Nästa gång ett objekt som Oumuamua dyker upp är vi bättre förberedda

 

Oumuamua var det första interstellära objektet som vi upptäckte i vår närhet som observerats av astronomer. Man hann dock  inte undersöka objektet då det kom som en överraskning och snabbt tog en väg in och ut ur solsystemet  diskussionerna blev sedan om det var en främmande farkost eller en asteroid. Ännu  är det inte bevisat vad det var.

Med tanke på 'Oumuamuas ovanliga natur  och den information som ISO-filer kan avslöja om avlägsna stjärnsystem, är astronomer angelägna om att få en närmare titt på framtida besökare från den interstellära rymden.

Flera förslag lagts fram för interceptor-rymdfarkoster som skulle kunna genskjuta framtida objekt och studera dem. I en ny artikel av ett team från Southwest Research Institute (SwRI) studerade Alan Stern och hans kollegor möjliga koncept och rekommenderade ett specialbyggt ISO-förbiflygningsuppdrag som kallas Interstellar Object Explorer (IOE).

De visar också hur dessa uppdrag skulle kunna utföras med en blygsam budget med nuvarande rymdfartsteknik. Baserat på dessa vetenskapliga mål listade Stern och hans kollegor vilka instrument IOE skulle behöva. Dessa inkluderar:

En pankromatisk kamera som tar bilder av synlig våglängd och bågsekundsvinkelupplösning och högt dynamiskt omfång

En kamera för synlig våglängd med tre filter (min) och en infraröd bildspektrometer som spänner över våglängdsområdet 1–2,5 um (eventuellt upp till 4 um) med en upplösningsförmåga på minst 100

En ultraviolett (UV) spektrometer som spänner över våglängdsområdet 700–1970 ångström (Å) med en spektralupplösning på minst 20 Å

En pankromatisk kamera för synliga ljusvåglängd och UV- och infraröda bildspektrometrar

Studien genomfördes av Alan Stern, huvudforskare för NASA:s New Horizons-uppdrag, och hans kollegor vid Southwest Research Institute (SwRI) i Boulder, Colorado. Detta inkluderade Principal Scientist Silvia Protopapa, chefen Matthew Freeman, forskaren/regissören Joel Parker och systemingenjören Mark Tapley. De fick sällskap av Cornell Research Associate Darryl Z. Seligman och Caden Andersson, forskare vid Colorado-baserade företaget Custom Microwave Inc. (CMI). Deras artikel publicerades den 5 februari 2024 i tidskriften Planetary and Space Science.

Bild vikipedia (ESO/M. Kornmesser & nagualdesign) Konstnärs återgivning av 1I/ʻOumuamua.  

Vatten upptäckt i protoplanetär skiva runt stjärnan HL Tauri

 

Forskare har hittat vattenånga i den protoplanetära skivan runt en ung stjärna där planeter kanske  bildas. Upptäckten har möjliggjorts med teleskopet ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) – en samling teleskop i den chilenska Atacamaöknen. Vid University of Manchesters Jodrell Bank Centre for Astrophysics finns det brittiska ALMA Regional Centre Node (UK ARC) som stöder brittiska astronomer som använder ALMA.

Dr Anita Richards, Senior Visiting Fellow vid University of Manchester och tidigare medlem i UK ARC hade en nyckelroll i den grupp som verifierade driften av mottagarsystemet "Band 5" vilket var avgörande för att ALMA skulle kunna göra den detaljerade bilden av vattnet.

Resultatet av observationen publicerades i dagarna i tidskriften Nature Astronomy och här avslöjas en mängd av minst tre gånger så mycket vatten som i alla jordens hav tillsammans i det inre av skivan runt den solliknande stjärnan HL Tauri som finns ca 450 ljusår från jorden i stjärnbilden Oxen.

Stefano Facchini, astronom vid universitetet i Milano, Italien var den som ledde studien, beskriver: "Jag hade aldrig föreställt mig att vi skulle kunna upptäcka oceaner av vattenånga i samma område där en planet sannolikt håller på att bildas."

