Spontan idealbildning.

Hur kom det sig att du fick just de ideal som du har? Idealistiskt politiskt. Ideal av hur du önskar leva ditt liv. Ideal av hur din livspartner ska vara eller se ut.

Ideal av hur världen skulle vara för att fungera maximalt utan att tära på resurser och människor.

Är ideal något som kommer med åren och omarbetas över tid? Politiken i samhället förändras över tid, modet och hur vi lever.

Men den enstaka människans ideal ser jag som skapat i barn och ungdomsåren. Ofta i protest mot hur föräldragenerationen levde. Frigörelsen från föräldrarna i tonåren skapade de ideal en person önskade leva med.

Undantag är de som förtrycktes vid frigörningen från föräldrarna, vilka istället fastnade och aldrig lyckades med en frigörelse och eget idealbildande, vilket gjorde att de fick allehanda psykiska problem och kanske svårt att få arbete de trivdes med, om ens något.

Utifrån detta bildades människan och fastän denne lyckades frigöra sig i de flesta fall får den likväl svårt ju äldre den blir att förstå den värld som förändrats. Många försöker men det som formade en människa och som jag ser det spontant då präglar människan hela livet.

Människan kan förändras utefter den tid som förändras, men ränderna, grundidealen från barn och tonårsfrigörelsen, kan aldrig försvinna. Därav äldres många gånger svårigheter genom historien att förstå tiden och av den anledningen påstår att allt var bättre förr.

Läroplaner, vad är de till för?

Med stor sannolikhet skapade för att en likriktning i undervisning över hela landet skulle ske.

Om dessa inte funnits och kontrollerats skulle troligen pedagoger lärt ut det de ansåg som viktigast och i många fall då pedagogens politiska åskådning.

Vi hade fått grupperingar av utbildade i samma ämnen med olika kunskaper.

Vi hade inte fått en enhetlig kunskap om inget hade bestämts eller utarbetats som skulle ingå i ett visst ämne.

Allt hade blivit relativt i förhållande till vilken läroanstalt och vilka pedagoger som utbildade inom ett visst ämne.

Man hade fått mystik, olika sätt att se på verkligheten och skilda värderingar på olika platser i Sverige.

Relativism har nästan aldrig funnits i kunskapshänseende. Tidigare styrde den katolska kyrkan med stenhård hand, senare den protestantiska med staten som dess högra hand. I dag är det skolverket som styr grund- och gymnasieskolor med regler och normer att arbeta utefter, medan kommunerna ansvarar för skolornas drift och att det finns behöriga lärare på dessa inrättningar.

Universitetsvärlden har dock friheter som gör att man kan ha olika inriktningar inom olika ämnen. Men även här finns begränsningar av vad som kan läras ut och regler på betygssystem för godkännande.

Naturligt eller naturlikt?

Naturligt såg en av de som en gång utbildade mig som ett begrepp som aldrig fick användas.

 Det finns inget som kan benämnas naturligt sa han. Det var Joakim Israel, professor i sociologi som ansåg detta.

Han såg det som ett lika stort nonsensbegrepp som det svenska ordet lagom.    Ett begrepp som likt naturligt innebär en subjektiv bedömning av något som någon annan ser med en annan betydelse.

Naturligt eller lagom är begrepp som är relativa till en situation som kan bedömas olika beroende på vem som bedömer.

Likt lagom som även det kan betyda lite vad som helst om vad som helst.

Det besläktade begreppet naturlikt däremot bör vara något som är likt en natur av naturlikt slag. Ett icke av människor påverkat stycke natur.

Likt något som ser ut som detta men skapats av människan för att vara så likt en natur utan påverkan som möjligt.

Detta var lite funderingar över två begrepp.

Vad är en persons sociala innehåll?

Är det inte troligt att det är vad som präglat denne? Uppväxtens miljö, arvet och den utbildning personen fått?

Utifrån detta har personen konstruerat sin personlighet. Socialiserats in i och lever i.

Beroende på tid ser detta olika ut. De som socialiserades in i medeltidens miljö kunde inte tänka sig en miljö lik den vi i dag lever i. Medan vi försöker förstå den miljö som fanns på medeltiden. Men självfallet tolkar vi den utefter vår tid, hur gärna vi än vill kan vi aldrig tolka rätt i hur människor kände för sin tid.

Vi har vår tid att jämföra med, de hade inte vår.

Genom att vi socialiserats in i vår tid kan vi därför aldrig helt och fullt förstå andra tider.

Även vi som ex socialiserats in i Sverige har olika syn på tillvaron beroende på när (tidsmässigt) och var vi växt upp och i vilken miljö detta var.

Därför kan vi heller aldrig fullt ut förstå de som inte delar vår uppväxttid, 1950-talet, 1960-talet etc. Ännu mindre kan vi förstå de invandrares bakgrund som nu finns i Sverige.

