Varifrån kommer idén?

Var kommer en idé från? Förförståelse som bearbetas med nya intryck och ger en ny utsaga? Kanske.

Kan det finnas arvsanlag som ger vissa personer nya infallsvinklar på gamla lösningar eller ger helt nya lösningar på en fantasi som setts omöjlig att förverkliga? Ja jag tror det.

Livet och livsmöjligheterna förändras hela tiden. Man kan benämna det evolution eller en inneboende livsvilja och experimentlusta i allt skapat av en skapare, kallad GUD.

Denna experimentlusta och förändringsbenägenhet finns då inlagt i människors gener. Vi är den art på jorden som kan förändra och experimentera just för att vi fått den möjligheten genom en hjärna som har möjligheter till detta.

Vi ser numera också hur detta förändringsbenägna i våra gener har exalterat till snart okontrollerade former. Allt ska i dag förändras, arbetsplatser och även fungerande tekniska ting ska förändras till något helt nytt som vi bör bli beroende av.

JA exemplen är många.

Idén är därför något som finns inbyggt i människan i form av tvingande förändringsbenägenhet. Hur dessa idéer uppkommer bör därför vara programmerat i våra gener. En idégen finns säkert hos alla, mer eller mindre stark, som kan fås att fungera i rätt miljö där möjligheten finns att förändra mer än i fantasin.

Varför den finns är en annan fråga som jag inte har en aning om.

Hysterikan som blev vår tids utbrända.

Freud koncentrerade sig på kvinnliga hysteriker i många fall i sin psykoanalys. Det var genom dessa kvinnor (det var oftast medelklasskvinnor) han utarbetade sin analys. Oftast fick han fram att det var undanskuffad sexualitet som låg bakom kollapsen av personligheten, orimliga krav på ett liv utan sex som kvinnan försökt leva med under en längre tid och härmed psykiskt kollapsat.

I dag har vi inte ett sådant sexuellt fientligt samhälle där man inte får eller kan leva ut sina sexuella böjelser såvida det inte är olagliga sjuka böjelser.

I dag har istället utbrändhet uppkommit. Även nu mest kvinnor som drabbas men knappast av sexuell anledning. Istället är det kravet på att göra ett perfekt arbete, ha en perfekt familj och arbeta för detta som får personligheten att kollapsa.

Ingen kan som man förr ansåg leva i celibat som ogift eller inte få leva ut sina sexuella behov utan att bli sjuk. Ingen kan heller ha ett perfekt hem, barn och partner och utöver det sköta sitt arbete exemplariskt.

Den som försöker riskerar vår tids kollaps utbrändhet. Denna behandlas sällan med analys utan för det mesta med sjukskrivning och samtal med doktor och i många fall psykofarmaka vilket är betydligt billigare än en årslång och mer???

Varför någon blir hypokondriker?

Kan det vara för att få uppmärksamhet? Kärlek? Förståelse?

Kanske, för visst får denne uppmärksamhet då denne kontinuerligt gör anhöriga oroliga, läkare fundersamma och sig själva som ett objekt.

Objekt är undersökningsbara och talas om mera än ett subjekt som är något som håller på sitt privatliv och inte berättar vitt och brett om sina inbillade eller verkliga smärtor och funderingar på allsköns symptom.

Hypokondrikern vill uppmärksammas undersökas och ses som ett objekt. Något som läkare ska undersöka grundligt och vänner diskutera ljudligt.

Jag påstår därför att hypokondrikern upplever sig som ett objekt till skillnad mot en normalt funtad person som upplever sig som ett subjekt.

Hypnos, bluff som det skakar om.

Trams och båg. Ingen kan bli hypnotiserad och ingen kan seriöst få någon annan hypnotiserad. Avslappnad, ja om personen är spänd och helt med på att bli suggererad till avslappning. Kanske även så långt att denne sover men det är få som är så lättpåverkade. Då bör vi istället benämna tillståndet som meditation. Meditera kan alla lära sig.

Men att få någon att göra saker genom hypnos utan drogpåverkan är enbart underhållning för massan. Idag mindre vanligt men förr ett stort marknadsnöje där allsköns bluffmakare samlades med allsköns mirakelmedel till salu.

Varför tror då människor på hypnos? Kanske för att det ibland skrivits om hur människor försatts i tillstånd där de kommit ihåg tidigare liv.

Det låter ju spännande. Och visst, alla kan önsketänka sig om ett tidigare liv i sus och dus, makt och rikedom. Fantasi och historieberättande är människan duktig på.