Medförfattaren Leonardo Testi, astronom vid universitetet i Bologna, Italien, tillägger: "Det är verkligen anmärkningsvärt att vi inte bara kan upptäcka utan även fånga detaljerade bilder av vattenånga på ett avstånd av 450 ljusår från oss."

En betydande mängd vatten hittades i det område där det finns ett tomrum i HL Tauris protoplanetära skiva. En plats där en planet potentiellt kan bildas. Vattenångan här kan påverka den kemiska sammansättningen av planeter som bildas i områden som detta.

HL Tauri är en ung T Tauri-stjärna (en klass av variabla stjärnor som fått sitt namn efter prototypen -T Tauri. De finns nära molekylmoln och kan identifieras av deras optiska varierande styrka och starka kromosfäriska linjer).

Bild vikipedia En bild från superteleskopet ALMA i Chile från 2014, på planetbildningen vid stjärnan HL Tauri.

Dvärggalaxer har återjoniserat universum i dess tidigaste tid.

 

Mycket återstår att förstå om universums tidiga historia den tid som kallas återjoniseringens era. Det var en period av mörker utan några stjärnor eller galaxer, fylld med en tät dimma av vätgas fram tills de första stjärnorna joniserade gasen omkring dem och ljuset började färdas genom gasen. Astronomer har tillbringat årtionden med att försöka identifiera de källor som sände ut strålning som var tillräckligt kraftfull för att gradvis rensa bort denna vätedimma som täckte det unga universum.

Ett forskningsprogram med namnet Ultradeep NIRSpec och NIRCam ObserVations before the Epoch of Reionization (UNCOVER) arbetade med både avbildning och spektroskopiska observationer av linsklustret från Abell2744.  Abell 2744 är en samling av galaxer.

 Ett internationellt team av astronomer använde gravitationslinsning på detta mål, även känt som Pandoras hop för att undersöka källorna till universums återjonisering. Gravitationslinsen förstorar och förvränger utseendet på avlägsna galaxer, så att de ser väldigt annorlunda ut och ses närmre än de i förgrunden.

Galaxhopens "lins" är så massiv att den förvränger själva rymden så mycket att ljus från avlägsna galaxer som passerar genom den förvrängda rymden också får ett förvrängt utseende. Förstoringseffekten gjorde det möjligt för teamet att studera mycket avlägsna ljuskällor bortom Abell 2744, vilket avslöjade åtta extremt ljussvaga galaxer som varit omöjliga att upptäcka, även för Webbteleskopet.

Forskarlaget fann att dessa ljussvaga galaxer är enorma producenter av ultraviolett ljus, på nivåer som är fyra gånger högre än vad man tidigare antagit möjligt. Det betyder att de flesta fotoner som återjoniserade universum sannolikt kom från dvärggalaxer.

– Upptäckten avslöjar den avgörande roll som ultraljussvaga galaxer spelade i det tidiga universums utveckling, beskriver Iryna Chemerynska vid Institut d'Astrophysique de Paris i Frankrike. – De producerade joniserande fotoner som omvandlade neutralt väte till joniserad plasma till kosmisk återjonisering. Det belyser vikten av att förstå galaxer med låg massas betydelse i universums historia.

"Dessa kosmiska kraftpaket avger tillsammans mer än tillräckligt med energi för att återjonisera", tillade teamledaren Hakim Atek, också från Institut d'Astrophysique de Paris och huvudförfattare till artikeln som beskriver detta resultat. Trots sin ringa storlek är dessa galaxer med låg massa produktiva producenter av energirik strålning och deras förekomst under denna period är så betydande att deras kollektiva inflytande kunde förändra hela universums tillstånd.

För att komma fram till denna slutsats kombinerade teamet först extremt känsliga Webb-avbildningsdata med bilder av Abell 2744 från NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble för att välja ut extremt ljussvaga galaxkandidater under återjoniseringens epok.

Detta följdes av spektroskopi med Webbs Near-InfraRed Spectrograph (NIRSpec). Instrumentets Multi-Shutter Assembly användes för att fånga flera spektra av dessa ljussvaga galaxer. Det här är första gången som forskare på ett tillförlitligt sätt har upptäckt hur vanliga ljussvaga galaxer är. Resultaten bekräftar att de var den vanligaste typen av galaxer under återjoniseringsepoken. Detta är också första gången som dessa galaxers joniserande kraft har mätts vilket gjorde det möjligt för astronomerna att fastställa att de producerade tillräckligt med energirik strålning för att jonisera det unga universum.

