Den 4 mars sker en krasch på månen

 

Den 4 mars kommer en övergiven SpaceX Falcon 9-raket att krascha på månens baksida. Det är en Falcon 9 en amerikansk bärraket i två steg designad av SpaceX. Ett slag av raket som använts i flertal som bärraketer för uppskjutningar av ex vädersatelliter. Den här sköts upp 2015  för  att placera NASA:s sond Deep Space Climate Observatory (DSCOVR) i en position 1,5 miljoner kilometer från jorden, vänd mot solen.

Men den förbrukade bärraketens övre del hade otillräcklig hastighet för att ta kurs efter sin användning tillbaka in i jordens atmosfär för att där brinna upp. Det skulle varit normal praxis för en en sådan. Det försöks att undvika nedskrotning i rymden.

 

Sedan februari 2015 har den 14 meter långa och fyra ton övre raketdelen  befunnit sig i en bana runt jorden. Dess exakta rörelser har varit svåra att förutsäga eftersom den påverkats av mån- sol och jordgravitationen. Nu har den tagit en kurs som kommer att sluta på månens baksida.

 

Enligt beräkningar kommer den att träffa månen den 4 mars med i hastighet av cirka 2,6 kilometer per sekund. Kraschen kommer att skapa en krater på cirka 19 meter i diameter på månens baksida.

Flera tidigare avsiktliga krascher på månen har skett tidigare (denna som nu sker är inte avsiktlig). Till exempel kraschades de betydligt större övre delarna av raketer som användes vid Apollo-landningarna så kraftiga att vibrationerna som då detekterades av seismometrar installerade på månens yta kunde användas för att undersöka månens inre. Dessa Apollo seismometrar stängdes av för länge sedan och man vet inte om seismometern på Kinas Chang'e 4-landare som nu är i drift på månen kommer att kunna ge några användbara data vid nedslaget.

 

Månen har redan ungefär en halv miljard kratrar efter meteoritnedslag genom historien som är tio meter eller mer i diameter. Vad vi enligt forskare dock borde oroa oss för är att förorena månen med levande mikrober eller molekyler som i framtiden kan misstas som bevis på tidigare liv på månen.

Detta är något jag fullständigt håller med om (min anm.). Men även mänskligt konstruerade ting ger nedskrotning. Vad man skulle kunna göra är att bildspråkmässigt beskriva alla nedslag som gjorts, när och vad som finns kvar och ställa en stod på månen där detta kan utläsas av framtidens människor eller aliens om de kommer efter att jorden inte har en civilisation längre (människor eller teknik) vilket inte är en omöjlig framtid. I annat fall kan fel slutsatser dras av framtida vetenskap. Det bör även finnas märkning  på varje del som används i farkoster som skjuts upp på var de kommer från. Men det finns kanske redan?

Bild från vikipedia på månen.

Exoplanet WASP-189b har en unik och intressant atmosfär.

 

WASP-189 b (även känd som HD 133112 b) är en exoplanet som har en bantid runt sin sol WASP-189 (HD 133112) på något mindre än tre jorddagar. WASP-189 b finns cirka 322 ljusår bort i Libra-konstellationen (stjärnbilden Vågen). Planeten upptäcktes första gången  2018 och observerades senare mer i detalj 2020 från CHEOPS- teleskopet.

 

Ett internationellt team av forskare vid Universitetet i Bern, Universitetet i Genève samt National Centre of Competence in Research (NCCR) PlanetS har nu analyserat atmosfären runt WASP-189 b genom spektroskopi.  Resultatet från denna heta Jupiter-liknande planet som WASP-189 b  är publicerades i Nature Astronomy. I studien visar ett internationellt forskarlag lett från Lunds universitet att atmosfären är uppbyggd i olika lager. Lager med mycket olika egenskaper.

CHEOPS-teleskopet visade bland annat att planeten finns ca 20 gånger närmre sin sol än jorden är till vår sol och dess dagstemperatur är ca 3200 grader Celsius. Observationer  med HARPS-spektrografen vid La Silla-observatoriet i Chile gjorde det för första gången möjligt att  närmare undersöka  på atmosfärens sammansättning.

"Vi mätte ljuset som kom från planetens sol då detta ljus passerade genom planetens atmosfär. Gaserna i atmosfären absorberar  då en del av solljuset, liknande ozon som absorberar en del av solljuset i jordens atmosfär och lämnar då ett karakteristiskt "fingeravtryck". Med hjälp av HARPS kunde vi identifiera  ämnen här som ger samma effekt som ozon gör här på jorden förklarade doktorand Bibiana Prinoth vid Lunds universitet, huvudförfattare till studien. Enligt forskarna inkluderade gaserna i atmosfären runt WASP-189b järn, krom, vanadin, magnesium och mangan.

