Rymdbilen på Mars har nått en ny destination för utforskning

Uppdraget är att studera stenar som människan aldrig tidigare sett.

Den 9 augusti anlände Opportunity till en plats som heter Spirit Point och ska där studera leraktig sten i kratern Endeavour.


I Endeavour förväntar sig forskarna att hitta mycket äldre stenar och terräng än de som undersökts tidigare på Mars. Endeavour blev destination efter att NASA:s rymdsond Mars Reconnaissance Orbiter upptäckte lermineraler här som kan ha bildats i en tidig varmare och våtare period av Mars existens.


"Vi kommer snart att få möjlighet att undersöka sten av en typ vi inte tidigare undersökt ", säger Matthew Golombek, mars Exploration Rover Science teammedlem, på NASA:s Jet Propulsion Laboratory (JPL) i Pasadena, Calif.


Spännande och intressant blir det att få del av dessa resultat (min anm.)  


Bild från NASA som visar platsen Spirit point, platsen Rover Opportunity nu anlänt till på Mars och utforskar.

Saltvattensjöar på Mars

Mars hade en gång saltvattensjöar som gick igenom våta och torra faser liknande de som skett och sker på jorden enligt en studie publicerad i tidskriften Nature Geoscience. 

Detta indikerar att den röda planetens klimat "torkade ut" vilket skedde under en lång tid för flera miljarder år sedan. Enligt forskarna fanns däremot för över 3 miljarder år sedan och en lång tid framåt saltvattensjöar där.


Exempelvis finns en i dag stenrik torrlagd saltvattensjö i nuvarande Gale Crater vilken utforskats med NASA:s curriosity rymdbil 2012.


Denna sjö torkades ut då atmosfären uttunnades och vattnet avdunstade för miljarder år sedan.


Sjön existerade dock i några hundra år till kanske tiotusentals år. Ingen vet säkert tiden.

 "Det är svårt att säga exakt hur stora dessa dammar var, men sjön i Gale Crater fanns under långa tidsperioder från åtminstone hundratals år till kanske tiotusentals år," säger en av rapportskrivarna Marion Nachon from Texas A&M University.


Forskarna säger även att saltvattendammrester på mars liknar några som finns på jorden. I en region som kallas Altiplano nära Bolivia-Peru gränsen.



Nachon tillägger att Altiplano är en torr, hög platå där floder och vattendrag från bergskedjor "inte flyter till havet, utan leder till slutna bassänger, liknande vad som brukade hända på Gale Crater på mars".



Fri bild på Mars från Nasa

Det finns udda galaxer däruppe.

Minst 100-200 miljarder galaxer finns däruppe kanske fler. Det finns galaxer formade som maneter, galaxer som konsumerar andra galaxer och galaxer som verkar sakna den mörka materia som genomsyrar resten av universum. 


Här är några av de märkligaste galaxerna som hittats därute. Galaxy ESO 137-001 vilken finns i stjärnbilden södra triangeln och har likhet med en manet som simmar mitt i ett hav av stjärnor.


Under 2018 upptäckte rymdteleskopet Hubble något som aldrig tidigare skådats. En galax med nästan ingen mörk materia.  Galaxen, NGC 1052-DF2 vilken finns i riktning mot stjärnbilden valfisken 65000000 ljusår bort. Men detta resultat fick omtolkas.   Det är egentligen bara 42000000 ljusår dit rapporterade forskarna 14 mars, 2019. Jag (min anm.) undrar om det är bristen på mörk materia här som ger denna felmarginal vid mätning av avstånd?


Den massiva, diskformade Galaxen MACS 2129-1 i vattumannens stjärnbild (kallas zombiegalax). Den snurrar dubbelt så snabbt som Vintergatan men är inte alls lika aktiv. Hubbles observation av galaxen avslöjade att här har inga nya stjärnor kommit till under de senaste  10000000000 åren. 



300000000 ljusår bort ses en galax med formen av ett enormt grodyngel simmande genom rymden. Tadpolegalaxen finns i riktning mot stjärnbilden Draken och har en svans som är 500000 ljusår lång och det är 10 gånger längre än Vintergatans längd.

Galaxer interagerar med varandra klämmer sina grannar till nya former och stjäl stjärnor. Den ljusaste kända galaxen i universum är en av dessa tjuvar.


Åtta stycken till udda galaxer kan den intresserade här se och begrunda över. 

Bild från vikimedia på den galax som nämns ovan tadpolegalaxen.

De snurrande galaxerna

Vintergatan är en genomsnittligt stor spiralgalax roterande med en hastighet av 210 km/sek. Ny forskning har funnit att de mest massiva spiralgalaxerna snurrar snabbare än väntat. Dessa "Super spiralgalaxer," varav den största väger cirka 20 gånger mer än vår Vintergata snurrar med en hastighet av upp till 570 km/sek. Stora spiralgalaxer är exceptionella på nästan alla sätt. Förutom att vara mycket mer massiva än Vintergatan är de också ljusare och större fysiskt. 


Den största är 450000 ljusår i diameter jämfört med Vintergatans 100000-ljusår. Denna finns ca 212 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden påfågeln. Hittills är 100 mycket stora spiralgalaxer kända.


"Super spiraler är extrema på flera vis," säger Patrick Ogle astronom vid rymdteleskopet Science Institute i Baltimore, Maryland. "De har stora rotationshastigheter."


Ogle är huvudförfattare till en rapport som publicerades den 10 oktober 2019 i Astrophysical Journal Letters om just spiralgalaxers rotationer.


Trots dessa rotationshastigheter hindras inte en stjärnbildning inom dessa galaxer. Många av stjärnorna i dessa galaxer är ca 10 miljarder år gamla. I galaxerna omvandlas ungefär 30 gånger solens massa av gas och damm till stjärnor varje år vilket är normalt för en galax av den storleken (utifrån det damm och den gas som rör sig här). 


 SpaceTelescope Science Institute  utökar gränserna för rymdastronomi genom att vara värd för Science Operations Center för rymdteleskopet Hubble, Science and Operations Center för James Webb Space Telescope och Science Operations Center for det framtida infraröda undersökningar av galaxerna.


Jag (min anm.) kan bara hålla med om att rörelser av stora slag finns däruppe i galaxerna. Frågan om varför är dock ej besvarad. Men jag misstänker gravitationsorsaker.

Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA). Vikipedia (även publicerad här måndag 21 oktober.

Det svarta hålet i centrum av små galaxer kan stoppa nya stjärnbildningar

Svarta hål i mitten av små dvärggalaxer kan bromsa eller till och med att förhindra bildandet av nya stjärnor i galaxen. Anledningen är de kraftfulla rörelser av gas som sker här, säger forskare från University of California. Detta förtryckande av stjärnformation kan ha en markant inverkan på utvecklingen i en dvärggalax av stjärnbildning.


Resultatet verkar som man vet i dag bekräfta den långvariga misstanken om att supermassiva svarta hål i galaxens centrum kan påverka dvärggalaxens tillväxt.

Forskningen ger ett överraskande resultat. Rörelsen vid det svarta hålet är starkare än man antaget. Detta innebär att modeller av stjärnbildningsprocesser i dvärggalaxer kan kräva en omtolkning.


"Dvärggalaxer är de minsta galaxerna där vi direkt ser vindar i form av gas som strömmar upp till 1 000 kilometer per sekund vad som orsakar dessa kraftfulla vindar vet vi inte”, säger Manzano-King och  pekar på det material som matas in mot det svarta hålet. Detta material bestående gas och damm bildar en anhopning (skiva) runt det svarta hålet. I denna skiva som gradvis matar det svarta hålet sker en våldsam friktion och enorma tidvattenkrafter som värmer materialet. Detta frigör strålningsenergi som knuffar gas ut ur galaxens centrum ut från galaxen. Då ett minskat gasutbud ger mindre materia till stjärnbildning blir det ingen eller minskad sådan i galaxen.


Bild på Lilla Magellanska molnet ett exempel på en liten galax på bilden ses även Stora Magellanska molnet båda galaxerna ses från södra stjärnhimlen till vänster i bild. Övrig stjärnhop är en del av Vintergatan.

Är det trådar av mörk materia som håller universums på plats?

Mörk materia är den mystiska substans som utgör en fjärdedel av all massa i universum. Mörk materia ska (om den finns) om den smetas ut över ett kolossalt stort område ha skapat långa och stripiga filament istället för galaxer i det tidiga universum enligt en datasimulering-


Mörk materia avger inte ljus. Men troligen binder den samman galaktiska kluster utifrån gravitationseffekten.


Många forskare tror att det mesta av den mörka materian är kall vilket betyder att den rör sig relativt långsamt. Men det finns helt olika teorier såsom att materian är liten och suddig vilket innebär att det skulle röra sig snabbt eftersom den är så lätt.
  

Lancaster är en forskare som sagt att de vanligaste spekulationerna om mörk materia tyder på att den består av svagt interaktiva massiva partiklar (Wimps) som har några tiotals eller hundratals gånger massan av en Proton. I simuleringar är denna typ av mörk materia extremt bra på att återskapa den storskaliga strukturen i universum, inklusive stora tomrum omgivna av långa spindelliknande glödtrådar av gas och damm. En formation som kallas Cosmic Web.


Men i mindre skala visar sådana modeller ett antal avvikelser från vad astronomer observerar med sina teleskop. I ovanstående teori bör mörk materia staplas upp i galaxers centrum men ingen har sett tecken på det.


Suddig mörk materia däremot skulle vara Mind-bogglingly ljus, kanske en miljarddel av en miljarddel av en miljarddels massa av en elektron enligt ett uttalande från MIT. Inom kvantmekaniken påstås att partiklar också kan ses som vågor, med våglängder omvänt proportionella mot deras massa, sade Lancaster. Våglängden av en sådan ljus partikel skulle vara tusentals ljusår lång.


Suddig mörk materia skulle därför ta en längre tid att klumpa ihop sig än kall WIMP (mörk materia). Utifrån datasimuleringar säger Lancaster och hans medförfattare att resultat visade att i en kall mörk materia i universum skulle galaxer  bildas relativt snabbt från sfäriska glorior.


Men suddig mörk materia skulle istället sammanfalla i långa stripig strängar av material, gigantiska glödtrådar, istället för klumpiga galaxer" säger Lancaster och galaxerna då bli större och bildas senare än av kall mörk materia.


Mörk materia skulle också behöva en längre tid för att koncentreras i galaxers centrum (men som sagt ovan inget visar i observationsdata att det är en koncentration av svart materia i centrum av galaxerna).
  

Bild från vikimedia på ett förslag av hur dessa mörk materia trådar kan ses. Bättre bild som jag tycker det finns i medföljande länk ovan.

Titans ringformade sanddyner orsakade av kolväteföreningar är intressanta.

Stora sanddyner fulla av föreningar som kallas polycykliska aromatiska kolväten med ringliknande strukturer har hittats på flera platser i solsystemet inklusive på Saturnus största måne Titan den enda månen med en atmosfär som består av annat än spår av gaser. Det är enda platsen i solsystemet med en helt utvecklad atmosfär och här finns en kvävehalt på 98,4 % ingen annan atmosfär har så hög halt i solsystemet förutom Jorden där kvävehalten är 78%. 


Men forskningen vi ska se på handlar om de sanddynor som nämns ovan kan förorenas av polycykliska aromatiska kolväten.  


Forskningen är baserad på laboratorieexperiment utifrån hur dessa kan bildas på vidsträckta dynfält på Saturnus måne Titan. Sanddyner fulla av polycykliska aromatiska kolväten som har ringliknande strukturer. På Titan innehåller dynerna kol. Då  denna måne är en plats där  astrobiologer ser möjlighet att finna liv är de intresserade av resultat härifrån. 


"Dessa sanddyner är ganska stora," säger en av rapportförfattarna Ralf Kaiser, kemist vid University of Hawaii i Manoa .


På Titan, det finns en enkel mekanism som forskarna vet sannolikt bygger polycykliska aromatiska kolväten: dessa stora molekyler bildas i månens tjocka atmosfär och faller ner till ytan. Men samma slag av föreningar har hittats på massor av världar som inte har den täta och fullt utvecklade atmosfär som på Titan. Exempelvis på dvärgplaneterna Pluto och Ceres och Makemaker.


Kaiser och hans kollegor ville räkna ut hur polycykliska aromatiska kolväten skulle kunna bildas på en värld som saknar atmosfär för att skapa dem. När forskarna tittade på Titan hittade de en ledtråd: där dynerna finns just där finns inte mycket kolväte-is som annars är ganska vanligt på Titan.


Så forskarna utformade ett experiment och använde för detta lite acetylen- is, utsatte den för en process som imiterar galaktiska kosmiska strålar för att se vad som då händer. De härmade effekten av 100 års skeende från dessa partiklar av strålar och mätte beloppen av olika föreningar som hade bildats.


Forskarna fann flera olika slag av polycykliska aromatiska kolväten. Detta resultat ansåg forskarlaget visade att samspelet mellan kolvätei-is och kosmisk strålning kunde förklara existensen av föreningarna även om ingen atmosfär finns som kan bilda dem.


"Detta är en ganska mångsidig process som kan hända var som helst," säger Kaiser. Det inkluderar därför inte bara Titan utan även andra månar och asteroider, men även korn av interstellärt stoft i universum och skeende i andra solsystem”.

En ny som jag ser det pusselbit i förståelsen vårt solsystems händelserika nutid och förflutna (enligt mig min anm.).


Bild från vikipedia som visar högupplöst blid på Titans yta taget av rymdfarkosten Cassini–Huygens. Vilken av dess passeringar i tid okänt.