Nu är det ett tag sedan vi genomled Almedalsveckan som kan ses som en valrörelse i miniatyr. Den kostade skattebetalarna över 5 millioner kronor.
Detta i ett land där man inte anser sig ha råd att lämna sjuka ifred utan utförsäkrar dessa.
Detta i ett land där man inte anser sig ha råd att ge de långtidsarbetslösa skälig ekonomisk standard längre och inte heller en meningsfull sysselsättning.
Däremot finns pengar till de arbetsgivare som utnyttjar de långtidsarbetslösa för egna syften och lönsamhet i projektet Fas 3.
Behövs Almedalsveckan? Ja under valår kan det vara bra att samla alla partier på en plats under en vecka. Men inte mellan valen.
En meningslös och dyr vecka för ett land som vägrar förstå att även de som inte har arbete eller inte kan arbeta är människor med behov.
Ett land som vårt där alla tal om att de som är utanför ska ha en högre standard, år för år likt alla andra, motarbetas av regeringen med orden ”nu vill oppositionen ge mer till de som inte jobbar.”
Självklart ska de som inte kan arbeta eller inte får ett arbete, fast regimen lockar med allsköns bidrag till arbetsgivare, ha en högre ersättning år för år. Vi har inflation. Den usla ersättning regeringen införde efter sitt tillträde 2006 ska inte vara samma år för år och urholkas mer o mer.
Att inte svenska folket reagerar är en gåta. En egoism utan like har brett ut sig där vissa skriker om att det ska löna sig mer att arbeta.
Sanningen är att det aldrig varit mer pengar i händerna på de som har förmånen att ha ett arbete än det är numera. Samtidigt går standarden ner år för år för de sjuka och arbetslösa, som har blivit folkets hackkycklingar ivrigt påhejat av en hård och iskall regim.
