George Berkeley 1685-1753: Det vi inte ser det existerar inte och
alla egenskaper och ting är enbart subjektiva upplevelser. De existerar inte när vi inte förnimmer dem.
alla egenskaper och ting är enbart subjektiva upplevelser. De existerar inte när vi inte förnimmer dem.
Ett ting är enligt Berkeley något som kan förnimmas. Ting började existera när Gud bestämde att de skulle bli uppfattbara för väsen som innehade förnuft. I den ordning och på det sätt som senare fick namnet naturlagar av de förnuftiga. De som kallas väsen med förnuft är vi människor.
Berkeley menade att ting inte bara består av en idé. Här finns inslag igen av platonismen och idéläran. Men som sagt Berkeley ansåg att det i ett ting fanns flera idéer. Han tog exemplet äpple som inte bara är färg, lukt, smak, konsistens m.m. utan även har en viss konstans i tid och rum.
De materiella substanserna är så länge de inte förnimmes något som är absolut obegripligt. De är beteckningar utan någon innebörd alls.
Ja att ses är att finnas kan man säga enligt detta resonemang. Så även en människa, om vi tänker utifrån att en människa som inte bekräftas av sina medmänniskor utan förbigås och nonchaleras eller fryses ut, då slutar denna att existera även för sig själv. Den ger upp.
Ingen förstår någon som inte ska förstås, på grund av grupptryck, mobbning, utfrysning eller översitteri. Det är en grym utsaga jag här tolkar in i Berkeleys resonemang. Frågan är om han tänkte i dessa banor eller förstod att man kan tolka in detta i teorin. Men enligt mig kan man det.
Det som inte förnimmes finns inte i förnuftiga väsens tankar och existerar därmed inte. Nog kan man tolka teorin så.
Det är tankar man kan ha och agera utifrån när man upplever att någon mobbas exempelvis i skola eller arbetsliv. En ickebekräftad tillvaro bryter ner en människa. En bra bild på hur en sådan människa kan känna sig i sin isolering från bekräftelse är Edvard Munchs tavla Skriet som nu snart ställs ut igen på Munchmuseet i Oslo efter att ha återbördats från de konsttjuvar som stal den 2004.
