Detta är Oorts moln

Oorts moln är ett vidsträckt moln av kometer som omger hela solsystemet. Det är rester från solsystemets bildande i form kometer. Oorts kometmoln är ungefär mellan några tusen och minst 50 000 astronomiska enheter (AE) från solen (ca 0,8 ljusår i omfång). 

Flertalet av de kometer vi ser eller har sett från Jorden kommer från  Oorts kometmoln som av någon anledning störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet.


Detta är förklaringen till att det fortfarande dyker upp okända som kända kometer trots att de förångas snabbt när de kommer för nära solen vilket de gör efterhand som de som kommit nära denna i sina banor. Men alla har inte en bana så de kommer i riskzonen för solen utan kommer tillbaks som exempelvis Halleys komet som besöker vårt närområde vart 76:e år. Senast det skedde var 1986.


 Oorts moln antas vara en tjock bubbla av isigt skräp från solsystemets bildande som omger vårt solsystem.


Vi vet inte exakt var det börjar och slutar. Det kan finnas hundratals miljarder kanske biljoner isiga kroppar i Oorts moln. När något stör en av dessa i sin bana runt solsystemet får denna ibland en banändring som får den att ta en ny kurs och ibland till närheten av oss och solen.


Två exempel är kometen C/2012 S1 (ISON) vilken i sin bana utplånades när den kom närma solen i nov 2013 och C/2013 A1 Siding Spring. ISON som rönte nästan samma öde i oktober 2014. Den förstördes inte helt utan var nära att krocka med Mars men slutade med en banändring som får den att först efter  cirka 740.000 år åter komma in i vårt närområde igen.


Oorts moln fick sitt namn efter en nederländsk astronom Jan Oort som förutspådde dess existens i 1950.


Bilden är från Wikipedia  och är på Halleys komet då den syntes senast 1986.

Mörk energis expandering gör att kosmos fördubblas i storelek vart 10:e miljard år. Men det kan hända något mer och skrämmande också.

Vid Big Bang inträffade efter en trilliondels  av en sekund en expansion av en punkt där all materia som finns fanns vilket skapade det universum där vi och allt annat finns. En expansion som ännu ökar i hastighet, så kan man sammanfatta vad kosmolog Alan Guth på M.I.T  beskriver det. 


Expansionstakten visar matematiskt att universums storlek ökar hela tiden och matematiskt kan beräknas ha ökat (ökar) till det dubbla vart tio:e miljards år.


Ännu ses ingen minskning av denna ökning av expansionstakten som man antar beror på den energi som är 75 % av all energi och som kallas den mystiska mörka energin på grund av att vi ännu inte kunnat bevisa dess existens mer än i beräkningar. 


 Frågan är om det finns ett slut eller en motsatt kraft som får allt att implodera till en punkt igen en gång i framtiden. Ingen vet och inget i dagens paradigm visar på att detta ska ske.


Men likt energi och materia skapas ingen ny sådan därför bör den mörka energin tunnas ut efter hand som universum utvidgas precis som materian gör så vi får allt längre avstånd mellan galaxerna.


Men det är en rimlighetsförklaring eller teori som inte kan bevisas då det gäller expansionstaktens framtida minskningsmöjlighet. Kanske mörk energi och mörk materia (kanske det är samma sak min fundering) inte följer vår materia eller vår energis fysiska lagar.


Ingen vet vad mörk energi är.


Men om mörk energi är tillfällig och en dag stängs av kan en implosion av universum ske. Det skulle innebära att allt plötsligt försvinner och kanske åter dras samman till en punkt igen. Men inget visar att så kan eller ska ske med den kunskap vi i dag har.


Men en tolkning gjord av forskare av resultat som samlats in är att mörk energi inte är konstant trots allt utan förändras över tiden och blir tätare och därmed starkare.  Om denna modell är riktig kommer den mörka energin att vara i en särskilt virulent och osannolik form kallad fantomenergi. Dess existens skulle innebära att saker kan förlora energi, fysikern. Robert Caldwell, Dartmouth har kallat detta ”dåliga nyheter”.


Han menar att eftersom universum expanderar, skulle tryck från fantomenergin växa gränslöst och så småningom övervinna gravitation och slita sönder atomerna och hela universum.


Men det finns inget som visar att detta ska ske. Men det är en teori som skulle kunna vara möjlig som händelsekedja. Så vi ska inte bortse den.

Upptäckt! ”Far Far Out” det mest avlägsna objektet vi hittat i vårt solsystem.