Bild vikipedia Schematisk tidslinje över universum, som visar återjoniseringens plats i den kosmiska historien.

Fler observationer av UFO i västra USA än i östra USA.

 

I en ny studie under ledning av geografer vid University of Utah har man undersökt  om lokala miljöfaktorer ökar eller minskar i antalet observationsrapporter i USA. De använde data från National UFO Research Center och inkluderade cirka 98 000 observationsrapporter från en 20-årsperiod (från 2001 till 2020).

 I varje stat i USA analyserade forskarna två förhållanden: Sky view potential, som hänvisar till områdets ljusföroreningar, molntäcke och trädkronor och potentialen för att naturliga objekt är närvarande på himlen vilket innebär närheten till flygplatser och militära installationer.

Majoriteten av UFO- observationerna kom från de västra delarna av USA troligen på grund av regionens fysiska geografi många vidöppna ytor och mörk himmel (inte så många ljusföroreningar). UAP-rapporterade hotspots hade i många fall trovärdiga relationer med flygtrafik och militär aktivitet vilket tyder på att människor upptäcker verkliga föremål men inte känner igen vad de är.

"Tanken är att om du har en chans att se något, så är det mer sannolikt att du kommer att se oförklarliga fenomen på himlen", beskriver Richard Medina, docent i geografi vid University of Utah och huvudförfattare till studien och tillägger. "Det finns mer teknik på himlen än någonsin tidigare, så frågan är: Vad är det egentligen folk ser? Det är en svår fråga att svara på men en viktig fråga eftersom all osäkerhet kan vara ett potentiellt hot mot den nationella säkerheten”. Ex spionfarkoster från andra länder som de upptäckta kinesiska ballongerna för inte så länge sedan.

Att förstå det miljömässiga sammanhanget i  observationer kommer att göra det lättare att hitta förklaringar till förekomsten och hjälpa till att identifiera verkligt avvikande objekt de som kan vara ett legitimt hot.

Geograferna såg på antalet observationer per 10 000 personer per stat och identifierade signifikanta kluster av ett lågt antal rapporter (kalla fläckar) och ett högt antal rapporter (hot spots). Det rapporterades betydligt fler observationer i västra och i nordöstra USA, längs några isolerade områden. De kalla fläckarna fanns på de centrala slätterna och i sydöstra USA.

Alla resultat stödde den allmänna hypotesen att människor kommer att se saker där det finns en möjlighet. "Väst har en historisk relation till UAP – Area 51 i Nevada, Roswell i New Mexico och i Utah har vi Skinwalker Ranch i Uinta Basin och militär aktivitet i U.S. Army Dugway Proving Ground", beskriver Medina. "Dessutom finns det ett robust friluftsliv där folk är ute och tittar upp mot himlen."

Artikeln publicerades den 14 december 2023 i tidskriften Scientific Reports.

Bild https://www.deviantart.com/

En bättre förståelse av jordens jonosfär

 

citerat ur vikipedia "Jonosfär är den del av en himlakropps övre atmosfär som joniseras av strålning från rymden och därför utgörs av plasma. Jonosfärer kännetecknas av hög elektrontäthet och därmed hög elektrisk ledningsförmåga. På grund av detta påverkar jonosfären utbredningen av radiovågor och möjliggör långväga radiotrafik på kortvåg mellan områden runt om jordklotet.

Jordens jonosfär sträcker sig från en höjd på omkring 80 km över jordytan. Uppåt övergår den sedan gradvis i magnetosfären utan tydlig gräns. Oftast sägs den sluta någonstans mellan 500 km och 2000 km över markytan. Många satellitbanor går inom jonosfären, exempelvis Internationella rymdstationen som ligger på 300 till 400 km höjd." slut citat.

