När får vi en landsfader igen? Kanske snart kanske aldrig mer.

Vi har genom åren haft kungar som landsfäder och det senaste århundradet statsministrar som Per Albin Hanson och Tage Erlander. Dessa såg till hela folkets väl och ve.

De blev därför kvar tills en ersättare som ansågs lämplig fick ta rodret. Palme kan ses som en i raden men då han röstades bort och till slut togs av daga av en dåre kan vi kanske inte se honom som hela folkets landsfader däremot som en internationell fader för många folk i många länder.

När får vi bort Reinfeldt och hans segregation av samhället i arbetande och ickearbetande, i ekonomiskt segregerande av kolossalformat?

Reinfeldt är ingen landsfader, han är en fadersgestalt för de rika och de som är friska och har arbete.

En landsfader ser till hela folket och tar inte från de utsattas grupper och ger till de priviligerade under sken av att det ska kallas arbetslinje.

Så vad som saknas i dag är en landfader och en ny regering som ser till hela folkets väl och ve. Jag ser ingen sådan i faggorna just nu, tyvärr.

Men inget säger at inte Juholt kan bli det om han lyckas få partiet att kämpa för de svagaste i samhället och förklara  skamligheten i  Alliansens begrepp arbetslinjen och inte som Sahlin gå in i en valrörelse med en enda huvudfråga nivån på pensionärers skatt.

När man behövde en landsfader

Vid krigstillstånd behövs en stark ledare och nog kan väl Per Albin Hansson ses som vår svenska landsfader under andra världskriget. Därefter kom Tage Erlander som även han sågs som en sådan under en lång period då vi byggde upp ett samhälle av likavärde och de ekonomiska medlen började fördelas mer rättvisst. Alla människor sågs som lika mycket värda.

Därefter har det gått på rutin få har känt efterföljande statsministrar som landsfäder enbart som bevarare av välfärden.

Tills motsatsen kom Reinfeldt. Nu skulle människors likavärde ifrågasättas. Man satsade allt på ett bräde och vann på denna segregationspolitik.

Nu sänktes a-kassan. Ifrågasattes de kroniskt sjukas rättigheter att vara sjuka och förändrade skatteskalorna för att gynna de som hade en inkomst och håna de arbetslösa, sjuka och pensionerade för att de inte kunde, hittade eller var arbetsföra genom att bestraffa dem med en högre skattesats.

Hånfullheten i denna politik som var så långt från en landsfaderspolitik man kan komma inte bara accepterades av majoriteten av svenska folket utan sågs som rättvis och bra.

Vi äldre som upplevt människors lika värde som ledstjärna i vårt tankemönster blev totalförvirrade då inte ens de som setts som bevarare av likavärdesprincipen, de röda reagerade med starka ord utan bara med viskningar utan vad som än mer överraskade vara att svenskar inte gick ut i massdemonstrationer mot den politik som fördes inte ens arbetslösa, sjuka eller hör och häpna pensionärerna.

Men efter lite tankearbete förstod vi att den regering vi fått mutade de arbetande som är i majoritet med löften om regelbundna skattesänkningar och då människan är en egoist och idag än värre än någonsin genom individualismens framgång så kan man bara förfasas över vad näst steg blir.

Koncentrationsläger i modern form, uteslutning av vård för arbetslösa och långtidssjuka borttagning av socialbidrag eller vad?