Kanske det fanns ofantliga antal av bebodda planeter för miljarder år sedan. Men vilka nu är öde eller förintade,

 

Är SETI , Drake-ekvationen   och Fermi-paradoxen bara artefakter i vår okunnighet om exoplaneters antal med tekniskt kunnigt liv i universum? En ny studie  fokuserad på svarta hål och deras effekt på stjärnbildning tyder på att vi (människan med sin teknik kunskap) kan vara unika och sena konstruktioner i förhållande till en tidigare blomstringstid då mängder av tekniskt kunniga civilisationer fanns och uppkom där ute. Civilisationer vilka blomstrade och försvann ur historien av skilda skäl (supernovor, åldrande solar, krig, sammanbrott eller ex klimatförstörelse) .

Vi lever i en tid av exoplanetupptäckter och astronomer upptagna med att söka efter planeter som kan ha ha liv  där det finns flytande vatten eller sändningar av radiosignaler sker. Men det är tyst.

David Garofalo docent i fysik vid Kennesaw State University i Georgia. Garofalo  forskar om svarta håls fysik, beskriver i en ny artikel hur svarta hål kan påverka existensen av solsystem med avancerat liv. Artikeln heter "Advanced Life Peaked Billions of Years Ago, According to Black Holes." Den är tillgänglig på arXiv preprint-servern och kommer att publiceras (eller är nu) i tidskriften Galaxies.

Garofalo beskriver hur återkoppling av svarta hål antingen kan driva på eller undertrycka stjärnbildning. Vilket beror på miljön innebärande om det svarta hålet finns i en gasfattig eller gasrik miljö.

Sammanhanget mellan svarta hål och stjärnbildning gör det möjligt  att dra en slutsats om  svarta hål och de platser och tider då utomjordiska intelligenser hade störst chans att uppstå, skriver Garofalo i studien.

Garofalo hävdar att mängden av planeter med avancerat liv nådde sin topp för miljarder år sedan på grund av kopplingen mellan sammanslagningar av svarta hål och stjärnbildning och planeter som bildas runt den accelererande stjärnbildning som då skedde beroende av detta. Sammanslagning av två svarta hål ledde sannolikt till aktiva galaktiska kärnor där det då samlades mycket materia.

Olika svarta hål ger olika slag av återkoppling efter en sammanslagning och ger antingen högre hastighet av stjärnbildning eller stoppar merparten av detta. Jetstrålar är det primära sättet som svarta hål interagerar med omgivningen när de pumpar ut materia från sin ackretionsskiva till omgivningen. 

När det  strålar ut mycket energi i en galax eller i galaxhop resulterar det i att stjärnbildning minskar. Det alstras då för mycket värme i galaxens  gas och och det stoppar merparten av stjärnbildning. Gas måste vara kall för att stjärnor ska bildas. En central del av Garofalos arbete är att identifiera när återkoppling (när två svarta hål sammanslagits och strålning sker ut i galaxen  av materia och gas) av svarta hål driver på stjärnbildning och när det motarbetar stjärnbildning.

Motrotationen av ett svart hål är förknippad med olika allmänna relativistiska effekter som maximerar jetstrålars kraft och kollimation", skriver Garofalo. Denna typ av stråle kanaliseras genom den kalla gasen och skjuter den in i ett tillstånd av högre densitet vilket då utlöser mycket stjärnbildning.

När det svarta hålet har en svag eller ingen rotation upphör det att producera jetstrålar,  dess återkoppling (strålning) i galaxen eller galaxhopen stoppas. Tillståndet varar cirka åtta miljoner år i en miljö som är gles på gas.

De gasrikaste miljöerna ger kraftfulla, kollimerade jetstrålar som ökar stjärnbildningen på en tidsskala som är ungefär två storleksordningar längre än i mer isolerade miljöer, skriver Garofalo. Men så småningom når spinnet noll och strålarna upphör.