Nya mätmetoder förväntas utvecklas och möjliggöra förbättrade mätningar av jordens jonosfär. Något som gör det enklare att studera rymdväder och minska dess effekter på jorden i tid för att kanske kunna mildra radiostörningar.

– Vi upptäckte att magnetfältet förde in brus i radiosignaler. Den omedelbara effekten av detta är att försöka möjliggöra förbättrade mätningar av jordens jonosfär. Dessutom drivs alla de ogynnsamma förhållanden som diskuteras om riskerna med rymdväder i slutändan av att jordens jonosfär reagerar på solens plasma, beskriver Elizabeth Jensen, Planetary Science Institute Associate Researcher Scientist och huvudförfattare till "The Hunt for Perpendicular Magnetic Field Measurements in Plasma" som publicerats i The Astrophysical Journal. "Genom att minska felet i GPS-signaler från horisonten och utöka täckningen till polerna förbättras omedelbart problem med kommunikationsförluster."

Rymdväderprognoser, fysiken bakom att destabilisera jonosfären av solens plasma, domineras av temperatur, hastighet, densitet och magnetfältet hos plasmat som kommer från solen. Den största felkällan i dagens rymdvädermodeller härrör från bristen på magnetfältsmätningar i mellanrummet mellan solen och jorden. Genom att förbättra vår förmåga att förutsäga rymdväder, genom förbättrade magnetfältsmätningar, kan vi minska kostnaderna för dessa ogynnsamma förhållandens effekter på radiotrafiken på jorden och i rymden.

– Här på jorden är vi i första hand intresserade av rymdväder. Rymdväder består av hur jordens plasmaregioner reagerar på det plasma som solen släpper ut. Ogynnsamma förhållanden från denna interaktion inkluderar satellitskador, bestrålning av personal inte bara på rymdstationen utan även på flyg nära polerna, dålig kommunikation på grund av förlust av signalkommunikation som påverkar flygplan och annan GPS-beroende utrustning, till exempel självkörande fordon, och skador på utrustning som kraftledningar eller undervattenskablar", beskriver Jensen.

Arbetet ovan stöddes av Planetary Science Institute och University of Utahs anläggningar. Medarbetarna Jamesina Simpson och Yaser Rahmani har lagt ner sin personliga tid på detta arbete. Jensen var självfinansierad genom sitt företag, ACS Engineering & Safety.

Bild vikipedia Polarsken (norrsken) är ljus som utsänds från jonosfären där den träffas av energirika partiklar, mest elektroner, från magnetosfären.

Ett stort rött svart hål i universums första tid

 

En grupp astronomer under ledning av Lukas Furtak och Adi Zitrin vid Ben-Gurion-universitetet i Negev har analyserat bilder tagna med James Webb Space Telescope (JWST) och upptäckt ett rött, gravitationslinsat supermassivt svart hål i universums första tid. Den röda färgen tyder på att det svarta hålet ligger bakom en tjock slöja av stoft som skymmer det svarta hålets sken. Teamet lyckades dock mäta det svarta hålets massa och upptäckte att det var betydligt mer massivt, jämfört med den galax massa vari det fanns.

Teamet samlade därefter in JWST/NIRSpec-data från de tre bilder de tagit av den "röda pricken" och analyserade den insamlade datan. "Spektrat var häpnadsväckande", beskriver professor Ivo Labbé, från Swinburne University of Technology en av ledarna för UNCOVER-programmet. 

 "Genom att kombinera signalen från de tre bilderna tillsammans med linsförstoring motsvarar det resulterande spektrumet ~1700 observationstimmar av JWST på ett olinsat objekt vilket gör det till det djupaste spektrum JWST har tagit av ett enskilt objekt i det tidiga universum." Beskriver professor Ivo Labbé.– Med hjälp av spektrat lyckades vi inte bara bekräfta att det röda kompakta objektet var ett supermassivt svart hål och mäta dess exakta rödförskjutning utan också få en solid uppskattning av dess massa utifrån bredden på dess emissionslinjer, beskriver huvudförfattaren Dr. Furtak.

