Bild wikipedia på Proteus. Bild tagen av Voyager 2 den 16 juni, 1989.
Neptunus verkar nästan enbart bestå av ett ytligt lager
bestående av väte, helium och ammoniak. Djupare ner under molnen ca 8 000
kilometer från planetens synliga yta finns dess mantel bestående av is,
ammoniak och metan. Neptunus har 14 bekräftade månar. Den största är Triton. Av
månarna är sju inre månar (innebärande
att de ligger innanför Tritons bana), Naiad, Hippocamp,Thalassa, Despina,
Galatea, Larissa och Proteus. I detta
inlägg koncentreras på Galatea, Proteus och Larissa.
På grund av att de är så små och dess placering har dessa satelliter varit svåra att studera från jorden. Men med hjälp av NASAs James Webb Space Telescope (JWST) har ett team forskare vid Caltech observerat Neptunus ringar och tre av dess månar, Larissa, Galatea och Proteus och funnit att dessa månars sammansättning är unik bland det yttre solsystemets objekt.
Fyndet pekar på existensen av ett ursprungligt månsystem som förstörts när Triton, Neptunus största måne, troligen fångades in av planetens gravitation efter att denna måne bildats någon annanstans i solsystemet. Forskarna tror att rester från händelse sedan samlades innanför Tritons bana och i dag är de månar som finns här.
"Om Neptunus en gång hade haft ett system av månar som såg ut ungefär som det vi ser finns vid Uranus idag, anses att det att dessa skulle ha blivit helt förstörda av processen när Triton fångades," beskriver den tidigare Caltech-doktoranden Ryleigh Davis (PhD '26), huvudförfattare till en artikel om teamets resultat som publiceras den 29 juli 2026 i Science Advances (se nedan). "Detta är spännande nya bevis på att något katastrofalt hände vid Neptunus som helt förstörde dess ursprungliga månar och vi får se de rester som lämnats kvar efter av den processen."
Neptunus är en märklig planet, eftersom det är den enda i solsystemet som saknar ett "typiskt" månsystem med stora, ordnade satelliter vilket innebär att dess evolutionära bana också kan vara unik. Faktum är att en annan nyligen genomförd studie i samma JWST-forskningsprogram, ledd av Caltech-postdoktorn Matthew Belyakov (PhD '26), ger oberoende bevis för existensen av det ursprungliga satellitsystemet vilket tyder på att Neptunus måne Nereid kan vara den enda intakta månen från den katastrofen.
"Om Triton som vi antar drogs in mot Neptunus och krossade dess stora månar, tror vi att bara ungefär 1 procent av det materialet stannade kvar i systemet," beskriver Davis. "Men det faktiska beteendet hos det materialet förändras över tid än i dag då Triton fortfarande är där och skakar om saker (månarna) än i dag. Så, framåt vore det intressant att förstå hur den processen faktiskt fortskrider. Därifrån är frågan: 'Kan vi lära oss något om hur stora de ursprungliga månarna har varit och tillhandahållit detta material?'" De månar som ses som rester:
Artikel som beskriver studien har titeln "Neptune's Inner Moons and Rings Are Exposed Icy Body Interiors" och kan läsas här
Förutom Belyakov, Brown och Davis var postdoktorala forskaren Zachariah Milby (PhD '26) och tidigare Caltech-doktoranden Ian Wong (PhD '18), nu vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland medarbetare och medförfattare till artikeln. Finansiering av arbetet kom från NASA genom ett bidrag till Space Telescope Science Institute vilket drivs av Association of Universities for Research in Astronomy.
Teorin ovan kan vara rimlig
enligt mitt förmenande men inte bevisad om den nu kan bevisas.