Strålarna återuppstår bara i gasrikare eller tätare miljöer . Det betyder att de riktas in i galaxens gas och kan värma upp den och kväva stjärnbildning.

I så fall blir resultatet färre stjärnor som bildas. Färre stjärnor betyder färre planeter vilket innebär färre möjligheter till avancerat livs uppkomst. Men effekten sträcker sig bortom graden av stjärn- och planetbildning. Då galaxens gas värms upp kan den avge ett halo av röntgenstrålar som genomsyrar galaxen och påverkar planeters kemi där vilket även det  kan hämma livsformer att uppstå.

Det är dåliga nyheter för avancerat liv i mer gastäta galaxer och galaxhopar. Även om här  finns mer gas, de saker som ger upphov till stjärnor är gasen överhettad och kvävande för stjärnbildning.

I mer isolerade miljöer, däremot, utvecklas stjärnor till huvudserien ostörda av återkoppling, sammanfattar Garofalo. Detta är också kritiskt eftersom vi inte bara talar om livet som  inträffat på jorden på bara några hundra miljoner år sedan av mänskligt slag. Avancerat liv som människan vilket tog 4,5 miljarder år för att dyka upp på jorden. Huvudseriestjärnor är de mest långlivade mest stabila stjärnorna och det är mycket mer troligt att avancerat liv kan uppstå runt huvudseriestjärnor än andra stjärnor. 

Garofalo ville ta reda på när det var mest troligt att avancerat liv kan uppstå. Allt går tillbaka till de första svarta hålsammanslagningarna som producerade motroterande ackumulerande svarta hål. Motroterande växande svarta hål är produkten av fusioner och fusionsfunktionen (sammanslagningar) upplever sin topp vid en rödförskjutning på 2", skriver han. En rödförskjutning på 2 var för cirka 11 miljarder år sedan när universum var 2,8 miljarder år gammalt.

Detta är alltså den rödförskjutning som motsvarar när det största antalet isolerade fältgalaxer upplevde en sammanslagning som ledde till att kall gas strömmade in i kärnan i den nybildade galaxen och lade sig i motrotation runt det nybildade svarta hålet, avslutar Garofalo.

Jorden bildades för 4, 5 miljarder år sedan, och vi som kan använda interstellär kommunikation dök upp i nutid. Så med oss som riktmärke är det ungefär 4,5 miljarder år efter de svarta hålens sammanslagningsera  i rätt galaxer där sedan  avancerat liv kan ha uppstått. Garofalo avrundar det till 5 miljarder år. "Således antar vi ett värde på 5 miljarder år, vilket ger oss 7,8 miljarder år efter Big Bang, eller 6 miljarder år sedan."

Vid denna tidpunkt kanske en skarpsinnig läsare undrar över metallicitet. Det fanns lägre metallicitet för 6 miljarder år sedan, skulle det inte då ha påverkat de typer av planeter som bildas och huruvida avancerat liv kunde uppstå på dem eller inte? Men det behöver det inte gjort.

Garofalo påpekar att de galaxer där det kritiska AGN (aktiv galaxkärna)  mest sannolikt finns (fanns) är isolerade elliptiska galaxer. Men de är inte de gamla röda och döda elliptiska galaxerna, Istället förväntas dessa isolerade elliptiska galaxer inte hysa låga metalticileter eftersom de aktiva galaktiska kärnorna utlösta av sammanslagningar med riklig kall gas vid svarta hålsammanslagning möjligen skedde från en skivliknande galax, förklarar han. De gamla röda och döda elliptiska galaxerna är också kända för att ha äldre stjärnor och domineras av M-dvärgar eller röda dvärgar vars beboeliga zon finns närmare stjärnan och dessa stjärnor har mycket stjärnfläckar som ger farliga soleruptioner och planeter med tidvattenlåst rotation vilket motverkar livets utveckling, skriver Garofalo. Men delmängden av elliptiska galaxer han talar om domineras inte av röda dvärgar.