Gas kretsar i det svarta hålets gravitationsfält och uppnår här mycket höga hastigheter som inte ses i andra delar av galaxen. På grund av dopplerförskjutning är ljuset som sänds ut av det växande materialet rödförskjutet på ena sidan och blåförskjutet på andra sidan, beroende på dess hastighet. Det gör att emissionslinjerna i spektrumet blir bredare.

Mätresultatet ledde till ännu en överraskning: Det svarta hålets massa verkar överdrivet hög jämfört med galaxens massa.

Allt ljus i galaxen måste rymmas i ett litet område som är lika stort som en nutida stjärnhop. Källans gravitationslinsförstoring gav oss gränser för storleken. Även om man packar in alla möjliga stjärnor i ett så litet område blir det svarta hålet minst 1 procent av systemets totala massa, beskriver professor Jenny Greene vid Princeton University och en av huvudförfattarna till den nya artikeln.

Faktum är att flera andra supermassiva svarta hål i det tidiga universum nu har visat sig uppvisa ett liknande beteende vilket har lett till en del spännande bilder av svarta hål och deras galaxers tillväxt och samspelet mellan dem vilket ännu inte är helt klarlagt.

Astronomer vet inte om sådana supermassiva svarta hål växer till exempel från stjärnrester eller kanske från material som direkt kollapsade till svarta hål i det tidiga universum.

Kanske de svarta hålen fanns innan BigBang eller var endast ett och anledningen till BigBang (min tanke).

Bild https://phys.org/news  Upphovsman: CC0 Public Domain

Metalliskt ärr upptäckt på en vit dvärgstjärna

 

En del vita dvärgstjärnor är svalnande rester av stjärnor likt vår sol en gång blir efter att ha svällt upp till röda jättar och dragit till sig delar av sitt planetsystem (för jordens del är detta ödet av utplåning). En ny upptäckt visar att stjärnors magnetfält spelar en nyckelroll i denna process och kan resultera i en ärrbildning på den vita dvärgens yta” beskriver Stefano Bagnulo, astronom vid Armagh Observatory and Planetarium på Nordirland, Storbritannien och huvudförfattare till studien om fenomenet.

Ärret som forskargruppen observerade visade sig innehålla en koncentration av metaller på den vita dvärgens yta. Den vita dvärgen där fenomenet upptäcktes är den vita dvärgstjärnan WD 0816-310 ( som finns 63 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Akterskeppet) och som liknade vår sol utöver att den var aningen större.

"Vi har visat att dessa metaller härrör från en fast kropp som var minst lika stor som Vesta som har en diameter av cirka 500 kilometer och är den näst största asteroiden i vårt solsystem" beskriver Jay Farihi, professor vid University College London, Storbritannien och är medförfattare till studien. 

Forskarna noterade att styrkan hos metallsignalen varierade under stjärnans roterade vilket tyder på att metallerna är koncentrerade i ett specifikt område på den vita dvärgens yta snarare än utspridda över den vita dvärgen. De fann också att dessa variationer var synkroniserade med förändringar i den vita dvärgens magnetfält vilket indikerar att metallärret sammanfaller med en av stjärnans magnetiska poler. Tillsammans pekar dessa ledtrådar på att magnetfältet bidrog till att dra metallerna till stjärnan vilket skapade ärret.

För att kunna dra dessa slutsatser använde forskargruppen (FORS2), ett instrument på VLT (very large teleskope) som har liknats vid en schweizerkniv. Instrumentet gjorde det möjligt att upptäcka metallärret och koppla det till stjärnans magnetfält. I studien utnyttjade forskarna även arkivdata från VLT-instrumentet X-shooter för att bekräfta sitt fynd.

Bild https://www.eso.org/public/sweden fritt citat "När en stjärna som vår sol når slutet av sin existens kan den sluka de omgivande planeterna och asteroiderna som finns i dess uppsvällandeväg då den sväller upp till en röd jätte. Med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) i Chile, har nu forskare för första gången funnit en unik signatur från denna process – ett ärr inpräntat på ytan av en vit dvärgstjärna. Efter uppsvällandet till röd jätte dras slocknande stjärnor samman till en vit dvärgstjärna. Resultaten av studien ovan publicerades i dagarna i The Astrophysical Journal Letters" slut citat.