Vela X-1 är en stark röntgenkälla där det har upptäckts en okänd radiovågskälla.

 

Vela X-1 är ett pulserande HMXB-system (High-MassX-Ray Binary)  Dubbelstjärnor som lyser i röntgenfältet genom att infallande materia från ex en neutronstjärna eller ett svart hål finns i närheten.

Ett internationellt team av astronomer utförde radioobservationer av en elektrisk båge i Vela X-1 röntgenstrålfältet med hjälp av MeerKAT-teleskopet. Ett radioteleskop som består av 64 antenner och som finns i Norra Kapprovinsen i Sydafrika. 

 

Observationskampanjen ledde till upptäckten av radioutsläpp från denna källa vilken man tidigare bara upptäckt röntgen från. Upptäckten beskrivs i en artikel som publicerades den 19 november i 2021 i arXiv.org.

Vela X-1 är ett skinande högmassa-röntgenobjekt (HMXB) system bestående av en neutronstjärna och enstor stjärna HD 77581konstellationen befinner sig 5200 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Seglet. HD 77581 har en omloppsbana runt neutronstjärnan vilket orsakar en stark stjärnvind som  ger effekten av en bågchock när den interagerar med det interstellära mediet. Detta gör Vela X-1 till en av endast två HMXB:er som är kända för att avge en bogchock.

Hittills har bågchocker i Vela X-1 endast upptäckts i kortvågsbandet i väte-alfa bilder och i infrarödsfälts-observationer. Men nu rapporterar en grupp astronomer ledda av Jacob van den Eijnden vid University of Oxford i Storbritannien även radiovågor från denna källa. Upptäckten gjordes som en del av ThunderKAT Large Survey Project med MeerKAT vars syfte är att utföra radiovågsobservationer av aktiva röntgenkällor som ex katastrofala variabler i supernovor och gammastrålningsutbrott.

"Vela X-1 observerades med MeerKAT-teleskopet den 25/09/2020, 27/09/2020 och 11/10/2020. I långvågsbandet i teleskopet avvändes (856-1712 MHz; det rapporterades vid centrumfrekvensen 1 , 3 GHz) från mottagaren som användes med korrelation konfigurerad till att visa 32,768 kanaler med 8 sekunders integrationstid per siktpunkt. 59, 61 och 60 antenner i matrisen användes för de tre observationerna," förklarade forskarna.

Vid MeerKAT- observationerna upptäcktes 1,3 GHz radioutsläpp från bogchocken, vilket gör det till den första radiobågschock som identifierats i ett röntgenutsläpp.

Här behövs mer forskning för att förstå mer om detta fenomen (min anm.).

Bild pxhere.com.

Förbindelsen mellan två av spiralarmarna i vintergatan

 

Ett team av forskare från Tyskland, Frankrike och Storbritannien har nyligen upptäckt en lång tunn, tät, glödande gastråd  som förbinder två av Vintergatans spiralarmar. I en artikel publicerad i The Astrophysical Journal Letters beskriver gruppen sitt arbete med att studera kolmonoxidgas i Vintergatan. Tidigare forskning har visat att galaxer därute har något som benämns fjädrar - långa gasfilament som från jorden ser ut som fjädrar. Studier efter något liknande i vår galax är svårt att göra då vi befinner oss i den. Först nu har en sådan tråd upptäckts.

I arbetet studerade forskarna koncentrationer av kolmonoxidgas i data från APEX-teleskopet i San Pedro de Atacama i Chile. De hittade då koncentrationer av detta vilket var något som missats tidigare och efter att ha sett närmare på upptäckten förstod man att det var en del av en stor gasformation som sträckte sig från nära galaxens centrum och utåt och resulterade i förbindelse mellan två av de spiralarmar som ger galaxen dess utseende. Se youtube film som visar hur det ser ut här. 

