Hur många gånger har vi hört dessa ord eller sagt dem själva utan att ta dem på allvar? Vi ses.
Sagda vid skolavslutningar, avsked av skilda slag och då tagna på allvar. Men var det så allvarligt sagda hur många av de som sa detta eller som vi sa det till har vi senare upptagit kontakt med igen?
Få mycket få eller hur? Varför säger vi då dessa ord. Vi ses. Kanske för att slippa långa avsked. Det är ju lite av att fly känslomässigt att snabbt säga till den bäste kamraten på kursen eller vännen ett snabbt ”Vi ses”, för att sedan glömma alltihop.
Samma sak är det med satsen som ofta sägs när vi för sista gången lämnar en arbetsplats eller kurslokal. Arbetskamraterna eller arbetsgivaren säger då: kom upp och hälsa på någon gång när du har vägarna förbi.
De som gör detta. Ett fåtal kommer däremot på besök ofta eller med jämna mellanrum. Men de förra arbetskamraterna eller chefen tröttnar snart på dessa besök men säger naturligtvis inget.
Hur skulle det se ut om alla före detta arbetskamrater kom i tid o otid och hälsa på och störde. Så de fraser som sägs ovan. Vi ses eller kom upp och hälsa på någon gång när du har vägarna förbi är egentligen vänlighetsfraser som inte betyder så mycket.
De ska absolut inte tas bokstavligt utan som en kod som underförstått betyder ett vänligt sätt att ta adjö av varandra.
En annan sak jag funderat på i veckan är containrar. Vi talar så vitt o brett om återvinning men varför ska då inte människor få ta vad de vill för återanvändning i containrar där människor kastat möbler mm.
Jag förstår inte detta. Varför ska möbler ex brännas när någon annan kan ha användning för dem. Om inte detta är resursslöseri och står i motsatsförhållande till returanvändning då förstår jag inte vad detta begrepp betyder. Detta var Vecka 12 upplevelse.
