras till enklare beståndsdelar.

Ett internationellt forskarlag publicerade nyligen en studie som belyser den potentiella roll som järnsulfid hade i bildandet av liv i jordens tidiga varma källor. Enligt forskarna kan sulfiderna ha katalyserat reduktionen av gasformig koldioxid till prebiotiska organiska molekyler via icke-enzymatiska vägar.

Järnsulfid var vanligt i tidiga jordbaserade hydrotermiska system och kan ha underlättat viktiga prebiotiska kemiska reaktioner, liknande kofaktorernas funktion i nutida metaboliska system. Tidigare studier om järnsulfid och livets uppkomst har främst fokuserat på alkaliska hydrotermiska öppningar i djuphavet, som ger gynnsamma förhållanden som hög temperatur, tryck, pH-gradienter och väte (H₂) från serpentinisering, faktorer som tros stödja prebiotisk kolfixering. Vissa forskare har dock föreslagit varma källor på land som en annan trolig plats för livets uppkomst på grund av deras rika mineralinnehåll olika kemikalier och rikliga tillgång av solljus

Studien genomfördes av Dr. NAN Jingbo vid Nanjing Institute of Geology and Paleontology, Chinese Academy of Sciences, Dr. LUO Shunqin från Japans National Institute for Materials Science, Dr. Quoc Phuong Tran från University of New South Wales, Australien, m.fl.  forskare.

Studien publicerades i Nature Communications och ger nya insikter om jordens tidiga kolcykler och prebiotiska kemiska reaktioner, vilket understryker betydelsen av järnsulfid för att stödja hypotesen om livets uppkomst i varma källor.

En del hundar är mer begåvade än andra.

 

Bild https://biologia.elte.hu/

De flesta hundar kan lära sig namn på kommandon som "sitt" eller "ligg". Forskning från Ungerns största universitet Eötvös Loránd universitet visade däremot att endast en liten grupp unikt begåvade hundar kan lära sig föremålsetiketter, som "frisbee" eller "rep".

Dessa unikt begåvade hundar som lär sig ord på ting når lätt ett ordförråd med hundratals objektnamn. Tidigare studier vid universitet har visat att de lär sig namnen på nya hundleksaker extremt snabbt utan formell träning genom lekfulla interaktioner med sina ägare. Hundarna kommer också ihåg leksaksnamnen under långa perioder och kategoriserar dem spontant.

Forskningen fokuserade på tre områden; Att förstå vad som skiljer dessa hundar från andra hundar, hur de lär sig objektnamn och hur detta kan jämföras med mänskliga spädbarns inlärning och hur inlärning av ord påverkar hundars mentala representation av sin miljö.

Forskargruppen leddes av Prof. Adam Miklosi och Dr. Claudia Fugazza, och inkluderade Dr. Andrea Sommese (postdoktoral forskare), Shany Dror (doktorand), Silvia Nostri (gästande MSc-student) och Dr. Elodie Jacquse (besökande MSc-student).

Likt hundar ovan är även vi människor med olika förmågor och begåvning.

 

Den neptunuslika planeten Planeten TOI-3261 b sveper runt sin sol på kort avstånd.

 

Bild https://science.nasa.gov  Konstnärs koncept av "het Neptunus" TOI-3261 b. NASA/JPL-Caltech/K. Miller (Caltech/IPAC)

Ett internationellt forskarlag som använt NASA:s rymdteleskop, TESS (Transiting Exoplanet Survey Satellite) upptäckte en ny exoplanet som de gett beteckningen  TOI-3261 b (en planet utanför vårt solsystem) och gjorde därefter ytterligare observationer med markbaserade teleskop i Australien, Chile och Sydafrika.

Mätningarna placerade den nya planeten i en kategori av planeter med få likartade medlemmar enbart tre tidigare har upptäckts. Exoplaneten liknar Neptunus i storlek och sammansättning och kretsar extremt nära sin sol.

I det här fallet är ett "år" på TOI-3261 b endast  21 timmar långt. En så snäv omloppsbana ger den här planeten plats i en exklusiv grupp planeter vilka har klassificeras som ultrakortperiodiska heta Neptunuslika planeter vars massor har kunnat bestämmas. Planeten finns ca 980ljusår bort från oss.

Ett internationellt forskarlag under ledning av astronom Emma Nabbie vid University of Southern Queensland publicerade en artikel om upptäckten, "Surviving in the Hot Neptune Desert: The Discovery of the Ultrahot Neptune TOI-3261 b", i The Astronomical Journal i augusti 2024.

Månarnas rörelse över Uranus kan visa om hav finns under dess yta.

Bild wikipedia. Uranus, bild tagen av Voyager 2 den 24 januari 1986.

När NASA:s Voyager 2 flög förbi Uranus 1986 tog den korniga fotografier av stora istäckta månar. Nu, nästan 40 år senare, planerar NASA att skicka ytterligare en sond till Uranus, den här gången utrustad för att söka efter om de isiga månarna har flytande vatten under sin yta.

Uppdraget är i ett tidigt planeringsskede. Men forskare vid University of Texas Institute for Geophysics (UTIG) förbereder sig genom att bygga en ny datormodell som kan användas för att upptäcka hav under isen med hjälp av sondens kameror. UTIG-forskningen, har publicerats i tidskriften Geophysical Research Letter och visar hur man kan förbättra möjligheten att upptäcka hav under månars yta. UTIG är en forskningsenhet vid Jackson School of Geosciences vid University of Texas i Austin.

Alla stora månar i solsystemet, inklusive Uranus månar är tidvattenlåsta. Det betyder att gravitationen har matchat deras roterande rörelse så att samma sida alltid är vänd mot Uranus medan de kretsar runt planeten (så även vår måne). Detta betyder dock inte att deras snurr är helt stoppad eller att alla tidvattenlåsta månar svänger fram och tillbaka när de kretsar. Att bestämma omfattningen av vinglingen är enligt studien nyckeln till att få veta om Uranus månar innehåller hav under sin yta och i så fall hur stora dessa är.

Månar med ett hav av flytande vatten som skvalpar omkring på insidan kommer att vingla mer än de som inte vinglar på sin färd. Men även de största oceanerna genererar endast en liten vingling. En månes rotation kan avvika bara några hundra meter när den färdas  i sin omloppsbana. Men det är tillräckligt för att förbipasserande sonder ska upptäcka det.

Tekniken har tidigare använts för att bekräfta att Saturnus måne Enceladus har ett inre globalt hav.

För att ta reda på om samma teknik skulle fungera på Uranus månar gjorde UTIG:s planetforskare Doug Hemingway, som utvecklat datamodellen. teoretiska beräkningar för fem av dess månar och kom fram till en rad troliga scenarier. Till exempel, om Uranus måne Ariel vinglar ca 90 meter är det troligt att den har ett hav som är 100 mil djupt omgivet av ett 20 mil tjockt isskal.

Att upptäcka mindre hav kommer att innebära att en rymdfarkost måste komma närmare eller ha extra kraftfulla kameror. Men datormodellen ger uppdragskonstruktörerna matematisk beräkning för att veta vad som kommer att fungera, säger Krista Söderlund, biträdande professor vid UTIG.

– Det kan vara skillnaden mellan att upptäcka ett hav eller att upptäcka att vi inte har förmågan att veta om hav finns den dag vi kommer fram, beskriver Söderlund som dock inte varit inblandad i den aktuella forskningen