Ett tidigare okänd dvärgplanet långt bortanför Pluto har hittats . Himlakroppen är döpt till Far Far Out en fortsättning i namngivning efter det objekt som  i december förra året presenterades en då dittills okänd dvärgplanet på "bara" 120 gångers avstånd som det mellan solen och jorden som  fått namnet Far Out. Den nya upptäckten ligger än längre bort än denna.


Det är i jakten på planet 9 dessa upptäckter gjorts.


Det var när ett snöoväder slog till mot Washington DC i USA och astronomen Scott Shepard inte kunde hålla ett planerat föredrag som han riktade sitt teleskop mot solsystemets ytterkant i stället.


Det var samma astronom som arbetar vid Carnegie Institution for Science Washington DC och hans kollegor vid andra lärosäten vilka upptäckte dvärgplaneten Far Out i december i fjol.


Om det finns en planet 9 ligger kanske dessa astronomer finns i framkanten för att hitta denna. Troligheten att de finner än fler dvärgplaneter därute är dock större än att de finner en planet 9 tror jag.


 Bild på Pluto lång därute bortanför Pluto finns ovanstående objekt.

Jetström av gravitation upptäckt från neutronstjärnekrock

I augusti 2017 observerades när två neutronstjärnor kolliderade och  denna krasch resulterade i gravitationsvågor upptäckta av amerikanska astronomer vid LIGO och Europeiska Virgo detektorerna.


Neutronstjärnor i sig är extremt täta stjärnor med ungefär samma vikt som solen men med en storlek av ex staden Köln i Tyskland.


Händelsen ovan är den första och enda av denna typ av händelse som har observerats hittills  och händelsen skedde i en galax 130 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden Hydra.


Ett internationellt  team av bland annat astronomer från Max Planck Institute for Radio Astronomy in Bonn i Tyskland och en massuppkoppling av radioteleskop på fem kontinenter  observerade händelsen och den efterföljande utvecklingen över hela det elektromagnetiska spektrumet, från gammastrålning, röntgen till synligt ljus och radiovågor. 


Tvåhundra dagar efter sammanslagningen visade sig att det uppstått en jetström framväxt från den våldsamma kollisionen. En jetström av gravitation.


Resultaten publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science av ett internationellt team av astronomer ledda av Giancarlo Ghirlanda från det italienska nationella institutet för astrofysik (INAF). 


Under de kommande åren anses att många fler av neutronstjärnskollisioner kommer att upptäckas. ”De erhållna resultaten  tyder på att mer än 10% av alla dessa sammanslagningar bör uppvisa en  jetström av gravitation”. förklarar Benito Marcote från JIVE.


”Dessa typer av observationer kommer att tillåta oss att avslöja de processer som äger rum under och efter några av de mest kraftfulla händelserna i universum”., säger Sándor Frey från Konkoly observatoriet i Ungern.



Ovan neutronstjärnsammanslagning blev det första fallet där det var möjligt att associera en identifiering av gravitationsvågor till ett objekt som avger ljus. Händelsen bekräftade vetenskapliga teorier som har varit under diskussion i tiotals år om neutronstjärnor och fusioner som resulterar i en av de mest kraftfulla explosionerna i universum, gammablixtar. 


Efter fusionen utslungades en enorm mängd material i rymden vilket bildade ett skal runt objektet. Astronomer har spårat denna utveckling på olika våglängder. Det fanns dock fortfarande några återstående frågor beträffande denna händelse som inte kunde klargöras av någon tidigare iakttagelse.


Men vad som jag tycker är en gåta är varför kraschade dessa neutronstjärnor (vita dvärgstjärnor) med varandra? Varför kraschade de inte under alla de miljarder år de var vanliga gula, röda eller blå stjärnor med varandra istället? Vad var anledningen till kraschen och närgåendet till varandra nu som resulterade i en krasch?


Bild: Konkoly observatoriet i Ungern ett av de som deltog nämnt ovan.

Den israeliska månlandaren landar på månen i april. Den 4 mars var Jorden i närkontakt med en asteroid igen.

Den obemannade israeliska rymdfarkosten Beresheet (namnet betyder på hebreiska ”i början” )sköts på torsdagskvällen den 21 februari ut i rymden via en raket Space X Falcon 9 från Cape Canaveral i amerikanska Florida.


Det är historia som skrivs – och det sker live!", skriver företaget SpaceIL som designat Beresheet och följdes av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och ingenjörer från Israel Aerospace Industries.


Det hela gick som planerat. Beresheets färd kommer att ta  sju veckor innan den når månen där den beräknas landa 11 april.


Beresheets mål är att skrivas in i historieböckerna två gånger om genom att bli både den första månlandningen med en israelisk farkost. Men även att visa att privat rymdfart fungerar och inte behöver vara så kostsam. 100 miljoner dollar kostar projektet.  På månen kommer en del vetenskapliga undersökningar att göras med månlandaren. Två dagar beräknas den finnas där.