Forskarna namngav fenomenet till Gangotri-vågen. Ett namn som är en hyllning till den massiva glaciär (Gangotri glacier) vars smältning ger upphov till Ganges River (i Indien). De har också uppskattat vågens massa till ungefär nio miljoner solar. (vad de ser för sammanhang med denna glaciär och gasvågen förstår jag inte)

Forskarna fann att Gangotri-vågen har en unik och intressant egenskap genom att den inte är så rak som förväntat. Istället sicksackar den fram och tillbaka längs sin längd i ett mönster som liknar en sinusvåg. Forskarna kan inte förklara det märkliga fenomen men noterar att något slags  kraft måste vara i spel - en kraft som sannolikt kommer att vara i fokus för många kommande forskningsinsatser.

Tips på kraften är gravitation (min anm.).

Bild från https://www.lonelyspeck.com/ ut i vintergatan dock framgår det inte vilket observatorium som avbildats.

Nya rön om aktivitet i den största kometen i solsystemet

 

Kometen C/2014 FN271 (Bernardinelli-Bernstein) har sitt ursprung i Oorts kometmoln. Kometen upptäcktes av astronomerna Pedro Bernardinelli och Gary Bernstein genom deras studier av bilder från Dark Energy Survey under oktober 2014 då kometen befann sig 29 AU (4,3 miljarder km) från solen. Ett avstånd som är det största en komet har upptäckts från. Under 2021 har dess kurs närmat sig solen. Som närmst kommer den Saturnus bana och i januari 2031.

Kometen är den största som vi känner till som kommit ur Oorts kometmoln. 

Den kommer inte att vara synlig för blotta ögat eftersom den inte kommer in i det inre av solsystemet. Kometen är den största komet som upptäckts i modern tid och en av de mest avlägsna kometerna som upptäcks med koma vilket innebär att is inuti kometen avdunstar och bildar ett skal av damm och ånga runt kometens kärna redan på detta avstånd. Vanligast sker inte detta förrän en komet närmar sig solen.

I en ny studie gjord av astronomer vid University of Maryland visas att kometen var aktiv långt innan man tidigare trott den skulle kunna bli detta vilket innebär att isen i den avdunstade och skapade ett skal av damm och ånga som kallas koma lång innan den närmade sig solen. Som komet är den och utan jämförelse. 100 -200 km i diameter och cirka 1000 gånger mer massiv än en typisk komet.

Aktiviteten som bevisligen finns där kommer att hjälpa astronomer att avgöra vad den består av och ge insikt i förhållandena vid bildandet av vårt solsystem. Studien publicerades i The Planetary Science Magazine den 29 november 2021.

Bild från vikipedia på kometen C/2014 FN271 ( Bernardinelli-Bernstein)

Solen är enligt nya rön anledningen till merparten av vattnet på Jorden.

 

Vid  University of Glasgow har ett internationellt forskarlag inklusive  forskare från  Curtin's Space Science and Technology Centre (SSTC) i Indien funnit att solvinden som består av laddade partiklar till stor del  av vätejoner är källan till merparten av vattnet på jorden och inte som tidigare antagits dammkorn från asteroider som kraschade ner på jorden under solsystemets barndom.

SSTC-chefen John Curtin Distinguished och Professor Phil Bland påtalar även att jorden blev mycket mer vattenrik jämfört med andra steniga planeter i solsystemet.

På Jorden finns hav som täcker mer än 70 procent av dess yta, och forskare har länge förbryllats över vad som är källan till allt vatten.

" En accepterad teori är att vatten transporterades till jorden i slutfasen av dess bildande genom asteroidnedslag men tidigare tester av det isotopiska "fingeravtrycket" av  asteroider fann att de i genomsnitt inte matchade med möjligheten till allt vattnet som finns på jorden vilket innebär att det fanns minst en annan källa," säger professor Bland . " Vår forskning tyder på att solvinden skapar vatten på ytan av små dammkorn och detta isotopiskt lätta vatten gav sannolikt merparten till jordens vatten.

