Dygderna var att lära sig rida, skjuta med båge, simma, fäkta, jaga, tapperhet, mod, höviskhet mot kvinnan, spela schack, skriva vers och att sjunga.
Adelns barn hade ofta informatorer som uppfostrare och ledsagare. Inte var det i första hand läsning och skrivande som var det viktigaste för adelns barn. Det var på en tid när kreti och pletis barn inte fick någon utbildning överhuvudtaget.
Adelsgossarna skulle lära sig att rida och många av dem titulerades senare som riddare.
Simma var något mycket få kunde av befolkningen. Man tvättade sig sparsamt och vattendoppning sågs av de flesta som skadligt för hälsan.
De flesta som råkade trilla i vattendrag, ofta på grund av att de gick över någon ranglig bro eller som sjöman, trillade överbord och drunknade.
Att skjuta med pil och båge och döda så mycket man fick möjlighet av det vilda sågs som högstatus.
Tapperhet var ofta det samma som dumdristighet och tapperhet bland adeln var ofta att som befäl under krigen skicka fram underklassens barn som slaktoffer i främsta ledet. Men det sågs som tapperhet att sända fram dessa och om slaget då vanns kunde belöningarna bli stora från kungen. Många adelsmän hade fått sina titlar genom att vinna slag.
Kvinnan skulle äras och erövras. Många gånger genom att gossen sjöng eller läste dikter för henne. Detta gällde adelns barn. Kvinnor i sig inom denna grupp sågs som sköra dockor som skulle behaga och passas upp. Utbildning för dessa var inte att tänka på. Inom bondeklassen etc. skulle en vacker kvinna vara bred om höfterna så hon lättare överlevde ett tjog förlossningar.
Schackspelande var något adelsgossarna roade sig med på kvällskvisten i glada vänners lag. Det ansågs som ett spel som var förbehållet intelligensen i samhället och dit ansåg sig adelns skikt tillhöra. När väl universitetsutbildningen kom sågs dock administrativa kunskaper mer värda än adelns kunskaper. Många professorer ansåg därför att man skulle få tjänster utefter kunskap och utbildning och inte efter adelskalendern.
Adelns barn hade ofta informatorer som uppfostrare och ledsagare. Inte var det i första hand läsning och skrivande som var det viktigaste för adelns barn. Det var på en tid när kreti och pletis barn inte fick någon utbildning överhuvudtaget.
Adelsgossarna skulle lära sig att rida och många av dem titulerades senare som riddare.
Simma var något mycket få kunde av befolkningen. Man tvättade sig sparsamt och vattendoppning sågs av de flesta som skadligt för hälsan.
De flesta som råkade trilla i vattendrag, ofta på grund av att de gick över någon ranglig bro eller som sjöman, trillade överbord och drunknade.
Att skjuta med pil och båge och döda så mycket man fick möjlighet av det vilda sågs som högstatus.
Tapperhet var ofta det samma som dumdristighet och tapperhet bland adeln var ofta att som befäl under krigen skicka fram underklassens barn som slaktoffer i främsta ledet. Men det sågs som tapperhet att sända fram dessa och om slaget då vanns kunde belöningarna bli stora från kungen. Många adelsmän hade fått sina titlar genom att vinna slag.
Kvinnan skulle äras och erövras. Många gånger genom att gossen sjöng eller läste dikter för henne. Detta gällde adelns barn. Kvinnor i sig inom denna grupp sågs som sköra dockor som skulle behaga och passas upp. Utbildning för dessa var inte att tänka på. Inom bondeklassen etc. skulle en vacker kvinna vara bred om höfterna så hon lättare överlevde ett tjog förlossningar.
Schackspelande var något adelsgossarna roade sig med på kvällskvisten i glada vänners lag. Det ansågs som ett spel som var förbehållet intelligensen i samhället och dit ansåg sig adelns skikt tillhöra. När väl universitetsutbildningen kom sågs dock administrativa kunskaper mer värda än adelns kunskaper. Många professorer ansåg därför att man skulle få tjänster utefter kunskap och utbildning och inte efter adelskalendern.