Enligt Garofalos arbete är mänskligheten sen i förhållande till möjliga andra tidigare civilisationer. I den mån vi en dag kan tala om en topptid för uppkomst av tekniskt avancerat liv i universum, indikerar vår förenklade utforskning av livets uppkomst i samband med aktiva galaxkärnor en tid som passerat till största del, avslutar han. Vi på planeten Jorden är därför eftersläntrare.

Vi kan vara sena men vi är inte nödvändigtvis ensamma. Andra utomjordingar kan även de vara sena och det kan uppkomma än senare intelligenser.

När det gäller att kommunicera med en annan avancerad civilisation är det en öppen fråga om vi får den möjligheten. För att det ska hända måste vi veta vart vi ska rikta våra ansträngningar i universum.

Bild pixabay.com

En annorlunda Neptunuslik planet

 

Ett forskarlag har fått ny kunskap om atmosfären hos en "mini-Neptunus", en klass av planeter som är vanliga i vår galax men som inte mycket är känt om och som inte finns i vårt solsystem.

Det är NASAs James Webb Space Telescope som observerat en avlägsen planet utanför vårt solsystem en mini-Neptunus  kallad GJ 1214 b  som i detta fall är en mycket reflekterande värld med en ångande atmosfär.

Den är dock för varm för att hysa flytande vatten på sin yta men  kan har troligen  vattenånga i sin atmosfär. Dess sol är Gliese 1214 som upptäcktes i december 2009  finns 48 ljusår från solen i stjärnbilden Ormbäraren.

Planeten är helt täckt av dis eller moln, beskriver Eliza Kempton, forskare vid University of Maryland och huvudförfattare till en ny artikel i ämnet, publicerad i Nature, on the planet. Kempton beskriver att atmosfären var helt dold för dem fram till denna observation (James Webbteleskopet blev möjligheten att upptäcka fenomenet) .

Observationen demonstrerar kraften hos Webbs Mid-Infrared Instrument (MIRI) (som ingår i Webbtelekopet), som ser våglängder av ljus utanför den del av det elektromagnetiska spektrumet som mänskliga ögon kan se. Med hjälp av MIRI kunde forskargruppen skapa ett slags "värmekarta" över planeten då den kretsade runt sin sol. Värmekartan avslöjade - strax innan planeten på sin bana befann sig den bakom stjärnan och den dök upp på andra sidan av sin sol detaljer om atmosfärens sammansättning.

Förmågan att få  data av en full omloppsbana var avgörande för att förstå hur planeten fördelar värme från dagsidan till nattsidan, beskriver Kempton. Faktum är att temperaturerna skiftade från 279 till 165 grader Celsius.

Ett sådant stort skifte är bara möjligt i en atmosfär som innehåller tyngre molekyler, såsom vatten eller metan. Det betyder att atmosfären i GJ 1214 b inte i huvudsak består av vätemolekyler, påtalar Kempton. Det är en ursprunglig atmosfär, tillägger hon.

Planeten är varm men likväl mycket svalare än väntat, noterade Kempton. Det beror på att dess ovanligt glänsande atmosfär något som överraskade forskarna, då atmosfären reflekterar en stor del av ljuset från sin sol snarare än absorberar värme.

De nya observationerna kan öppna dörren för djupare kunskap om detta slag planettyp. Mini-Neptunus som denna planettyp kallas är den vanligaste typen av planet i vintergatan men mystisk för oss eftersom de inte förekommer i vårt solsystem. Mätningar hittills visar att de i stort sett liknar en nedskalad version av vår egen Neptunus. Men mer är inte känt om dem.

Under det senaste decenniet var det enda vi  visste om GJ 1214 b  att atmosfären var grumlig eller disig, beskriver Rob Zellem, exoplanetforskare som arbetade med studien tillsammans med medförfattare och exoplanetforskare Tiffany Kataria vid NASAs Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien.

Det nya arbetet tyder på att planeten kan ha bildats längre ut från sin stjärna en typ av stjärna som kallas en röd dvärg och sedan hamnat i sin nuvarande och nära omloppsbana av sin sol. Planeten tar bara 1,6 jorddagar på sig att runda sin sol.

Den enklaste förklaringen är att den blev  en vattenrik planet(en vattenvärld)  och då den  bildats längre bort från sol men därefter av någon anledning tog kurs in mot sin sol och hamnade där den nu är och vattnet blev till vattenånga i atmosfären tolkar jag att Kempton menar.

Bild vikipedia Storleksjämförelse av GJ 1214 b mini-Neptunus med jorden (vänster) och Neptunus (höger).

Ingen vet vad de mystiska ljuden i stratosfären kommer från

 

Stratosfären är ett av skikten i jordens atmosfär. Den börjar vid cirka 10–15 kilometers höjd och sträcker sig upp till ungefär 50 kilometer över markytan där mesosfären tar vid.

Under ett soldrivet ballonguppdrag lanserat av forskare från Sandia National Laboratories  till stratosfären fanns en mikrofon med på ballongen. Stratosfären är relativt lugn och fri från stormar, turbulens och kommersiell flygtrafik vilket innebär att mikrofoner här kan avlyssna ljud från vår planet, både naturliga och av människans göranden på jorden.

Men mikrofonen på denna färd (i startosföären)  fångade även konstiga ljud som upprepades några gånger i timmen. Källan har  inte kunnat  identifierats. Ljuden spelades in i infraljudområdet vilket innebär att de hade  frekvenser på 20 hertz (Hz) och lägre, långt under det mänskliga örats uppfattningsförmåga, säger Daniel Bowman från Sandia National Laboratories i ett uttalande 

För insamlandet i stratosfären använde Bowman med team  Mikrobarometrar vilket är   mikrofoner  som  är utformade till att övervaka vulkaner. Mikrobarometrar  upptäcker och detekterar lågfrekventa ljud. Det  var dessa som gjorde upptäckten.

Instrumenten  bars upp av ballonger som Bowman med flera forskare byggt. Med diametrar mellan 6 och 7 meter byggdes ballongerna av vanligt och billigt material. Drivna av solljus kunde dessa stiga till höjd på ca 20 km.

Detta slag av vetenskapliga ballonger i skyn misstas ibland för andra föremål vilket ibland orsakar  larm om spionballonger eller ufos ex. Förutom att hjälpa till att ytterligare undersöka de mystiska ljuden i stratosfären kan soldrivna ballonger som dessa användas för att göra undersökningar än högre upp eller på andra planeter.

Robotballonger kan driva genom den övre atmosfären på Venus exempelvis den gången vi kommer dit och ska undersöka dess tjocka atmosfär av svavelsyramoln.

Teamets forskning som innehåller detektering av dessa oidentifierade infraljudkällor i jordens stratosfär presenterades av Bowman den11 maj vid det 184: e mötet i Acoustical Society of America i Chicago.

Jag kan tänka mig att ljuden kommer ur elektromagnetiska störningsutbrott orsakade av solens strålning in mot jordens atmosfären.

Bild vikipedia Rymdfärjan Endeavour rör sig genom stratosfären, februari 2010.

Bensen upptäckt i den protoplanetära skivan runt stjärnan J160532

 

Ett internationellt team av astronomer däribland flera holländska har för första gången upptäckt bensenmolekylen(C6H6) i en protoplanetär skiva runt en ung stjärna. Förutom bensen upptäcktes även något av kolföreningar men få syrerika molekyler. Observationerna tyder på att här liksom  jorden innehåller protoplanetär skivor material för att bilda stenplaneter med samma slags materia som jorden en gång fick. Forskarna publicerade nyligen sina resultat i tidskriften Nature Astronomy.

Det var runt den unga, lilla röda dvärgstjärnan J160532 (är en tiondel av solens massa) cirka 500 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Skorpionen upptäckten gjordes. I protoplanetära skivor  runt unga stjärnor bildas både gas- och stenplaneter  av gas och damm. Hittills har det varit svårt att analysera vilka molekyler som finns i dessa skivors heta inre del  där majoriteten av planeterna bildas. Detta på grund av den begränsade känsligheten och spektralupplösningen hos tidigare teleskop och dess utrustning

I denna nya  forskning använde forskarna däremot data från MIRI-spektrometern ombord på James Webb Space Telescope (Webbteleskopet som ännu inte varit i tjänst ett år men är bokat för många undersökningar) . MIRI kan se in i  dammoln och är särskilt väl lämpad till att undersökningar i het som inne i  protoplanetär skivor. (MIRI-spektrometerns avancerade huvudoptik har designats och byggts av Netherlands Research School for Astronomy (NOVA).

Ovan är exakt den typ av undersökningar som MIRI-spektrometern designats för, beskriver Ewine van Dishoeck (Leiden University) en av de som var med och byggde Webbteleskopet och MIRI - instrumentet. Spektralundersökningar ger en mängd data om den kemiska och fysiska sammansättningen av protoplanetära skivor.

Förutom det  första fyndet någonsin av bensen i en protoplanetär skiva upptäckte forskarna även kolvätediacetylen (C4H2) för första gången i en sådan och utöver det en ovanligt stor mängd acetylengas (C2H2)  ett mycket reaktivt kolväte. Men det fanns väldigt lite vatten och koldioxid i skivan.

Syrerika föreningar finns dock ofta i andra slag av dammskivor därute i universum. För att identifiera de nu analyserade molekylerna krävdes ett nära samarbete med kemister vilka analyserade spektra (de kemiska fingeravtrycken) i laboratoriemiljö.

Forskarna misstänker att bensen och (di-)acetylen frigörs i skivan efter att den aktiva unga stjärnan förstört kolrika stoftkorn under sin aktivitet. De dammkorn som då finns kvar innehåller silikater med relativt lite kol. I en senare fas klumpar kornen med låg kolhalt ihop sig till större bitar. Dessa blir så småningom stenplaneter som jorden. Detta scenario kan förklara varför vår egen jord är så fattig på kol från dess bildande.

Samtidigt arbetar forskarna med data från 30 andra protoplanetära skivor runt andra unga stjärnor därute och data om ytterligare 20 av dessa  protoplanetära skivor väntas bli analyserade under 2023. Det förväntas upptäckas andra slag av molekyler från dessa och ge än mer kunskap om bildandet av planeter runt stjärnor i protoplanetära skivor från de allra minsta stjärnorna till de som är 2-3 gånger större i massa än vår sol.

Huvudförfattaren till studien Benoît Tabone (CNRS-forskare vid Université Paris-Saclay i Frankrike och tidigare affilierad Leiden University) avslutar studien med följande ord: Detta arbete ger en första glimt av de fysiska och kemiska förhållandena under vilka jordliknande planeter som vår jord bildas.

Medförfattare till studien Aditya Arabhavi, doktorand vid universitetet i Groningen, tillägger: Många fler molekyler kommer att upptäckas i skivorna antingen i skivan runt J160532 eller i andra skivor. Webbteleskopet är en upptäckarplats inte bara för astronomer, utan också för experter inom molekylfysik.

MINDS (MIRI mid-INfrared Disk Survey) Undersökningen ägde rum inom JWST Guaranteed Time Observation (GTO) -programmet MINDS. Programmet leds av Inga Kamp (Groningens universitet). Astronomer från Groningen, Leiden och Nijmegen är nära involverade. 

Bild vikipedia på en konstnärs bild av en protoplanetär skiva.

Jorden borde kanske inte existerat

 

Merkurius, Venus, Jordens och Mars banor är kaosartade och datamodeller av banorna visar att dessa inre planeters banor borde resulterat i att planeterna kraschat samman för länge sedan. Men som vi vet har detta inte hänt. Ny forskning publicerad 3 maj i tidskriften Physical Review X visar varför det inte skett.

Planeter utövar ständigt en ömsesidig gravitationskraft på varandra vilket ständigt över tid något förändrar dess banor. De yttre planeterna (från Jupiter och utåt) är mycket större och motståndskraftigare mot små gravitationskrafter och upprätthåller därmed mer stabila banor.

I slutet av 1900-talet visade matematikern Henri Poincaré att det är matematiskt omöjligt att lösa ekvationer som styr rörelserna för tre eller flera interagerande objekt. Ett matematiskt problem  känt som "trekroppsproblemet". 

 Därför ökar osäkerheten i detaljerna om planeternas plats var de bildades och banhastighet över tid. Med andra ord: Det är möjligt att utarbeta två scenarier där avstånden mellan Merkurius, Venus eller ex , Mars och jorden skiljer sig åt med minsta möjliga avstånd och mängd utan att en av planeterna slår in i någon av de andra eller avviker från varandra. Den tid det tar för två  banor med nästan identisk början att avvika med en viss mängd från varandra är känd som Lyapunov-tiden i det kaotiska systemet. 1989 utarbetade Jacques Laskar astronom och forskningschef vid National Center for Scientific Research och Paris Observatory och medförfattare till den nya studien den karakteristiska Lyapunov-tiden. För planetbanorna i det inre solsystemet var denna bara 5 miljoner år (tiden för hur länge de haft sina nuvarande banor). 

Det betyder i princip att man förlorar en siffra var 10: e miljon år, beskrev Laskar det för Live Science. Så, till exempel, om den initiala osäkerheten i planetens position är 15 meter så är den 10 miljoner år senare 150 meter; Efter 100 miljoner år går ytterligare 9 siffror förlorade vilket ger en osäkerhet på 150 miljoner kilometer vilket motsvarar avståndet mellan jorden och solen. I grund och botten har du då ingen aning om var planeten då är, beskriver Laskar.

Medan 100 miljoner år kan verka som en lång tid, är solsystemet över 4,5 miljarder år och bristen på dramatiska händelser av en planetkollision eller en planet som kastas ut från all denna kaotiska rörelse har inte skett vilket verkar förbryllade enligt forskare.

Kanske dock vår måne som bildats enligt Theia-teorin genom att en planet  kraschade med jorden kan ses som en banförändrande händelse? 

Laskar undersökte problemet genom att genom datorsimulering ge olika utgångspunkter för de inre planetbanorna under de kommande 5 miljarder åren och gå från ett ögonblick till nästa. Han fann då 1 % chans risk för en planetkollision i framtiden. Med samma tillvägagångssätt beräknade han att det i genomsnitt skulle ta cirka 30 miljarder år för någon av planeterna att kollidera statistiskt. Genom att använda matematik identifierade Laskar och hans kollegor sedan för första gången "symmetrier" eller "bevarade kvantiteter" i gravitationsinteraktionerna som skapar en "praktisk barriär för planeternas kaotiska vandring.

Dessa framväxande kvantiteter förblir nästan konstanta och hämmar vissa kaotiska rörelser men inte helt och hållet alla.

Kanske man skulle ta med balans också i förståelsen?

Bild vikipedia som visar den Kaotiska rörelsen av tre samverkande, nästan likadana partiklar. Trekroppsproblemet.

Mysteriet med det skenande svarta hålet är löst

 

IC 5249 (är en tvärsnittspiralgalax som ligger cirka 109 miljoner från jorden  i stjärnbilden Tukanen. En studie utförd av ett team av forskare vid Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) har visat att den ovanligt tunna struktur av stjärnor, som nyligen upptäcktes av rymdteleskopet Hubbleteleskopet troligen är en galax som ses från dess tunnaste kant från jorden sett. Detta  går emot den ursprungliga tolkningen att det skulle varit  ett flyende supermassivt svart hål som lämnade efter sig ett spår av stjärnor i kölvattnet. Den nya tolkningen kommer från ett team av forskare vid Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) publiceras i tidskriften Astronomy and Astrophysics Letters.

För min del anser jag att denna nya tolkning har rätt i sina slutsatser. För mer om hur man kom fram till resultatet se denna länk. 

Bild från https://www.iac.es/ av objektet observerat från rymdteleskopet Hubble. Det visar emissionen i den ultravioletta delen av spektrumet. Mitten: Ultraviolett bild av en lokal galax utan utbuktning och observerad kant-på (IC 5249). Likheterna är uppenbara. Nederst: Samma galax IC 5249 observerad i den synliga delen av spektrumet. De tre bildernas rumsliga skalor är identiska. Upphovsman: HST

Fomalhauts tre asteroidbälten studeras

 

Fomalhaut är den ljusaste stjärnan på den södra stjärnhimlen. Den finns i stjärnbilden Piscis Austrinus (södra fisken) och är en av de ljusaste stjärnorna på jordens natthimlen överhuvudtaget.

Astronomer använde nyligen  NASA: s James Webb Space Telescope för att avbilda det varma stoftet runt Fomalhaut. Stoft som är det första asteroidbältet som någonsin setts utanför vårt solsystem. Studien skedde med hjälp av infrarött ljus. Till deras förvåning är dessa dammiga strukturer mycket mer komplexa än asteroid- eller Kuiper-bältet i vårt solsystem. Sammantaget finns runt Fomalhaut tre bälten som sträcker sig  ut frpn denna 23 miljarder kilometer från stjärnan. Det är 150 gånger jordens avstånd till solen. Srorleken på det yttersta bältet är ungefär dubbelt mot vårt solsystems Kuiperbälte bortom Neptunus. De inre bältena vid Fomalhaut  var de som nu sågs  för första gången. 

De dammiga asteroidbältena är skräp från kollisioner av större objekt (från asteroider och kometer) och beskrivs ofta som skräpskivor. Jag skulle beskriva Fomalhaut som arketypen av en stjärna med skräpskivor av liknande  komponenter som de vi har i vårt eget planetsystem asteroidbälten, påtalar András Gáspár vid University of Arizona i Tucson och huvudförfattare till studien som publicerats i tidskriften Nature, Astronomy och tillägger.

Genom att se på mönstren i dessa ringar kan vi göra en liten skiss av hur ett planetsystem borde se ut  där om vi bara kan få en tillräckligt djup bild in i systemen för att se de  planeter vi kan anta  finns där.

Rymdteleskopet Hubble, rymdobservatoriet Herschel och ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) har tidigare tagit skarpa bilder av det yttersta bältet vid Fomalhaut. Dock fann man ingen struktur här som visade på en planet. De inre bältena har upptäckts av Webbteleskopet i infrarött ljus. Webb kan se in i de två inre bälten något vi aldrig kunnat tidigare, beskriver Schuyler Wolff, medlem av teamet och verksam vid University of Arizona.

Bältena runt Fomalhaut är en typ av en mysterie: Var är planeterna?" undrar George Rieke, en annan lagmedlem och amerikansk vetenskapsledare för Webbs Mid-Infrared Instrument (MIRI) som gjorde dessa observationer. Jag tror att det inte är ett särskilt stort steg att säga att det förmodligen finns intressanta planetsystem runt stjärnan.

Webbs undersökningar i infrarött av de inre ringarna kommer inom en snar framtid att avslöja om här finns planeter eller inte. Dess datainsamling tar tid att analysera,

Bild vikipedia av asteroidbältet runt Formalhaut  taget av James Webb Space Telescope med kommentarer av NASA.