"Denna nya solvindsteori bygger på noggrann atom-för-atom-analys av minidamm fragment från  Itokawa en asteroid om har en kurs nära solen. Prover därifrån samlades in av den japanska rymdsonden Hayabusa som återvände till jorden 2010.

"Vårt atomsondtomografisystem på Curtin University gjorde det då möjligt för oss att ta en otroligt detaljerad titt inuti de första 50 nanometerna eller så av ytan av Itokawa-dammkorn vilka innehöll tillräckligt med vatten som om det skalades upp till cirka 20 liter för varje kubikmeter berg."

Curtin-doktoranden Dr Luke Daly, numera vid University of Glasgow säger att forskningen inte bara ger forskare en anmärkningsvärd inblick i källan till jordens vatten utan också kan hjälpa framtida rymduppdrag.

"Hur astronauter skulle få tillräckligt med vatten, utan att bära med sig stora mängder förnödenheter är ett av hindren för framtida rymdutforskning", säger Dr Daly.

" Vår forskning visar att samma rymdväderprocess som skapade vatten på Itokawa troligen inträffade på andra  planeter vilket innebär att astronauter kan bearbeta färsk vattenförsörjning direkt från dammet på en planets yta till exempel månen."

Stämmer resultaten kan detta mycket väl vara sanningen om Jordens vatten (min anm.) Jag kan se troligheten i detta. Men det borde förklarats varför dessa atomer blev vatten på Jorden och inte som på andra planeter fortfarande  inneslutit i damm.

Bild vikipedia.

Fyndet av en brun dvärgstjärna med intakta Litiumavlagringar bekräftar en gammal teori.

 

Bruna dvärgar är kända som misslyckade stjärnbildningar. De är den naturliga länken mellan stjärnor och planeter. De är mer massiva än Jupiter men inte tillräckligt heta för att få igång vätefusion vilket är stjärnors bränsle. Av den anledningen observerades inte dessa svagskimrande objekt förrän i mitten av 1990-talet.

Med hjälp av OSIRIS-spektrografen på Gran Telescopio Canarias (GTC) för närvarande det största optiska och infraröda teleskopet i världen, vid Roque de los Muchachos Observatory (ORM) och ett forskarlag vid Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och vidare Instituto Nacional de Astrofísica, Óptica y Electrónica (INAOE) har det gjorts högkänslighetsspektroskopiska observationer och högkänslighetsspektroskopiska observationer mellan februari och augusti i år av två system där 2 bruna dvärgar finns i vardera system.

I dessa fyra dvärgar upptäcktes inte litium i tre av dem men i den fjärde däremot i den med beteckningen Reid 1B vilken är den svagaste lysande och därmed  svalaste av de fyra. Här fann man en deponering av kosmiskt litium vars ursprung går tillbaka till före bildandet av det system som Reid 1B tillhör. Här fann man att  Reid 1B innehöll litium av en mängd som är 13 tusen gånger större än den mängd som finns på jorden. Reid 1B har en ålder av 1100 miljoner år och en massa som är 41 gånger större än Jupiters (den största planeten i vårt solsystem), systemet finns 16,9 ljusår från oss. Se youtube klipp av jämförelse av massa,

Denna studie bekräftar nu vad tidigare antagits men inte kunnat visats att Litium finns i en del bruna dvärgar (min anm.). Varför bara i vissa och om det detta har samband med dess temperatur eller något annat får framtida forskning visa.

Bild vikipedia som visar att de flesta bruna dvärgar inte är större än högst 10-15% mer än Jupiters storlek men kan vara upp till 75 gånger tyngre på grund av deras höga densitet.

Chockvågor av gas kolliderar i nebulosan NGC 1977

 

Sh2-279 är en HII-region av ljusa nebulosor som även innehåller en reflektionsnebulosa. Regionen är belägen i stjärnbilden Orion och där i den nordligaste delen Orions svärd beläget 0,6° norr om Orionnebulosan. Reflektionsnebulosan är inbäddad i Sh2-279 och känd som Running Man Nebula dess officiella beteckning är NGC 1977. En nebulosa som även nämndes i gårdagens inlägg.

