Varför har vissa svårt att känna igen de medmänniskor vilka de känner?

Känns det igen? För mig gör det så. Jag ser sällan de medmänniskor jag möter på stan som kända . Jag har till och med mött mina barn och inte tänkt på att det är de jag mött förrän de sagt ”hej pappa”. De är vuxna men vi ses ändå ofta.

Så det gör självfallet att jag ändå mer har svårt för att känna igen personer jag inte sett på ett tag. Visst, det finns de jag känner igen, men inte är de många.

Namn har jag även svårt att komma ihåg. Bara de närmast anhöriga och de jag för tillfället har en relation till, t.ex. på ett arbete, kommer jag ihåg. Närmast anhöriga självfallet, de andra glömmer jag namnet på när relationen upphört.

Så är jag ovanlig? Jag tror inte det, jag tror det är en personlighet av slaget att ha en viss distans. Men jag vet mycket väl att motsatsen finns.

Vi är alla olika.

Arbetslösa är medmänniskor som inget ska ha eller få om de misslyckas med att få ett jobb

NU när tidningarna skriver om hur mycket mer det blir i plånboken för de som jobbar, med skatteavdrag, så sparar man in på arbetsutbudet inom staten. Så har alltid skett. Man menar att de flesta får det bättre, att då ett mindre antal arbetslösa som söker jobb för brinnande livet för att få en inkomst det går att leva på men ändå misslyckas med att få något jobb, det är i sammanhanget betydelselöst. Det drabbar, enligt pressen, så få.

Samtidigt finns som man kan se mycket stress inom vissa organ.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=157643
Varför inte anställa de som ingen önskar mer än som varnande exempel på arbetslöshetskonsekvenser, alla kan lära sig ett skrivbordsjobb. Tyvärr kan man inte säga detta om hantverk eller kroppsarbete. Anställ de sista arbetslösa och sluta håna dem med jobbskatteavdrag, sänkta ersättningar och fula uttalanden från våra förtroendevalda.


Tyskar tryckte de svenska böckerna under 1600-talet.

I spetsen fanns Ignatius Meurer och den kungliga boktryckaren Keyser.
Keysers tryckeri innefattade nio pressar och här kunde man trycka på många klassiska språk. Så nog fanns det resurser.

Latin, hebreiska, grekiska och även ryska kunde man nu trycka alster på i Stockholm. Självklart även på svenska och ett antal andra europeiska språk.

Boktryckarna var även förläggare och boktryckaryrket var ett skrå som man utbildade sig i genom att börja som lärling och jobba för kost o logi för att sedan stiga i graderna om fallenhet fanns. Ungefär som i dag då vi har praktiksystemet i arbetslivet. Skillnaden är att numera betalar staten uppehället för praktikanten, då ingick uppehället, men inga kontanter. Lärling eller praktikant, samma sak sett ur olika tidsperspektiv. Båda lågstatussysselsättningar och lika lågt sedda utefter sin tid.

Boktryckarna hade under 1600-talet konkurrens av bokbindarna. De hade i många fall monopol på att sälja böcker och köpte lösa ark av boktryckarna och band ihop dessa för försäljning. Boktryckarna hade många gånger inte rätt att binda sina egna böcker för försäljning och än mindre rätt att sälja böckerna utan måste gå omvägen med bokbindarna vilka sålde böcker på marknader o torg. Skråväsendet var väl reglerat precis som vi idag har fackföreningsväsendet. Man kan jämföra med dagens inbundna böcker som säljs i bokhandeln och pocketupplagor som säljs i billighetsupplagor på varuhus och kiosker. Och copyright.

Allt går igen men med skillnader som passar till en viss tidsepok.