När utförsäkringens tid har kommit anses den kroniskt sjuke stå till arbetsmarknadens förfogande, vad än arbetsförmedling eller arbetsgivare anser.
På detta vis sjunker sjuktalet i Sverige och utförsäkringen ses som lyckad.
Men ett samhälle där sjuka kastas ut i otrygghet (de som inte har en tidigare sjukpenningsgrundande inkomst eller har haft en tidigare anställning med a-kassenivå de kan återgå till) till ingenting och blir socialfall, med all den förödmjukelse det innebär, är inte till för alla.
Ett sådant samhälle är enbart till för eliten.
Hur en sjuk kan ses som frisk efter en viss tid är en gåta.
En gåta även för många läkare som förödmjukas genom att deras utlåtanden, intyg och kompetens sätts åt sidan för regler som inte har med något annat att göra än ideologi.
En usel människosyn har Sverige i sitt grepp.
När kommer denna ynkedom av ideologi, av egosim och misstänksamhet mot medmänniskor att krossas?
Krossas kommer denna syn och domen och förvåningen över att den fick fäste kommer då att ge samhällsforskare och sociologer arbete under lång tid.
Men när sker detta?
Hur lång tid finns kvar innan merparten av svenskarna reser sig som en man och skriker: Nu får det vara slut!
