Till mångas förvåning vet vi ännu inte hur Jorden fick sitt vatten.

Teorierna för hur Jorden en gång fick sitt vatten och när har varit många. Teorin att vatten kom från passerande kometer eller gas moln har fått stor spridning och många tror att dessa teorier är dagens sanning.

Men detta är inte sant. Inga bevis finns på att det är sanningar och skulle det varit det skulle ofantliga mängder vatten och kometer med detta hittat till Jorden. Detta är nästan en omöjlig händelsekedja. Samma sak med gasmoln. Stora mängder vatten måste då kommit från detta moln eller dessa moln och varifrån skulle då dessa ha fått sitt vatten?

Nya idéer måste därför till och innovativa sådana. Förhoppningsvis inte lika fantasilika som ovanstående vilka av lekmän till slut setts som sanning.

Tankarna  just nu är att forskningen ska koncentreras till Jordens  mantel och sökandet efter väte här. Väte är som vi vet källan till vatten när väl syre finns.

Forskningen idag om varifrån vattnet kom bedrivs bland annat på  Arizona State University's School of Earth and Space Exploration (SESE).

Liv uppkom tidigare än vi trott på Jorden. Kanske blev liv liksom Big Bang ur ingenting som plötsligt fanns där.

Ny forskning visar att Jordens liv började betydligt tidigare än vi trott. Vi ser liv och syre som förutsättning för liv. Nu har forskare på  Köpenhamns universitet hittat spår i järn vilket visar syrehalter redan för nära 4 miljarder år sedan här på Jorden.

Det är mer än en miljard år tidigare än vad som tidigare trotts. Halterna i början var inte höga men förutsättningen för liv fanns och troligen fanns liv baserat på syre redan då.

Kan detta ses som att skapelsen och evolutionen är ett och detsamma? Början började kanske likt Big Bang  ur ingenting blev till omedelbart liv.

Vid en skapelse. Vid enbart  en evolution stämmer inte. Men inget säger att skapelsen var förutsättningen för en fortsatt evolution utefter det liv som uppstod (eller skapades) ur ingenting och i detta fanns omedelbart bland annat syre.

Apophis är en regelbundet återkommande asteroid vilken Ryssland önskar testa kärnvapenmissiler på. Risken är att det kan gå snett i onödan och miljoner människor utplånas. Året är 2036.

Ryssland önskar testa kärnvapenmissiler på asteroiden Apophis när den kommer närmre Jorden 2036. Detta för att lära mer om hur man i en framtid kan förändra riktningen på en asteroid på kollisionskurs med Jorden.

Men bör Ryssland göra detta när risken inte är stor för att asteroiden kommer på riskavstånd till Jorden? Det finns andra risker också.

Risken att uppskjutningen går snett vi har sett det flera gånger med rymdfärjor och raketer som sprängts på vägen upp. Om så sker med en kärnvapenspets blir det katastrof på en stor yta och kanske miljoner människor drabbas. En kärnvapenspets kan även komma i fel bana och riskera att komma ner på Jorden där man minst anar det efter starten eller efter en längre tids förvirrande omloppsbana.

Vem vet om inte en felträff eller feluträkning vid kontakten med asteroiden även kan få fel följder som att denna ändrar kurs eller sprängs i mindre bitar som sedan kör i riktning mot Jorden.

Kanske det inte är helt rätt att i onödan sända upp missiler i rymden.  Först som sista åtgärd vid ett garanterat hot mot Jorden bör det göras. Inte i experimentsyfte.

Teorin om att Big Bang uppkom ur ett svart hål florerar inom vissa forskares världsbild.

Kan Big Bang ha börjat i ett svart hål av ett format av storlek eller litenhet vi inte kan föreställa oss?

Vissa tror det. Detta hål ska ha varit nästintill osynligt i storlek och allt sedan  Big Bang expanderande och gör så ännu.

Men då måste ett före och efter hålet finnas och det skulle innebära exempelvis att universum av idag är ett av många som expanderat först och sedan imploderat. Men inget tyder på att universum efter en viss tid dras samman till en punkt igen. Tvärtom ökar expansionen och utvidgningen av universum. Teoretiskt kan man dock tänka sig att det finns en slutpunkt där allt dras samman igen och åter blir ett otroligt litet svart hål likt en supernova blir.

I ingenting expanderar och förstoras universum i alla riktningar samtidigt ännu idag. Svårt att förstå för oss som lever i tid och rumsuppfattningar präglade av de naturlagar vi kan se på Jorden.

En annan möjlighet för Big Bang i ett svart minihål är att detta uppstod i en annan dimension och utvidgades genom en explosion i en ny dimension av tid och rum. Vår verklighets skapande i tid och rum i ingenting.

Allt detta är svårt att t a till sig och fantasin kan flöda utan begränsningar utan att vi för den skull kan ses som tokiga i genom dessa  tankar.

Inget är omöjligt eller möjligt. Ur ingenting kom allt till av ingenting expanderade en verklighet som ännu skapas eller utvidgas hur man nu vill se det.

Att se början som ursprunget ur ett svart hål är egentligen samma sak som att se det ursprunget från en punkt av ingenting. Alternativt ur ingenting av vaken en startpunkt eller ett hål.  Teorierna säger ingenting om varför, hur eller av vad början uppkom. En Gud eller skapare är ett lika stort mysterium och för många en omöjliga början men lika möjlig att se som ursprung.

Herakleitos sa en gång allting flyter. PÅ Pluto flyter det också, kullarna där flyter runt. Varför?

Den grekiske filosofen Herakleitos sa en gång att allting flyter och visade med ett exemplet på floden. Du kan aldrig gå ner i samma flod två gånger. Varje gång är det en ny flod just genom att allting flyter.

PÅ Plutos yta flyter dess kullar omkring och genom detta  kan man säga att du kan aldrig ser amma Pluto två gånger då allt flyter,  i detta fall kullar.

Ännu kommer nya upptäckter från de foton som sändes från Pluto vid  New Horizons besök i fjol. Kullar på ytan rör sig. Troligen är det fragment från större isglaciärer som rör sig över en hal frusen kväveindränkt yta.

Ännu får vi förvånande upplysningar från Pluto. Säkert finns mer hemligheter vi ännu inte sett. När vi väl ser dessa blir nästa steg att försöka förstå dem.

Den onormala supernovans uppkomst och upptäckt i maj 2010. En flerårig gåta är löst.

Supernova är det sista tillståndet för en stjärnas  liv.  Stjärnan flammar upp  i ett starkt  ljussken vilket om vi har tur ser från Jorden. Efter några veckor bleknar ljuset och  stjärnan exploderar sjunker ihop och resultatet blir ett svart hål eller med ett annat namn en neutronstjärna.

Men då upptäckten av SN2010da  upptäcktes ställdes dåvarande kunskap på ända. Inte slocknade denna som man trodde supernova efter några veckor.

2014 hade ingen förklaring kommit därför tog man nu  till  det bästa man hade teleskopet Hubble och riktade detta mot SN2010da.

Då började man förstå. Supernovan hade en följeslagare vilken man inte kunnat se tidigare med de resurser man satt in tidigare.

En sol eller stjärna vilken är ca 20-25 gånger större ön vår sol. Det är denna stjärnas sken som lurat oss att tro att supernovan eller resterna av tvillingstjärnan fortfarande sken med ett för supernovor eller slutstationen neutronstjärnor onormalt starkt sken. Gåtan var löst.

Universums största svarta hål finns i Berenikes hår är en av de senaste rönen..

Var finns då Berenikes hår? Jo mellan stjärnbilderna  Jungfrun och Stora Björn.  Synliga  på norra stjärnhimlen. Under vår och sommar kan mellan dessa bilder ses Berenkies hår  där Comahopen finns. En mängd av av ca 1000 galaxhopar finns i denna hop.

Avståndet hit är ca 300 miljoner ljusår. Bland dessa galaxhopar finns två otroligt stora galaxer,  galaxen  NGC 4874 och NGC 4889. Det är NGC 4889 som är den intressanta galaxen. I centrum av denna finns ett svart hål som är det största upptäckta hålet i universum bland de människan tills idag upptäckt.

Tjugoen miljarder gånger större i massa  än vår sol. Så kompakt att inte ens ljus i närområdet kan sprida sig härifrån. Hålet i sig är lugnt för närvarande och ny stjärnbildning kan därför teoretiskt ske i närområdet.