Umgängesformer beror på frustrationsnivå.

I den klass som jag vill utrycka det som har låg utbildning finns inte de höga eller trygga lönenivåerna i kronor räknat och sparsamhet och inskränkningar av möjliga upplevelser är nödvändiga.

I ledande klasser de med bra lön eller makt är möjligheterna större att förverkliga sig och få stimulerande liv.

Utifrån detta konstrueras umgängesformerna. I en lägre klass är intresset koncentrerat till enkla nöjen, snabbmat, musik, och teve och i uppdelning av dom och vi. Man har ett mindre ordförråd och vill hävda sig bland de sina genom kraftutryck, svordomar och hoppas med detta bli någon som man i grupptillhörigheten ser upp till, beundrar och respekterar.

I den andra klassen behövs inte detta, man har redan en ställning i gruppen men än mer i samhället och ses ofta med respekt av den underliggande klassen som oftast är deras personal eller underlydande.

Här behövs sällan kraftutryck eller svordomar i umgänget. Makten visas mot underställda ofta också just med detta att inte använda det underklassen är van vid, kraftutryck eller höjda röstlägen, vilket då får underklassen att känna sig mindre hemma i samtalet med en bestämmande och vilket då resulterar i respekt för den överordnande då denne känns främmande i samtalet och även skrämmande.

Klass är ärftligt och kan enbart till viss del förändras genom en klassresa genom utbildning. Men inte heller denna garanterar en förändring då kontakterna med överliggande klass inte finns naturligt och främlingskapskänslan består både uppåt men även av de från högre klasstillhörighet neråt.

Detta är en filosofisk fundering utifrån den verklighet man kan uttolka om man ser bakom kulisserna av umgängesformer.