Sedan finns rättrötan. Psykologer som inbillat människor att de blivit våldtagna och utsatta för djävulssekter mm som barn. Vanligt för bara några årtionden sedan och varför detta hände var enbart för att psykologen önskade bli uppmärksammad och känd för att den vägen vinna ära, pengar åt sig själv och psykologin som vetenskap.

I dag är det få av detta slag som önskar se sig som en del av dessa då tidsandan inte längre ser dessa fantasier som verklighet. En psykolog som går ut med trams av detta slag i dag kan förlora klienter istället för som tidigare få fler.

Vad tvingar dig att se ned på dig själv?

Visst gör du det ibland, ser dig själv som mindre kunnig, mindre värd än andra. Mindre lyckosam med mera, med mera. Men det är bluff, alla är lika usla eller bra. Skillnader är enbart klassmässiga, ekonomiska, kulturella eller de som har kontakter som hjälper till arbete eller gå före allsköns köer.

Men det är klasskillnader, inte mänskliga skillnader. Ingen kan få ovanstående om denne inte föds i dessa kretsar och även i dessa kretsar ser människor ner på sig själva ibland.

Vi är alla lika och har krav på tillvaron utifrån den plats i hierarkin vi är. Därför är aldrig någon nöjd utan önskar mer.

Det är arvet som gör att du och alla andra ser ner på sig själva. Ibland miljön, självfallet, men vi är alla nerlusade med negativ syn på oss själva och en syn på andra som lyckostar. Man ser lycka där ingen finns. Människor ger ofta sken av problemfrihet för att visa upp en fin fasad utåt. Få gör tvärtom.

Inträdesavgifter är sorteringsavgifter.

Kultur och nöjen är inte för alla. Genom en inträdesavgifts storlek sorteras människor bort.

Vill man ha en viss grupp människor som besökare höjs avgiften så pass att de som har en hög inkomst i första hand är de som kommer. Ämnet för vad som tas avgift för har i detta sammanhang mindre betydelse.

Men visst sorteras människor även utifrån utbildning i arrangemang hänseende. Men då i intresse, fallenhet och bildning i detta sammanhang inte samma sak som inträdesavgift. Gratis eller låg entré kan alla gå på.

Sedan kan sortering även utföras genom klädselregler. Tidigare var det självklart med finklädsel för att gå på teater. Idag har detta ändrats. Men då det var så kunde den som inte ägde en fin kostymering eller långkjol inte komma utan att känna sig uttittad på en teater. I dag är sortering av människor i första hand något som existerar på så kallade finare restauranger.

Klassamhället finns fortfarande och sortering av människor finns överallt. I dag även av vår regering som sorterar ut arbetslösa och sjuka som icke värda samma möjliga levnadsstandard som de hade innan dessa busar kom till makten. Sortering här är av bidragsstorlek, skattesats och förödmjukande behandling i de tal som ledarna har till sina undersåtar(folket).

Här förödmjukas sjuka och arbetslösa i första hand då de öppet får besked på att de inte ska få en högre levnadsstandard utan istället får skylla sig själva som är sjuka och arbetslösa. Vi ska inte ha ett bidragssamhälle säger Reinfeldt och gör det svårare att få ersättning som sjuk exempelvis. Därigenom blir många sjuka utan ersättning och så ser man detta som att svenska folket blivit friskare då sjuktalet minskat.

Dårar vid makten har många haft genom historien. Vår regering i dag tillhör dessa tokstollar när de resonerar att de ändå sitter säkert beror på svenska folkets ointresse för politik. Vi såg för ett tag sedan i teve att få ens visste vad jobbskatteavdrag var för något. Detta visar att Alliansen regerar ett folk där merparten inget vet om hur fördelningspolitik mm ser ut.

Behöver alla ha humor? Har alla detta?

Humor är individuellt och annorlunda över tid. I dag innebär humor ofta någon som skriker eller högljutt ironiserar över medmänniskor och hur de agerar.

Jag tror detta högljudda kommer från en generation som är uppväxt i dagismiljö där de fick skrika för att göra sig hörda.

Vi äldre tycker inte om detta slag av humor, ett ex på sådan är Kristian Luuks.

Även många ståuppkomiker tillhör denna grupp. Vi äldre som växte upp med tevens frammarsch har som humor lyteskomik vilken inte förstås av en yngre generation. Personer under 50. Vi såg Charlie Chaplin m.fl. ofta i teves barndom. Stumfilm med lyteskomik. Detta roar oss.

Många äldre har i första hand buskisen som sin humor, ja även vi halvgamla tycker i många fall om denna i form av revyer som de Stefan och Krister gör.

Detta var lite om humor som finns i betydligt fler skepnader. För en del oförståelig, för andra rolig.