I katolska kyrkan är bikten ett av sakramenten. Lika viktig som dopet och nattvarden mm.
I den Lutherska kyrkan är även dopet och nattvarden viktiga men bikten existerar nästan inte alls. Om man inte räknar enskilt samtal med en präst som sådant. Öga mot öga vilket inte är vad som sker under en bikt i katolska kyrkan där man istället biktar sig för en okänd präst man ej har ögonkontakt med.
Då är frågan varför finns denna skillnad och vilket är lättast att bikta sig eller bekänna sina snedsteg för en okänd människa utan ansikte och kropp eller motsatsen som sker i ett enskilt samtal?
Svaret tror jag kan besvaras med vem man är. Är man social önskar man nog möta medmänniskan ansikte mot ansikte och är man troende är mötet på detta sätt lätt.
Men är man inte så social kan den katolska bikten vara lättare då man här biktar sig anonymt. Även icketroende kan här utan att känna sig bortkomna bikta sig för en okänd. Tala till en medmänniska utan att känna sig dum som man kanske gör med en präst som ser en rakt i ögonen.
Bikt utan ansikte tror jag vi har för lite av i den lutherska kyrkan. Även om vi har jourhavande präst pet telefon så anser jag att miljön i en kyrka kan vara mer rogivande för alla. Troende som icketroende för att få tala ur sig känslor, bekymmer och dåligt samvete.
