B1257 Pulsaren vilken sänder ut dödsbringande strålar men otroligt nog kan här finnas livsdugliga planeter.

B1257 är en pulsar i Jungfruns stjärnbild 2300 ljusår från Jorden. En pulsar är en stjärna vilken exploderat i en nova och nu är en vit dvärgstjärna med en densitet av slaget att en storlek som en sockerbit i form av en kub av denna väger som ett berg på Jorden (ca 100 miljoner ton) .

Observera att en supernova inte har detta förlopp utan då är det gas och strålning som blir kvar.

En vit dvärgstjärna resterna efter en nova kan ibland bli en pulsar. En strålningskälla av gamma och röntgenstrålning vilken i jämna pulser slungas ut från stjärnan vilken snurrar i stor hastighet runt sin egen axel. Detta sker i  ca 20% av de fall en nova blir till.

Fastän dessa dramatiska händelser kan en vit dvärgplanet vilken utvecklats till en pulsar ha planeter i banor omkring sig. Detta har pulsar B1257 vilken är en plats där exoplaneter finns.

Fyra planeter har upptäckts här en ca 50 gånger mindre än Jorden medan två är fyra gånger större än Jorden. Plus en gasplanet men denna är inte helt bekräftad utöver det finns troligen ett asteroidbälte.  1992 upptäcktes de första vilket var de första planeter som hittades utanför vårt solsystem.

De två stora planeterna skulle om omständigheterna är bra kunna hysa livsformer. Vad som behövs då är en atmosfär av en million gånger tätare slag än Jordens. Detta för att skydda mot pulsarens strålar. Det innebär ett atmosfärtryck av samma slag som finns i djupet på Marianergraven på Jorden. Men i denna finns liv så därför kan liv finnas under detta atmosfärtryck.

Det låter lite fantasieggande och teoretiskt tillrättaläggande tycker jag för att ge sken av att vid vissa förhållanden där allt måste stämma kan livsdugliga planeter finnas nära dödliga strålningskällor som pulsarer.

Men vi ska inte säga aldrig. Jordens alla skyddssystem för liv här har konstruerats en gång och kunde något så avancerat ske här kan det teoretiskt ske på andra platser också.

Bilden visar en illustration från en planet och pulsaren som jag beskrivit ovan.

En ny lista släppt med namn på 86 stjärnor därute

Sedan 1919 har IAU (Internationella astronomiska unionen) namngett stjärnor.

Stjärnor har i många fall enbart nummer och bokstavsbeteckningar och de exoplaneter som upptäckts runt dessa har samma beteckning som sin sol plus en liten bokstav med början på första upptäckten med ett a och så vidare alfabetiskt. Detta har jag visat nästan dagligen i bloggen här när främmande solsystem beskrivs.

Men de nu namngivna 86 stjärnorna har fått olika namn från skilda epoker med mera. Att just dessa fått namn beror på att det i flertalet fall upptäckts exoplaneter av större intresse runt dem och då bör namn vara enklare att minnas än bokstäver och sifferbeteckningar vilka är mer anonyma och tråkiga för allmänheten och svårare att komma ihåg.  

Läs mer här om de senaste namngivningsformerna och hur det gått till. Se även en lista på namnen.

Bilden är en bit av universum.

Kepler 90 är ett solsystem med samma antal planeter som det finns runt vår sol.

Tidigare har sju planeter hittats i detta solsystem vilket ligger i Drakens stjärnbild 2500 ljusår från oss.

Nu har en åttonde hittats en planet på ett närmare avstånd till sin sol än de tidigare hittade vid Kepler 90 (dess sol).

Denna åttonde planet hittades genom iakttagande genom Keplerteleskopet vilket även hittat de tidigare sju exoplaneterna där. 

Men nu kopplades mätdata och bilder från detta teleskop in i en dator med artificiell intelligens och därmed var den åttonde planeten funnen. En helt ny mät och upptäcktsmetod hade gett utdelning och kommer säkert att användas oftare i framtiden.

Många tidigare resultat kan nu  ge helt ny kunskap genom denna metod på hur många planeter ett redan undersökt planetsystem har.

Vi har lärt oss att planeter runt stjärnor är vanligt och kanske vi ska se tomrum och brist på planeter runt en stjärna som ett mystiskt undantag  mer intressant att försöka förstå än motsatsen.

Bilden är en illustration av solsystemet Kepler 90

Vi är naturligt skyddade från rymdens faror av många skilda naturliga skyddsmekanismer.

Vi vet att det finns bälten exempelvis Van Allenbältena runt vår planet vilka skyddar oss från den farliga strålningen från rymdens djup. Ett skydd vilket samlar den livsfarliga strålningen från rymden men även lätt slår ut elektroniken i rymdfarkoster när de går upp o ner  genom bältena. Kanske det inte är meningen att människan ska fara ut från planeten Jorden med sina attiraljer.

Vi har även ozonskiktet vilket stoppar en stor del av den för oss farliga uv-strålningen från solen.

Men nu har ytterligare ett skydd hittats vilket vi inte visste helt hur det fungerade. Ett skydd mot asteroider.