En särskilt intressant substans som teamet  hittade  är en gas som innehåller titan: titanoxid. Medan titanoxid är mycket litet förekommande på jorden, kan den spela en viktig roll i atmosfären på WASP-189b - liknande den viktiga roll ozon har för jordens atmosfär.

– Titanoxid absorberar  ultraviolett strålning. Dess detektion kan därför indikera ett lager i atmosfären över WASP-189b som interagerar med stjärnbestrålningen på samma sätt som ozonskiktet gör i jordens atmosfär, säger Kevin Heng, professor i astrofysik vid Universitetet i Bern och medlem av NCCR PlanetS. 

 

 Faktum är att forskarna fann antydningar om ett sådant lager och andra lager i planeten atmosfär. "I vår analys såg vi att "fingeravtrycken" av de olika gaserna ändrades något jämfört med våra förväntningar över tid. Vi tror detta beror på starka vindar och andra processer vilket genererar dessa förändringar. Då ”fingeravtrycken” från olika gaser ändrades på olika sätt över tid tror vi att detta indikerar att de ligger i olika lager – på samma sätt som ”fingeravtrycken” av vattenånga och ozon på jorden skulle se annorlunda ut och förändras över tid om man undersökte jordens atmosfär på avstånd då dessa oftast förekommer här i olika atmosfäriska lager, förklarar Prinoth. Resultatet av studien kan förändra hur astronomer undersöker exoplaneters atmosfärer i framtiden.

"Tidigare antog astronomer oftast att exoplaneters atmosfär existerar som ett enhetligt lager och fortfarande försöker man förstå det som sådant. Men våra resultat visar att även atmosfären på intensivt bestrålade jättegasplaneter har komplexa tredimensionella strukturer, påpekar Jens Hoeijmakers, medförfattare och biträdande universitetslektor vid Lunds universitet.

"Vi är övertygade om att vi för att fullt ut ska kunna förstå dessa och andra typer av planeters atmosfär – inklusive sådana planeter som mer liknar jorden måste vi uppskatta den tredimensionella naturen i deras atmosfärer. Detta kräver innovationer inom dataanalysteknik, datormodellering och grundläggande atmosfärsteori, avslutar Kevin Heng.

Man kan väl se det som att man har förutfattade meningar vid exoplanetforskning. Vi söker likheter med planeter i vårt solsystem och försöker katalogisera exoplaneter utefter ett schema av enklast möjliga överblickbara slag (min anm.). Men det kan bli helt fel att bedöma efter förförståelsen. Ofta är saker mer komplicerade och överraskande än vi önskar.

Bild från http://www.sci-news.com/ där även mycket intressant beskrivs om http://www.sci-news.com/astronomy/cheops-ultrahot-jupiter-wasp-189b-08898.html WASP-189b

Hubbleteleskopet har upptäckt ett galaxpar med likhet av rymdskeppet i teveserien Star Trek.

 

Bilden visar tre galaxer tagen av Hubbleteleskopet. En galaxhop med beteckningen NGC 7764A. De två galaxerna längst upp till höger på bilden verkar vara i kontakt med varandra. De långa spåren av stjärnor och gas som sträcker ut sig från dem ger intrycket att båda har träffats i hög hastighet och då kastats i oordning av den utseendemässigt bowlingklotformade galaxen längst ner till vänster i bilden.

Vanligen sker interaktioner mellan galaxer under mycket långa tidsperioder (de tar eoner att ske) och galaxer kolliderar sällan rakt på varandra (de dras istället in i varandra genom gravitation). Oftast är det dvärggalaxer som dras in i en större galax) . Det är också oklart om galaxen längst ner till vänster interagerar (integrerat) med de andra två (kan vara en tolkning av våra hjärnor) även om de är så relativt nära varandra att det verkar möjligt att det är så.

Slumpen har fått den kollektiva interaktionen mellan två galaxer längst upp till höger att bilda en form, som ur vårt solsystems perspektiv (och vår hjärnas tolkningsförsök i igenkänning av något vi har kunskap om) att likna rymdskeppet som kallas USS Enterprise från Star Trek.

 

NGC 7764A, finns cirka 425 miljoner ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Phoenix (fågel Fenix). De tre galaxerna kallas individuellt NGC 7764A1, NGC 7764A2 och NGC 7764A3. Denna ganska slumpartade namngivning är mer meningsfull när vi tänker på att många astronomiska kataloger sammanställdes för över 100 år sedan, långt innan modern teknik gjorde standardisering av vetenskaplig terminologi  enklare.

Därav att det finns flera äldre sammanställningar vilka har skilda beteckningar av samma stjärna eller galax. Det resulterar i skilda namn i olika kataloger vilket är förvirrande. Låt en genomgång av dessa skilda namn av objekt försvinna och bestäm ett namn för samma stjärna och ändra i det till detta i  förteckningar där andra namn används (min anm.)

Bild från NASA.

Mystiskt tidsbundet energiutkast är inte aliens teknik.

 

Det var ett team av forskare som kartlägger radiovågor i universum som upptäckte fenomenet en enorm energivåg som utlöstes tre gånger i timmen. Ett ovanligt fenomen astronomer aldrig tidigare sett. Misstanken blev att det kan vara en neutronstjärna eller en vit dvärg  vilket är kollapsade kärnor av stjärnor - med ett ultrakraftfullt magnetfält snurrande runt därute.

Astrofysikern Dr. Natasha Hurley-Walker vid Curtin University noden vid International Centre for Radio Astronomy Research, ledde teamet som gjorde upptäckten. "Det här objektet dök upp och försvann under några timmar under våra observationer", säger hon. – Det var helt oväntat. Det var överraskande då inget känt fenomen tidigare gjort  som detta. Platsen där det skedde är cirka 4000 ljusår bort. Det är då det handlar om avstånd i rymden ganska nära oss."

Objektet upptäcktes vid  Curtin University av Honors student Tyrone O'Doherty med hjälp av Murchison Widefield Array (MWA) teleskop  Western Australia med en ny teknik O'Doherty utvecklat. "Det är spännande att den källa jag identifierade under 2021 har visat sig vara ett så märkligt objekt", säger O'Doherty, som nu studerar vidare för en doktorsexamen vid Curtin.

"MWA:s breda synfält och extrema känslighet är perfekta för att kartlägga skyn och upptäcka det oväntade." Objekt som slås på och av i universum är inte nya för astronomer – de kallar dem transienter (En transient innebär ett svängningsförlopp av kort varaktighet). ICRAR-Curtin astrofysiker och medförfattare till studien Dr. Gemma Anderson säger i ett uttalande "När du studerar transienter ser du på en massiv stjärnas död eller aktiviteten av resterna den lämnat efter sig."

Långsamma transienter som supernovor ses som skarpa strålkällor under några dagar och försvinner helt efter några månaders dämpning av skenet. Snabba transienter är en typ av neutronstjärna som kallas pulsar De blinkar på och av millisekunders eller sekundförlopp under en längre tid. Dr Anderson säger att det var konstigt att hitta något som var påslaget en minut och som återupprepades var artonde minut. Hon sa att det mystiska objektet var otroligt ljust men mindre än vår sol och att det avgav högpolariserade radiovågor - vilket tyder på att objektet hade ett extremt starkt magnetfält.

Dr Hurley-Walker säger även att observationerna matchar ett förutsagt astrofysikaliskt objekt som kallas en ultralång periodmagnetar. "Det är en typ av långsamt snurrande neutronstjärna som har förutspåtts existera teoretiskt", säger hon och tillägger. "Men ingen förväntade sig att direkt upptäcka en sådan här då de inte förväntades vara så ljusstarka. På något sätt omvandlar detta objekt magnetisk energi till radiovågor mycket mer effektivt än något vi har sett tidigare."

Dr Hurley-Walker planerar nu för att söka efter fler av dessa ovanliga föremål i MWA: s stora dataarkiv. "Fler upptäckter eller inte kommer att berätta för astronomer om detta var en sällsynt engångshändelse eller en enorm ny population som vi aldrig  märkt av tidigare", säger hon.

MWA-chefen, professor Steven Tingay, säger på tal om MWA-teleskopet att detta  är ett föregångareteleskop till Square Kilometre Array - ett globalt initiativ för att bygga världens största sammankopplade radioteleskop i västra Australien och Sydafrika.

 "Nyckeln till att hitta detta objekt, och studera dess detaljerade egenskaper, är det faktum att vi har kunnat samla in och lagra all data som MWA producerat under det senaste decenniet vid Pawsey Research Supercomputing Centre. Att kunna se tillbaka i tiden på   en så massiv datauppsättning när man hittat ett objekt är ganska unikt inom astronomin, säger han. "Det finns utan tvekan många fler intressanta objekt att upptäcka av MWA och SKA under de kommande åren."

 

MWA (Murchison Widefield Array) 

 finns vid  Murchison Radio-astronomy Observatory i västra Australien. Observatoriet förvaltas av CSIRO, Australiens nationella vetenskapsbyrå, och grundades med stöd av australiensiska och västra australiensiska regeringar.

Square Kilometre Array (SKA) som nämns ovan är ett planerat radioteleskopkompex som väntas bli mycket känsligare än dagens anläggningar.

I media har vissa tidningar i artiklar beskrivit fenomenet ovan som eventuell aliens kontaktförsök, en fyr, eller energiuttag av aliens. Det är sensationsskriverier och har inget med verkligheten att göra. Troligast är det en pulsar man upptäckt och ingen seriös astronom har låtit fantasin flöda det är bara media i vissa fall som gjort detta (min anm.).

Bild från https://phys.org/ som visar en konstnärs bild av hur det kan se ut om det är en magnetar.

ESA/NASA Solar Orbiter flög genom svansen på komet C/2021 A1 Leonard

 

För andra gången har ESA/NASA Solar Orbiter (en rymdfarkost) flugit genom svansen på en komet. Farkosten samlade då in en mängd data som nu väntar på analys vid University College London, Storbritannien.

Denna farkost är utformad för att kunna genomföra unika studier av solen men även för utforskande av kometer i dessa områden. Under flera dagar med början den 17 december 2021 befann sig farkosten i ett läge där den flög genom svansen på Comet C/2021 A1 Leonard. 

 

Mötet mellan farkosten och kometen resulterade i insamling om vilka  partiklar där fanns och magnetfältet  i kometens svans. Något som nu gör det möjligt för astronomer att analysera materialet och studera hur kometen interagerar med solvinden Solvinden är en variabel vind av partiklar och magnetfältstyrka som utgår från solen och sveper genom solsystemet.

 

Färden genom kometens svans hade förutspåtts av Samuel Grant, doktorand vid University College Londons Mullard Space Science Laboratory. Han anpassade  ett befintligt datorprogram som jämförde rymdfarkostens bana med kometbanans bana och som inkluderade solvindens effekt och dess förmåga att forma en komets svans. 

Ett lyckosamt program som nu gjort det möjligt att lära mer om innehåll i kometers svans. En rymdfarkoster utformade till att genomföra unika studier av solen gör Solar Orbiter sig därmed nu även ett namn inom  utforskandet av kometer. För mer information och bilder följ denna länk. 

 

Bild från vikipedia på Comet C/2021 A1 Leon taget den 28 dec 20121

En av universums skarpast lysande stjärnor Eta Carinae bleknade.

 

En av de starkast lysande stjärnorna på himlen  var lättsynlig för sjömän som navigerade på haven på södra halvklotet fram till mitten av 1840-talet. Men under denna tid hände något med stjärnan Eta Carinae ljusstyrka. Stjärnan som finns i riktning mot stjärnbilden Knölen 7500 ljusår bort.  Dess sken ökade då än mer 1843 men avtog och bleknade  snabbt till ett dunkelt sken. Sedan dess är den inte längre en av de starkast lysande stjärnorna däruppe.

Nu i vår tid har NASA:s rymdobservatorier (gjort sonderingar från infrarött ljus till röntgenstrålfältet) möjliggjort för astronomer och konstnärer att sätta ihop en tredimensionell modell av Homunculusnebulosan och medföljande moln av damm och gas som nu omger den en gång bland de ljusaste stjärnorna i universum.

Det var ett ovanligt utbrott, kallat "Det stora utbrottet", som observerades1843. Utbrottet gjorde att stjärnan under ett ögonblick då sken upp än mer på natthimlen. Den släppte ifrån sig nästan lika mycket synligt ljus som vid en supernovaexplosion.

Stjärnan klarade utbrottet (den finns kvar) effekten blev att den bleknade långsamt bort ljudmässigt under de kommande fem decennierna. Den främsta orsaken till denna ljusförändring är en liten nebulosa av gas och damm, kallad Homunculus-Nebulosan, som uppkom under explosionen (explosionen kom från stjärnan)  och sedan dess blockerat stjärnans ljus. Nebulosor är mörka eller ljusa moln av gas eller stoft som finns i rymden mellan stjärnorna eller som diffust hölje kring vissa stjärnor.

"Spitzersteleskopets bild av stjärnan i det infraröda ljuset låter oss se genom dammet som skymmer synligt ljus. Vi ser då detaljerna och omfattningen av nebulosan runt stjärnan", säger Robert Hurt,  scientist at Caltech/IPAC.

 

Visualiseringsmöjligheterna i dag utökar möjligheterna för NASA's Universe of Learning. "Vi kan använda dessa modeller som den för Eta Car i 3D-utskrifts- och augmented reality-program", noterade Kim Arcand, visualiseringsledare vid Chandra X-ray Center i Cambridge, Massachusetts. "Det innebär att fler människor kan få användning av denna data – bokstavligen och virtuellt – och det ger bättre lärande och engagemang." (innebärande en 3D-utskrift av nebulosans detaljer).

Eta Carinae är en av de mest kända stjärnorna därute. Stjärnor som är benägna att kunna få stora stjärnutbrott (stora soleruptioner). Stjärnor som dessa kommer  att avsluta sina liv genom att kollapsa och bli ett svart hål förmodligen efter en supernovaexplosion. Eta Car är ett av de närmast liggande stjärnorna från oss räknat av denna storlek  och bäst studerade exemplen för att lära sig mer om dessa stora massiva stjärnor.

Bild från vikipedia tagen av Rymdteleskopet Hubble som visar Eta Carinae och den bipolära Homunculusnebulosan som omger stjärnan. Nebulosan är resterna efter det utbrott Eta Car gjorde vars ljus nådde jorden 1843. Eta Car är den vita fläcken nära mitten av bilden, där nebulosans två lober råkas.

I ett kluster i Andromedagalaxen finns ett saknat svart hål.

 

Astronomer har upptäckt ett svart hål som inte liknar något annat vi känner till storleksmässigt. Det befinner sig  i en stjärnmassa av ca hundratusen stjärnor och är det minsta av de svarta hål vi har hittat i galaxers centrum men dock större än de svarta hål som blir kvar efter en stjärnas kollaps. Detta gör det till det enda bekräftade svarta hålet av mellanstorlek en storlek som länge har sökts av astronomer.

Detta  är dolt i B023-G078, ett enormt stjärnkluster i vår närmaste granngalax Andromeda (obs har inget att göra med det centrala stora svarta hål som finns i Andromedagalaxen). Länge ansågs detta stjärnkluster vara ett klotformigt stjärnkluster som alltid hört hemma i galaxen (stjärnkluster finns i alla galaxer även i Vintergatan).

 Men ny forskning visar att B023-G078 istället är en avskalad kärna. Avskalade kärnor innebär resterna av små dvärggalaxer som dragits  in i större galaxer och fått sina yttre stjärnor avskalade genom gravitation (de är inte kvar på sin ursprungsplats)  Det som finns kvar av galaxerna är en liten, tät kärna av stjärnor som kretsar runt i den större galaxen och i mitten av denna kärna finns ett svart hål.

Kan detta vara ett svart hål som är resultatet av sammanslagningar av flera mindre svarta hål vilka vart och ett fanns i sin dvärggalax innan sammanslagningen av dessa (min anm.)? Kan det annars vara så att klustret kommer från en ovanlig dvärggalax storleksmässigt med en storlek större än de vanligaste dvärggalaxerna och därmed skulle kunna bedömas som en galax  mellan en ordinär galax och dvärggalax och härmed haft ett som vi kan benämna medelstort svart hål.

" Tidigare har vi hittat stora svarta hål i massiva, avskalade kärnor som är mycket större än B023-G078. Vi visste att det måste finnas mindre svarta hål  där det fanns mindre stjärnmassa i avskalade kärnor men det har aldrig funnits direkta bevis för detta, säger huvudförfattaren till rapporten om detta Renuka Pechetti vid Liverpool John Moores University, som började forskningen vid University of Utah. " Jag tror att detta är ett ganska tydligt fall som gör att vi äntligen har hittat ett av dessa föremål."

Studien publicerades den 11 januari 2022 i The Astrophysical Journal.

Det felande svarta håls länken storleksmässigt har därmed befunnits finnas i universum (min anm.). Kanske ska vi inte se det så utan istället att det finns hur många storlekar som helst av svarta hål. Det intressanta då är att söka hur stora de kan bli eller små.

Bild från vikipedia på Andromedagalaxen (M319) där klustret B023-G078 finns.