Vi kristna har fått olika platser att tro på genom tiderna.

Jag menar att det är skillnad att ha och behålla en tro i dag när få medmänniskor tror på en Gud och samhället är sekulariserat. Mot vad det var att leva med sin tro tidigare när samhället och människorna tog tron på en Gud som en självklarhet.

Kan det vara så att vi som fötts i dag är en annan slags människor psykiskt som kan leva och få en tro i en svårare religiös tid än de som föddes för länge sedan in i ett religiöst samhälle där tron var en självklar del av vardagen?

Är vi mer viljestarka, friare att välja och därför mer kristet trogna än våra förfäder i många fall var som tvingades visa en kristen livssyn? Vi är färre men trognare den kristna läran.
Kan det vara så?

Är dagens människa den människa som först nu har sin plats i historien? Är vi den sista eller en av de sista generationerna på jorden innan Jesus kommer tillbaka?

Är den ondska och ogudaktighet som finns i dag mer subtil och verkande i det dolda än tidigare ondska som var mer synlig och lättare att se?

Har vi utöver den ondska som ses och uppmärksammas i medierna och vårt dagliga liv även en dold ondska att bekämpa? En ondska och lockelse vi inte ser eller förstår som ond.

Funderingar som kan tolkas efter egen subjektiv bedömning och erfarenhet. Men jag påstår att det finns en del sanning i detta resonemang. All sanning finns inte ingen människa förstår helheten av tillvaron.