Ytterligare en vinklad rapport har kommit om levnadsstandarden i Sverige.

Citat: Enligt Fölster har den fattigaste tiondelen i Sverige fått 14 000 kronor mer om året, justerat för inflation, mellan 2006 och 2012. Det är förvånade siffror. Mycket annat tyder på att de som har det sämst ställt har fått det sämre de senaste åren, inte bättre. Fråga fattigpensionärer om de känner att de fått 1 160 kronor mer i månaden. Fråga den som lever på försörjningsstöd om de fått 1 160 kronor mer i månaden. Fråga den som är arbetslös om den fått mer att leva på. Fråga en ensamstående deltidsarbetande mamma om hon har slutat tvingas välja mellan mat och medicin. Svaren blir säkerligen nej. Slut citat.

Likt väl har en rapport som ska bekräfta detta kommit. Hur i helskotta kan rapporter visa att den som inte fått ett öre mer som arbetslös sedan 2002 plötsligt ur intet fått 14000 kr mer i månaden mellan 2006-2012?!

Jo, genom att statistik är bluffmakares vapen om den används fel. Allt kan bevisas med statistik om man vrider och vänder på variablerna och tar med olika slag av variabler för att bevisa något man önskar bevisa, med syftet att ge sken av något, exempelvis en politisk idé och i detta fall alliansens politiks s.k. välfärd.

Att det sedan inte håller vid en granskning är betydelselöst då det i de flesta fall inte granskas och media redan publicerat den häpnadsväckande uppgift som motsäger annan information.

 

Hög levnadsstandard, då kommer ondskan.

Ju högre levnadsstandard och ju mer individualism som präglar samhället desto ondare och egoistiskare blir en människa. Solidaritet med de svaga blir ett skällsord och något som ses som svaghet.

Ingen är nöjd, hur hög inkomst eller förmögenhet denne än har. Personen ser sig som förmer och viktigare än sin medmänniska och anser att han eller hon bör ha en högre löneökning än andra. För att få gehör för detta har ex företagsledare och politiker i Sverige jämfört sig med lönenivåer i andra länder för dessa grupper. De vill, likt ett barn, ha samma förmåner som kompisen.

Kan de tjäna mer där så kan vi också göra det, anser de. Men när vanliga medborgare jämförs med vad nivån är i andra länder, och denna kan vara lägre, anser ovanstående personer att vi har det bra här..

Ingen politiker i dag sitter av ideologi enbart. Istället av spänning och maktlängtan och till att omvandla samhället till det ideal som passar dennes värderingar från sin ungdom och barndom. Ofta är de uppväxta i borgerliga eller högreståndsfamiljer och kan av denna anledning inte förstå varför inte alla kan skaffa sig ett arbete eller inkomst.

Man ser de som är svaga som lata och i behov av en kick för att skärpa sig och så sänker man bidrag och försäkringar. Resultatet blir inte vad de hoppas och tror men vad gör det, de får själva till stor del bestämma sina arbetsvillkor och traktamenten, så de är nöjda ändå.

Att sedan fler får lida, det ser de som att de är så få, och skärpte de sig bara skulle även de kunna försörja sig själva.

Detta är vår tids ondska, individualism, osolidaritet och egosim, allt sprunget ur idén om att förverkliga sig själv, oberoende av om man då hindrar någon annan till detsamma genom att konkurrera ut denna.

Marknadskrafterna ska råda inom alla områden, anses det, med ett stort leende och självklarhet.