Skyddet är vår egen atmosfär. När en sten av inte alltför stor storlek kommer in i hög hastighet i denna blir lufttrycket mot densamma så högt att luft tränger in i stenens små ihåligheter och trycket blir då i stenen så högt att den sprängs i små bitar vilka kan explodera i sin tur.

Detta gör att de asteroider som verkligen når Jordens yta är betydligt mindre än de var när de trängde in i vår atmosfär och skadeverkningarna eller farorna från dem har minskats drastiskt.

Merparten av dem är helt utplånade. Nog är skydden runt vår planet både effektiva och tankeväckande. Är allt en slump? Jag är övertygad om att det inte är det.

Bilden visar Jorden med jordiska satelliter runt sig. Bilden är från NASA en bit bort ses månen

Det är isvärldarna vi ska söka efter om vi ska söka liv därute.

Europa en av Jupiters månar hör till gruppen månar med ett tjockt istäcke där liv kan finnas under istäcket.

Stenmånarna är nästintill säkert livlösa världar. Strålning och nedfall av diverse sten och utöver det bristen på atmosfär får de flesta månar att nästan garanterat vara livlösa.

Samma sak i sökandet efter exoplaneter. Hittas isplaneter är möjligheten där större för liv än om en stenplanet hittas. Det behövs mycket som måste stämma för att en stenplanet (eller stenmåne) ska kunna hysa livsformer.

Av den anledningen bör sökandet koncentreras på sökandet och undersökningar av isplaneter o isbelagda månar.

Se mer om detta här. En utgångspunkt jag med alla krafter är helt enig med. Is skyddar livet under densamma och om vi ser på en av vårt solsystems isvärldar månen Europa kan följande utmärkas. 

Isens tjocklek där är man osäker på men vattnet tillsammans med isen är ca 100 meter. Vad som finns under isen av varelser (om de finns) är kanske mindre spännande då det troligast (om de finns) är mycket små vattenvarelser eller bakterier.

Men det är min förförståelse av hur det kan se ut. Det kan vara ett helt galet tänkande. Är skeptiker till liv överhuvudtaget i universum utanför Jorden. Men man ska aldrig vara för säker på någonting.

Bilden är på månen Europa med dess karakteristiska sprickbildning i isen.

Ännu en ny teori om dvärgplaneten Ceres för att försöka förstå denna.

Ceres ljusa skimrande fläckar fascinerade en hel värld för några år sedan. Fantastiska lösningar förespråkades om stationer byggda av Aliens och även mer nyktra om skilda materials reflexer.

Saltavlagringar blev slutresultatet och den troliga förklaringen på dessa starka ljuspunkter på några platser av Ceres yta.

Materian på planeten är vattenrik är något man vet idag genom fortsatta analyser av besöket där. Nu har forskare även börjat misstänka att det en gång fanns ett hav här.

Detta utifrån rikligheten av salt och is på dess yta och i dess ytas material. Säkert har detta samband med de lysande platserna också.

En viss koncentration av dessa blandningar kan säkert ge sken även om avståndet till solen är långt. Ceres i sig är en dvärgplanet vilken ligger mellan Mars och Jupiter i asteroidbältet.

Vi har ju månen Europa runt Saturnus en måne lika stor som planeten Merkurius. Europa  är helt istäckt. Så inte är det förunderligt om dvärgplaneten Ceres i så fall har vatten i mängder uppblandat med materia. Det ger tankar av om det kan finnas flytande vatten längre in i Ceres och kanske någon form av liv där.

 Samma tankar men än mer troligt är tankarna på liv under isen på Europa.

Bilden är på Ceres.

Hoppas president Trump får rätt i denna önskan

USA:s president Trump önskar att det amerikanska rymdprogrammet ska börja satsa på en snar bemannad färd till månen. Senaste bemannade landningen på månen  var Apollo 17, 1972.

Trump vill även att planer på en bemannad landning på Mars ska ta fart.

Vem minns inte president John Kennedys ord i början av 1960-talet  då han  gav NASA order om att  människan ska landa på månen innan 1960-talets slut. Det blev även så.

Kommer även Trumps ord att realiseras? Ingen tidsgräns är satt här. Men nog är det på tiden att månprojektet startar igen. Nog skulle det vara spännande om människan landade på Mars en upplevelse många säkert vill vara med om under sin livstid. Kan den ske under Trumps tid som president?

Jag hoppas det då jag själv vill uppleva den dag människan landstiger på månen igen eller för första gången på Mars.

Varför månprojektet tog slut är en gåta. Nog kunde mer funnits att undersöka där när vi var igång med Apolloprojektet. Inte var det så meningsfullt att landa några gånger för att sedan helt lämna månen igen.

Det är svårförklarligt. Var det president Kennedys ord som gjorde att en landning blev av och sedan denna blivit av tillsammans med några andra landningar avslutades intresset för månen då pengarna tog slut? Vad det så presidenten menade? Enbart att visa att USA tekniskt kunde genomföra det. I så fall var det ett väldigt slöseri med resurser och enbart en maktdemonstration mot Sovjetunionen under det kalla kriget.

Är det även Trumps idé att visa att USA kan landsätta människor på Mars och återigen på månen? För att när det väl är gjort inget mer ska ske utan vi åter i många år ska lämna månen och Mars igen och sitta o titta på dessa enbart genom teleskop?