Google

Translate blog

onsdag 18 november 2026

Solstormen 2024 fick elektroner att öka sin hastighet till nära ljusets i jordens magnetfält

 


Bild wikipedia Jordens inre och yttre strålningsbälten. Jordens magnetfält fångar energirika laddade partiklar i form av protoner och elektroner, i två munkformade bälten som kallas Van Allen-strålningsbälten. 

Dessa partiklar kan potentiellt skada hårdvara och elektronik i rymdfarkoster som flyger genom bältena. Vid den inre kanten av det andra Van Allen-bältet, ungefär 3 jordradier från jordens centrum, verkar elektroner med extremt hög energi slå på en osynlig, ogenomtränglig vägg.

2014 upptäcktes för första gången källan till denna tidigare inte förstådda barriär. Ett fenomen känt som "plasmasfäriskt brus": lågfrekventa radiovågor i jordens magnetosfär som hörs som statiskt brus när de spelas upp genom en högtalare. 

Under normala förhållanden är detta område av rummet fritt från extremt snabbrörliga elektroner. Men rymdvädret kan vara lika osäkert som det vi upplever på jorden.

I maj 2024 släppte hög solaktivitet lös en geomagnetisk "superstorm" på jorden. På natthimlen i Hokkaido i Japan och på platser så långt söderut som Hyogo Prefektur i Japan sågs norrsken.

Under och efter denna superstorm samlade den japanska sonden Arase  som drivs av JAXA,  in data från den ogenomträngliga barriären. Sonden registrerade ett stort flöde av högenergirika elektroner som rörde sig i nära ljusets hastighet. Vissa elektroner hade energier över tre megaelektronvolt  tillräckligt höga för att passera igenom vissa satellitskydd. Den så kallade ogenomträngliga barriären verkade ha brutits.

Forskarna letade efter möjliga förklaringar till detta. Den första ledtråden kom från analysen av elektronfasrumstäthet (PSD), en storhet som beskriver hur elektroner fördelas utifrån deras energi och rörelse. Med hjälp av mätningar insamlade under flera Arase-banor undersökte forskarna hur PSD varierade med avståndet till jorden samtidigt som de tog hänsyn till förändringar i elektronernas rörelser.

De fann att en tydlig lokal topp i PSD utvecklades nära den vanliga barriärgränsen och blev starkare över tid. En sådan växande topp visar att elektroner fick energi lokalt, snarare än genom rörelse  in mot jorden från det yttre strålningsbältet. "När elektronrörelserna  omvandlas till ljud låter det som  fågelsång," beskriver Miyoshi professor at the Institute for Space-Earth Environmental Research (ISEE) vid Nagoya universitet och huvudförfattare till  studien (se nedan) 

 "Vanligtvis återhämtar sig plasmasfären på ungefär två dagar," beskriver Miyoshi. "Under superstormen i maj 2024 tog det dock ungefär 4,3 till 4,7 dagar för plasmatätheten att återhämta sig till mer än hälften av sin forna nivå före solstormen i det observerade området."

Denna ovanligt långsamma återhämtning gjorde att lågdensitetsplasmaförhållandena bestod i flera dagar vilket potentiellt gav gynnsamma förhållanden för chorus-wave-aktivitet och fortsatt acceleration av energirika elektroner inne i den tidigare ogenomträngliga barriären.. Det som låter som fågelsång. (kan avlyssnas på länken "Fågelsång ovan). 

Miyoshi beskriver studiens resultat  i tidskriften Geophysical Research Letters där det visas att även områden i rymden  nära jorden  tidigare ansågs relativt skyddade från extremt energirika elektroner likväl kan ha betydande strålningsförstärkningar under svåra rymdvädershändelser.

Inga kommentarer: