Fredrik Reinfeldts iskalla ekonomiska politik är en lek med människors livsmöjligheter och ekonomi.

Genom usel a-kassa. Hålla ersättningen på samma nivå utan höjningar av beloppet sedan alliansen  kom till makten, utan hänsyn till inflation och avgiftshöjningar plus en sänkning på 15 % av beloppet till de mest behövande, de långtidsarbetslösa,  har alliansen skapat ett accelererande utanförskap och ett ekonomiskt segregerat samhälle av svenska folket.

Genom att utförsäkra sjuka från sjukförsäkringen har alliansen skapat skilsmässor, socialbidragsfallsökning, självmord och ett stort antal arbetssökande  vilket de kallar ett minskat utanförskap!

Ett minskat utanförskap i alliansens värld innebär att istället för att som sjuk få sjukersättning eller sjukpenning ska personen vara arbetssökande! Arbetssökande ser därmed alliansen som ett ickeutanförskap.

Hur det går ihop förstår jag inte. En arbetssökande får i de flesta fall inte ett avlönat arbete om denne är eller varit sjuk eller varit arbetssökande länge.

Utöver detta har snart fem jobbskatteavdrag införts, inte som en morot till de sjuka eller arbetssökande, utan till de som redan har ett arbete, en inkomst och årliga löneökningar genom sina fackliga avtal. Detta ofog av utanförskapande har spätt på den ekonomiska segregationen utöver ovanstående usla a-kassa!

Som grädde på moset införde alliansen även fas 3, vilken de vägrade ta bort när hela svenska folket förstod löjligheten av denna åtgärd och oppositionen fick majoritet i riksdagen för att stoppa barnsligheten.

Ett demokratiskt beslut som alliansen inte respekterade!

De enda som log var anordnarna av fas 3 platser, vilka mot att förvara fas 3are eller sätta dem i arbete fick och får ca 5000 kr skattefritt i månaden för förvaringsplatserna eller gratisarbetarna, beroende på vilken anordnare det är, men vilka de är, det är hemligt.

Som senaste löjliga åtgärd har nu kontrollåtgärden för arbetssökande i form av att varje månad sända en rapport om vilka jobb de sökt införts.

Kaos råder då inte tillräcklig dator kapacitet fanns att ta emot alla dessa rapporter.

Enda fördelen blev att a-kassorna fick fler arbetsuppgifter då ett fåtal fler fick arbete för att ägna sig åt kontroll av arbetssökandes arbetssökeri.

Att detta knappast ger fler arbeten åt de som behöver och önskar ett arbete, är betydelselöst. Att arbetsgivare nu översköljs med ansökningar av personer som inte har meriter för det lediga arbete dessa arbetsgivare har, är något som ses som betydelselöst av alliansen.

Plåga arbetssökande och sjuka är ledstjärnan i arbetsmarknadspolitiken inte att hjälpa arbetssökande till ett arbete, det får de göra själva med massutskick åt alla håll med jobbsökningar och intresseanmälningar, till alla arbetsgivares ilska och frustration.