Beresheets huvudmål är även att inspirera unga människor i Israel att intressera  sig för  teknik, ingenjörsvetenskap och matematik. Beresheet syftar även till att visa att ambitiösa prospekteringsbedrifter kan uppnås på en kostnad som är överkomlig.


En asteroid med namnet asteroid 2015 efter sin upptäckt det året är en av de asteroider som vi har kontroll på. Den  kom som närmst Jorden i år 2019 av de som vi väntar ska komma inom Jordens närområde. På ett avstånd av 441,600 kilometer eller 1,1 gånger den genomsnittliga avståndet mellan jorden och månen var  som närmast Jorden   4:03 p.m. EST (2103 GMT)  den 4 mars. Storleken på asteroiden är av ungefär samma slag som en jumbojet.



Det blir fler och fler privata rymdprojekt över världen verkar det som. Men det är troligen bara början av detta. Asteroider är i vissa fall kända som den nämnda ovan men ibland kommer okända asteroider överraskande in i vårt närområde och då kan det bli farligt.

Bilden är på månen. För att se den israeliska farkosten och dess bana följ medföljande länk ovan. För att se asteroid 2015:s bana följ länken vid omnämnandet ovan.

Ny forskning visar att Jordens atmosfär sträcker sig bortom månen.

Få vet att den yttersta delen av vår planets atmosfär sträcker sig långt bortom månens bana. Ja nästan dubbla avståndet till månen.
Detta utifrån en upptäckt nyligen, baserad på observationer från NASA/ESA Solar och Heliospheric Observatory, SOHO. 

Det visade sig att det gasformiga lagret (Jordens atmosfär) förtunnas beroende på höjden över Jorden  men fortfarande kan spåras från Jorden och upp till 630 000 km eller 50 gånger diametern av vår Måne från Jorden.  beskriver Igor Baliukin vid Rysslands Space Research Institute vilken är  huvudförfattare till studien där detta presenteras.

”Vi var inte medvetna om det förrän vi analyserade iakttagelser från över två decennier bakåt samalde från SOHO rymdfarkosten”. Säger Baliukin.

Där vår atmosfär övergår i yttre rymden existerar fortfarande ett moln av väteatomer vilket kallas geocorona. Ett av de instrument som använts för resultatet ovan är SWAN.

Vätet finns  med 70 atomer per kubikcentimeter på 60 000 kilometer ovanför jordens yta, och med 0.2 atomer på månens avstånd (vi kallar oftast en så liten koncetration för vacum) .

Där vår atmosfär övergår i yttre rymden, finns det ett moln av väteatomer som kallas geocorona. Det är instrumentet SWAN som använder sina känsliga sensorer för att spåra vätesignaturen och upptäcka exakt hur långt ut geocoronan finns.

Hippocamp den senast upptäckta månen vid Neptunus vilken kan ha kommit till enligt nedan resonemang

En liten måne vilken upptäcktes av rymdteleskopet Hubbles på fotografier tagna under 2013 vid Neptunus har sedan dess förbryllat forskare. Månen finns mycket nära en mycket större måne med namnet  Proteus i bana runt Neptunus.
  

Proteus  är ca 260 mil i diameter medan Hippcamp som namnet blev på den upptäckta månen är enbart 34 km i diameter.


Hippocamps ursprung kan spåras redan på två foton från NASA Voyager 2 från 1989 som visar en stor nedslagskrater på Proteus  nästan stor nog för att ha kunnat krossa Proteus. En bit av Proteus flög iväg vid kollisionen och så fick den en egen satellit vilket astronomer i dag tror kan ha blivit Hippocamp.


Bakgrunden kan vara att Neptunus för flera miljarder år sedan drog in den stora dvärgplaneten som sedan blev månen Triton runt Neptunus från Kuiperbältet. Tritons gravitation ska då ha rivit upp Neptunus ursprungliga satellitsystem.


Triton blev kvar i en cirkulär omloppsbana runt planeten medan skräp från krossade månar runt Neptunus (det blev kaos när Triton fångades in) bildade en andra generation av månar runt Neptunus.


 Komet och skräp fortsatte att riva itu månar mm och i ett fall blev det en krasch mellan Proteus och en annan måne eller stor asteroid vilket blev födelsen av Hippocamp. En bit av Proteus som flög ut från denna och resulterade i att Proteus fick en egen måne.


Ungefär samma slag av händelse bildade Jordens måne. En krasch mellan Jorden och en planet av Mars storlek anses ha bildat vår måne.

Bild en illustration av Neptunus med den minsta månen Hippocamp