Citat: ”Sjukpenningen är anpassad för alla som tjänar upp till 27,500 kr
i månaden, en lön som ger en sjukpenning på 21,060 kr per månad, men högre blir
det inte. Oavsett vad man tjänar.
”Numera är en svensk genomsnittslön cirka 29,000 kr i månaden.”
Hur förödmjukande är
det inte att läsa ovanstående och sitta fast i fas 3 med en bruttoinkomst av
oavlönat arbete på ca 12,000 kr i månaden och detsamma vid sjukdom? Dessa
räknas inte, samtidigt anses det vara av större vikt att höja taket för de som
en fas 3 are ser som höginkomsttagare.
En medelinkomst av 29 000 kr/mån är en fantasilön för den som varit i fas 3 flera år. Men visst har en
del fas 3 are arbetskamrater med denna lön. Arbetskamrater som gör samma arbete som de själva, men som
de som fas 3 are inte får lön för.
Nog borde fas 3 eländets ersättning först priviligeras innan man höjer det så förhatliga bidragen i moderaternas ideologi till de som redan har en inkomst det lätt går att leva på. Att dessa sedan
får en lägre ersättning vid sjukdom är inget mot vad fas 3 are får - kanske
livet ut.
Tänk på Engströms
raljerande av fas 3 are. Här läggs inga fingrar emellan utan Engströms ord
ska gälla, vad sedan fas 3 are upplever, ses som betydelselöst. Hon visar med dessa ord
att fas 3 are ska ha förmyndare och inte tas på allvar. Men för att det inte
ska låta för kallt lägger hon till hoppet i slutet av ordvalet. Hoppet är ju
det sista som lämnar människan och detta hopp hoppas hon fas 3 are ska behålla.
Citat; protokoll,
”Många
kommer från långa sjukskrivningar och har nedsatt arbetsförmåga. De har kunnat
ta emot erbjudande om arbetsmarknadsutbildning, men trots det har de inte
lyckats. Då tycker jag att det är mycket bättre att man är hos en anordnare -
en kommun, en kyrka, Stadsmissionen, en fotbollsklubb eller en bondgård - och
har en meningsfull sysselsättning. Den ska dock definitivt inte ersätta ett
ordinarie jobb. Jag frågar återigen Hillevi Larsson om det verkligen finns
belägg för att detta är någon form av straffarbete. Jag skulle vilja se det. Då
är jag beredd att vidta åtgärder. Jag hoppas också att interpellanten inte bara
sprider villfarelser utan i sådana fall agerar och anmäler till en myndighet,
för så får det inte gå till i Sverige. Min högsta önskan är att dessa personer
får ett arbete och en lön att leva på. Det näst bästa är att de är på
arbetsmarknaden och får arbetskamrater.”
Min uppfattning är att det kan ses som straffarbete och förödmjukade åtgärd mot de som ingen arbetsgivare önskar och idag i många fall inte heller som fas 3 are fastän de får skattefri ersättning för att ta emot en person i denna konstiga impopulära åtgärd av många, både arbetare och arbetsgivare.