Därav kan fördomar uppkomma mot invandrade och även från yngre svenskar mot äldre svenskar och omvänt.

Vi kan bara försöka förstå vår egen tids historia och då generation för generation. Övrigt kan vi bara acceptera och försöka förstå utifrån vår egen historia.

Neuros kommer idag ofta av marknadskrafternas behov av lönsamhet.

Av någon anledning byter en person inställning till något, ibland till hela livets inriktning och mening. Detta gör de flesta någon gång under livet och en del gör det ofta.

I dag kanske mer än tidigare då vi lever i en tid då snabba förändringar är ledstjärnan. Detta av marknadskrafternas behov genom att det då skapas nya behov och förbättrad försäljning och lönsamhet.

Men så länge det går att leva enligt samhällets normer, vilka även de förändras ofta och kontinuerligt, så ses det som inte bara normalt utan även nödvändigt.

Men så finns de som skapar en egenkonstruerad verklighet utifrån sina frustrationer.

Denna riskerar då att bli av ett slag som gör att en person isolerar sig från samhället och dess sociala samvaro och möjligheter. Då fungerar inte personen i samhället och hamnar utanför och blir allt mer konstig i andras ögon och isoleras än mer.

Utesluts från vänskap och ses som besynnerlig.

Den egenkonstruerade verkligheten kan då ses som en neuros.                          

En egenkonstruerad neuros som kan botas ibland om professionell hjälp söks.

Men personen förstår inte att något är fel utan ser omvärlden som konstig och fel i förhållande till den världsuppfattning denne konstruerat och ser som den rätta.

Därför blir ofta en egenkonstruerad världsbild utifrån frustration av något livslång, då personen inte förstår att dennes uppfattning av verkligheten kanske inte stämmer, mer än för denne själv.

Det blir ett moment 22 i dennes psyke och en livslång neuros.

Finns sanningsdroger?

Under 1800-talet använde för första gången en tysk anstaltsläkare alkohol för att få psykiskt sjuka att tala sanning för att den vägen sedan förstå patienten och analysera dennes föreställningar.

Det var inte bara alkohol som användes på anstalterna då utan även ex eter, kloroform och lustgas för att få patienterna neddövade och sedan ställa frågor till dem.

Visst lyckades det att få patienterna att tala, även de som annars inte sa något.

Men efterhand förstod man att dessa metoder inte var de bästa för att få en diagnos då patienterna var allt annat än sanning-sägare under ruset som påverkat hjärnbarken. Det blev istället förvirrade berättelser av förvirrade patienter som läkarna gjorde enbart förvirrade diagnoser om.

Sanningsdrogerna blev förvirringsdroger. Kanske man kan jämföra med de ibland använda metoderna i dag för att återuppväcka minnen från tidigare liv.

Hypnosliknande tillstånd där, som jag ser det, patienten har brainstorming och serverar hypnotisören otroliga berättelser om tidigare liv och upplevelser i detta liv.

Alla försök till att få ur någon den sanning man tror denne har, med olika medel är dömt att misslyckas.

Inte heller under medeltiden fick man fram sanningen ur sina offer när man torterade dessa. Enbart en bekännelse grundad på att den utsatte sa sig skyldig till vad som helst för att slippa tortyren. 

Är du mörkrädd?

Många är det. Känner obehag av att inte kunna se vad som finns en bit bort i dunklet i stan eller det kolsvarta mörkret i sovrummet på landsbygden där ingen gatubelysning ger ett skimmer av ledljus.

Många har i dag inte upplevt kompakt mörker då detta inte finns i städer, såvida man inte går in i en garderob och stänger om sig.

Men varför finns då mörkrädslan och varför är den individuell?

Kan den som så mycket annat ha med arv och miljö att göra? Ja jag tror att i en miljö där någon skrämts i mörker kommer en framtida mörkräddhet att bli svår att motarbeta.

Men lika säkert är det att arvet spelar roll. Vissa släkters individer har fler mörkrädda individer än andras. Kan dessa släkters bakgrund vara att de levt i en miljö i kanske tusentals år där faror lurade i mörkret där vilda djur tagit någon familjemedlem lite då och då för att ta ett exempel.

Från en klan eller släkt där man inte varit så duktiga på att skydda sig som andra släkter kunde under en svunnen forntid. Här har då mörkrädslan efterhand blivit ärvd, säkert i syfte att få dessa släkter att bättre skydda sig.

När väl arvsanlaget blivit till i överlevnadssyfte har det följt denna släktgren genom seklerna och manifesteras i dessa släkter ännu idag. Allt i överlevnadssyfte, även om det kanske inte har samma betydelse nu som då.

Men rädslan för mörkret finns kvar i generna och eftersom den visar sig och personen reagerar för detta kommer arvsanlagen att bestå även om det inte behövs i dag.

Lite om mörkrädsla blev dagens fundering.