Varför blev det vanligt att man skulle önska sig något när man såg en stjärna falla?
Det var förr vanligt att man trodde att det var en verklig stjärna som föll och inte som det egentligen är ett gruskorn från rymden som brinner upp vid inträdet i atmosfären.
Ett stjärnfall sågs som ett omen, en varning eller en hälsning. Kanske från Gud. Tron var att stjärnorna var fästa på världsalltet och därifrån kunde de lossna och falla ner på skapelsens medelpunkt Jorden.
Det var därför något magiskt och gudomligt i ett stjärnfall och i trons mysterier ingick då att om man teg med vad man såg och önskade sig något tyst för sig själv kunde man bli bönhörd.
Man tog för givet att man såg detta stjärnfall själv och att detta uppstått som ett tecken, en möjlighet för just mig som såg det.
Nog var naturen och alltet besjälat förr, i allt såg man mystiska väsen och gudar. En mer spännande värld än vår måste man säga. Idag är det tvärtom.
Men jag misstänker att ett mellanting är sanningen om vad verkligheten är. En Gud, en djävul och en fri vilja och fria val från mänskligheten gör att det i denna kaosvärld finns olyckor, orättvisor men även glädje existerande sida vid sida.
Önskningarna vid stjärnfall finns kvar sedan urminnes tider i mänsklighetens själ och visst önskar många människor ännu i dag något när de upplever ett stjärnfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar