Några hundra meter under Mars yta kan livet frodas

 

Den möjligaste beboeliga zonen på Mars är troligast under dess yta sannolikt på grund av underjordisk smältning av tjocka istäcken vilket sker genom bergvärme enligt en ny undersökning från Rutgers state university of New Yersey.

"Även om växthusgaser som koldioxid och vattenånga pumpades in i den tidiga Marsatmosfären enligt datorsimuleringar om klimatmodeller för Mars finns tveksamheter  till teorier om en forntida långsiktig varm och våt Mars," säger huvudförfattare Lujendra Ojha biträdande professor vid institutionen för Department of Earth and Planetary Sciences   School of Arts and Sciences vid Rutgers University–New Brunswick."

Ser vi på vår sol är den en massiv kärnfusionsreaktor som genererar energi genom att  vätejoner övergår till helium.

Med tiden har solen gradvis blivit varmare och värmt upp planeternas yta i vårt solsystem. För ungefär 4 miljarder år sedan var solen mindre het än i dag så klimatet på den unga Mars borde ha varit kallare än i dag. Men ytan på Mars har många geologiska indikatorer som visar på motsatsen såsom gamla flodbäddar och kemiska indikatorer, såsom vattenrelaterade mineraler vilket tyder på att den röda planeten hade rikligt med flytande vatten för 4,1 miljarder till 3,7 miljarder år sedan under den så kallade Noachian eran. Denna uppenbara motsägelse mellan vad som borde varit och troligen var enligt datasimuleringar och solens i början mindre styrka är en paradox.

På steniga planeter som Mars, Jorden, Venus och Merkurius finns dock värmeproducerande element som uran och torium som genererar värme via radioaktivt sönderfall.

I ett sådant scenario kan flytande vatten finnas genom smält is på botten av tjocka istäcken, även om solen är mindre het. Forskarna undersökte olika Marsscenarier genom datasimuleringar för att se om uppvärmning via geotermisk värme skulle ha varit möjligt och är på Mars.  Det visade sig att de villkor som behövdes kan existera under isytan. Även om Mars hade ett varmt och vått klimat för 4 miljarder år sedan och även upplevde en förlust av magnetfältet och merparten av sin förmodade då tätare atmosfär kan flytande vatten ha varit stabilt på stora djup. Därför kan livet om det någonsin har existerat på Mars ha följt det flytande vattnet ner till successivt större djup.

"På sådana djup, kunde livet ha existerat (och även i dag min anm.) genom hydrotermisk (uppvärmning) aktivitet och bergvattenreaktioner,"säger Ojha och tillägger i uppsatsen, "Så, under ytan kan finnas en sedan länge livsmöjlig miljö på Mars."

NASA:s rymdfarkost Mars InSight som landade 2018  kan göra det möjligt för forskare att bättre bedöma geotermisk värmes roll för Mars livsmöjlighet under Noachian-eran (den är i drift i dag), enligt Ojha. Forskare vid Dartmouth College, Louisiana State University och Planetary Science Institute var även bidragande till studien.

Jag (min anm.) kan mycket väl ta till mig dessa slutsatser att liv på Mars om det finns i enkel form enbart finns under isen i flytande vatten. Om nu inte istäcket är bottenfruset.

Bild på Mars taget av Hubbleteleskopet.

Termonukleär reaktion i något som betecknats MAXI J1807 +132

 

En termonukleär reaktion innebär en kärnreaktion som åstadkoms genom hög temperatur (flera miljoner grader). MAXI J1807 +132 betecknar en explosion i universum som kan ha sitt ursprung från ett binärt system.

Ett internationellt team av astronomer använde NICER-utrustning ombord på den internationella rymdstationen (ISS) för att undersöka ett röntgenutskick från ett binärt system som kallas MAXI J1807 + 132. I  rapporten  om händelsen analyserade en grupp forskare under ledning av Arianna C. Albayati vid University of Southampton, Storbritannien upptäckten av tre termonukleära typ I röntgenskurar från denna källa.

Slutsatsen rapporterades i en uppsats som publicerades i arXiv.org den 20 november 2020. Röntgenbinärer består av antingen vanliga stjärnor eller vita dvärgar som förlorar sin massa till kompakta neutronstjärnor eller svarta hål.

De nyligen upptäckta skurarna har betecknats B1, B2 och B3. B2  inträffade efter cirka 21,3 timmar efter B1, medan B3 inträffade cirka 24 timmar efter B2.

Alla tre röntgenskurar hade en stegringstid på cirka 4 sekunder och visade en lång förfallssvans som varade i över 1 minut. Astronomer förklarade att sådana långsamma höjningar och långa sönderfall tyder på ett väterikt bränsle vid antändningsögonblicket. Det kan vara resultatet av en anhopning av en blandning av väte och helium.

Mycket av information kommer från den internationella rymdstationen ISS om universum läs mer om stationen här. 

Bild från alamy.com.

V1787 Ori A med sin följeslagare stjärnan V1787 Ori B

 

Solen V1787 Ori A finns cirka 1260 ljusår bort och ligger i den stjärnbildande regionen L1641 i molekylmolnet Orion A (Orionnebulosan). V1787 Ori A  är en ung (mindre än 10 miljoner år gammal) stjärna. På ett avstånd av 2577 AU (AU är astronomisk enhet och 1 AU är avståndet solen Jorden så i detta fall blir avståndet 2577 gånger avståndet jorden - solen) från V1787 Ori A finns stjärnan V1787 Ori B.

V1787 Ori A  är av spektraltyp A5 . Baserat på tidigare studier har objektet klassificerats som en Herbig Ae-stjärna  . Massan av V1787 Ori A beräknas vara ca 1,66 solmassor (den är en dvärgstjärna). Studien bekräftade att de två stjärnorna ingår i L1641 en stjärnbildande region. Massan av V1787 Ori B uppmättes till ca 0,39 solmassor (även denna är en dvärgstjärna), systemets massförhållande är ungefär 0,23 solmassor. Ett sådant lågt massförhållande finns sällan bland de kända Herbig Ae / Be binära systemen. 

En del nytt hoppas jag finns om stjärnor i detta inlägg att begrunda. Tänker då på Herbig Ae-stjärnor följ länken om detta ovan.

Bild på Orion A eller Orionnebulosan där ovanstående stjärnor finns. Bilden är från vikimedia.

Damm från komet innehöll fluor och fosfor.

 

Forskare har upptäckt att det finns fosfor och fluor i de fasta dammpartiklar som samlats in från härområdet av kometen 67P/Churyumov–Gerasimenkos. Denna komet sveper ett varv runt solen på 6,5 år.

Dammpartiklarna samlades ihop med COmetary Secondary Ion Mass Analyser (COSIMA). Detta instrument var med ombord på Europeiska rymdorganisationens rymdfarkost Rosetta som undersökte kometen på några kilometers avstånd mellan september 2014 och september 2016.

COSIMA-instrumentet samlade in dammpartiklarna i närområdet av kometen (dess svans). Tre 1 till 2cm områden fotograferades på distans. Partiklarna valdes ut från dessa bilder och mättes slutligen med en masspektrometer. Alla steg kontrollerades från Jorden.

Detektion av fosforjoner (P+)  finns i mineraler som metallisk fosfor. Detta är första gången som livsnödvändiga element av detta slag hittats i en kometsubstans. Kol, väte, kväve, syre och svavel har tidigare hittats av COSIMA-instrumenetet i samma område och även rapporterats. Upptäckten av P (fosforjoner) indikerar att Jordens fosfor kommit hit med hjälp av kometer enligt teamets slutsats.

Fluor upptäcktes också i undersökningen härrörande från kometdamm. Den första upptäckten kom från prov av interstellärt stoft därifrån 2019.

Jag tror inte (min anm.) på att fosforjoner kommit till Jorden med hjälp av kometer eller asteroider lika lite som vatten kommit den vägen. Om så skulle bara frågan bli vart kom detta då ifrån som ingrediens i dessa? Nej likt vatten anser jag dessa fosforjoner bildades när Jorden bildades se min blogg av 29 nov där vattenfrågan diskuteras inom fältet kometer

Bild på komet 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken fick besök av ESA-rymdsonden Rosetta i november 2014.

Komet 2019 LD2 (ATLAS) stannar upp i sin bana runt solen och är på väg att bli stationär komet i bana runt Jupiter.

 

2019 upptäcktes en komet som erbjuder forskare nya insikter i hur dessa objekt utvecklas som centaur (isig asteroid i bana mellan Jupiter och Neptunus) och istället ger sig i väg till Jupiterfamiljen av kometer med bana runt denna  gasjätte.

"Den nyupptäckta kometen 2019 LD2 (ATLAS) är en centaur på väg att aktivt övergå till en komet i Jupiterfamiljen (med bana runt Jupiter). Den är i början av sin färd in till denna familj och det är första gången ett objekt har upptäckts innan detta inleder övergången, säger Planetary Science Institute Research Scientist i Tucson USA,  Jordan Steckloff huvudförfattare till en rapport om händelsen.

"P/2019 LD2 (ATLAS) som den kallas är en aktiv Centaur i övergångsögonblick till Jupiterfamiljen.  "Vi finner att 2019 LD2 för närvarande är i närheten av en dynamisk 'Gateway' som underlättar majoriteten av övergångar från Centaur befolkningen in till  Jupiter” säger  Steckloff och tillägger. "I vårt tidigare arbete  fann vi att majoriteten av JFCs först passerar genom denna dynamiska gateway där Centaurer befinner sig omedelbart före sin resa in mot Jupiter. Denna "Gateway Region" (region varifrån de snart får kurs in mot Jupiter när de av någon anledning  hamnat där)  underlättar majoriteten av övergångarna till JFC av en Centaur. För närvarande finns det en handfull objekt i gatewayen,  men ingen med så nära förestående resa som ovanstående. Här finns även det mer kända objektet 29P/Schwassmann-Wachmann 1.   

Mest påtagligt i vårt arbete är att vi fann att LD2 troligen är en orörd komet. "Avgörande för att förstå hur dessa kategorier av objekt kom till är att förstå de processer som de upplevt och hur de har utvecklats med tiden för att bli de objekt som de är idag,"sa Steckloff. "LD2 utgör en unik möjlighet att undersöka sambandet mellan JFC och Centaurer och för att förstå hur de skiljs åt och hur de är liknar varandra. Den ger oss en chans att under vår egen korta livstid hinna förstå hur en Centaur fysiskt förvandlas till en JFC."

Lite om (min anm.) förflyttningar och rörelser däruppe och hur det går till, är det som detta kan ge en ny insikt om.

Bild på ovanstående komet tagen i april 2020 av Hubbleteleskopet

Skadliga effekter på människokroppen vid rymdfärder över tid.

 

Bananflugan är ett mycket vanligt skadedjur som finns över hela världen och som trivs i närheten av ruttnande frukt och människans matavfall. Något vi nog alla har erfarenhet av.  Bananflugan är även en av de mest använda modellorganismerna inom biologin. Den används i stor skala i ett stort antal av olika forskningsfält och har historiskt använts för mycket av den viktigaste och grundläggande forskningen inom genetiken och används även i nedanstående forskning.

 Forskare vid Sanford Burnham Prebys Medical Discovery Institute har visat att bananflugor som tillbringade flera veckor på den internationella rymdstationen (ISS) i ungefär hälften av sina liv har fått djupgående strukturella och biokemiska förändringar i sina hjärtan. Studien som publicerats Cell Reports, tyder även på att astronauter som tillbringar en lång tid i rymden får samma problem. Problemen uppstår vid längre vistelse i tyngdlöshet på ISS men kommer troligen förvärras i framtiden vid framtida längre vistelser i en månkoloni eller resor till och från Mars.

 

Något slag av skyddsåtgärder för att hålla resenärers hjärtan friska behövs. Tidigare studier har visat att mikrogravitationsförhållanden får mänskliga hjärtat att ändra form från en oval till en mer sfärisk form. Rymdfärder orsakar också att hjärtmuskeln försvagas och att dess förmåga att pumpa blod minskas. Utöver det vet vi sedan tidigare att muskler försvagas och minskas i tyngdlöshet.

Att leva där det är låg gravitation är något vi inte är skapade till det påverkar celler på genetisk nivå enligt en studie av maskar i rymden.

Genetisk analys av Caenorhabditis elegans maskar   på den internationella rymdstationen visade "subtila förändringar" i cirka 1000 gener och starkare effekter hittades i vissa gener särskilt bland nervsystemets celler. Studien gjordes vid University of Exeter och NASA GeneLab och gav stöd förvår förståelse av varför levande organismer inklusive människor drabbas av fysisk muskelförsvagning i rymden.

Lösningen vid längre rymdfärder eller vistelse i byggnader på månen eller på Mars blir problematiska (min anm.) för den mänskliga kroppen. Lösningen finns ännu inte. Jag anser att den enda lösningen är att det måste konstrueras konstgjord gravitation i de skepp eller byggnader vi ska vistas i under längre tid därute. Går det? Ja det är jag övertygad om kommer att gå en gång i framtiden. När detta problem lösts är det fritt fram för den mänskliga kroppen att vistas i rymden fysiskt utan problem (men psykiskt?). Uppfinningen av konstgjord gravitation kommer  garanterat ge ett nobelpris. 

Bild från vikipedia på en bananfluga.

Det kan finnas miljarder planeter därute som sveper runt i ensamhet utanför stjärnsystemen

 

Det har upptäckts mer än 4000 exoplaneter.  Nästan alla kretsar kring en stjärna och ingår därmed i ett solsystem. Likt vår egen stjärna (solen) där dennas solsystem har en planet där vi finns, Jorden.

Men enligt rön och teori bör det finnas en stor population av fritt flytande planeter i vår galax. Planeter ensamt flytande i tomrummet mellan solsystemen. Planeter som kickats ut från gemensamheten i ett solsystem troligen i merparten fall utkastade av stora gasjättars rörelser vid solsystemets bildande. Hittills har endast en handfull objekt hittats som troligast är fritt flytande planeter utan medföljare i form av måne eller asteroider och de är alla av relativt stor massa.

Men nu har en färsk studie ledd av Przemek Mróz (California Institute of Technology) presenterat en ny upptäckt som hämtats från data från två gravitationslinsteleskop. En planet därute i tomrummet har hittats som fått namnet OGLE-2016-BLG-1928 med betydligt mindre massa. Den är bara en tredjedel av Jordens massa eller tre gånger massan av Mars.

 

Detta visar att även mindre planeter kan finnas därute i tomrummet ensamma och isolerade. Kommande observatorier från NancyGrace Roman Space Telescope kommer att göra det lättare hitta fler sådana planeter i framtiden.

Bild från vikipedia på det kommande Nancy Grace Roman Space Telescope som planeras sändas upp under 2025 av NASA.