Sh2-279 består av tre NGC-nebulosor (rundformade nebulosor), NGC 1973, NGC 1975, NGC 1977 och det öppna klustret NGC 1981 Däremellan  finns mörkare regioner. Den mest lysande av ovanstående är NGC 1977 vilken upptäcktes av William Herschel 1786.

En H II-region eller HII-region innehåller interstellära atomväten som joniserats. Det är ett molekylärt moln av delvis joniserad gas i vilket stjärnor bildats för en kort tid sedan. Molnets storlek spänner från ett till hundratals ljusår med en täthet från några stycken till omkring en miljon partiklar per kubikcentimeter. Orionnebulosan i sig är en känd H II-region vilken upptäcktes 1610 av astronomen Nicolas-Claude Fabri de Peiresc. 

Hubbleteleskopet bild av NGC 1977 visar här lysande moln av gas och damm. Något som kallas ett Herbig-Haro-objekt. Just detta  moln har fått beteckningen HH 45.

Herbig-Haro-objekt är  sällan skådade fenomen som uppstår när varm gas matas ut när en ny stjärna kolliderar med gas och damm i närområdet i hög hastighet (hundratals km/h) vilket då skapar lysande chockvågor av gas. 

I bilden ovan från NASA visas blått joniserat syre (O II) och lila joniserat gas bestående av magnesium (Mg II). Forskarna är intresserade av dessa fenomen då de kan användas till att identifiera chockvågor av gas  och joniseringsfronter och ur detta försöka förstå mer om detta fenomen.

Parengo 2042 är en ny stjärna vilken skickar ut en stråle av en längd av 2 ljusår.

 

Det är inte första gången som Hubble överraskar med foton på strålar från unga stjärnor men protostjärnan Parengo 2042 sticker ut då den visar upp en ovanligt tydlig stråle från vår position räknat på grund av att strålningen från en närliggande stjärna får den att lysa väldigt skarpt.

Stjärnan Parengo 2042  sänder en klar ljusstråle in i reflektionsnebulosan NGC 1977 som man kan se i bilden ovan tagen av Hubbleteleskopet. Jetstrålen (det ljusa streck av sken i bilden) avges av den unga stjärnan Parengo 2042 som är inkapslad i en skiva av skräp (damm och gas)  som kan ge upphov till nya planeter runt stjärnan. Stjärnan driver ut en pulserande plasmastråle som sträcker sig mer än två ljusår ut i rymden och som böjer sig norrut från vår synvinkel sett vilket kan ses i bilden. Gasen i strålen har joniserats tills den ses glöda genom skenet från stjärnan 42 Orionis som finns i närområdet. Denna effekt är  intressant för forskare eftersom detta utflöde då förblir synligt under den joniserande strålningen från 42 Orionis. Vanligtvis skulle utflödet av jetstrålar som detta bara vara synligt när det kolliderade med omgivande material vilket då skapar ljusa chockvågor som försvinner när de svalnar ut i mörkret. Men här syns denna effekt under en längre tid.

I  bilden indikerar röda och orange färger strålstötar av glödande  gas. Man kan även se glödande blå krusningarna på bilden vilka verkar strömma från strålen till höger i bilden något som kallas bogchockstrålar. Dessa fortsätter mot stjärnan 42 Orionis (visas dock inte på bilden ovan). Bogchockstrålar inträffar i rymden när strömmar av gas  kolliderar och begreppet är uppkallat efter de halvmåneformade vågor som ett fartyg gör när det rör sig genom vatten.

Jetstrålens ljusa västra sida är uppdelad i en serie orange bågar som minskar i storlek med det ökande avståndet från stjärnan och då bildar en kon eller spindelform. Dessa bågar kan spåras i den joniserade ytterkanten på en skiva av skräp runt stjärnor vilka har en radie på 500 gånger avståndet mellan solen och jorden och ett stort 170 astronomiska enheter (En astronomisk enhet är avståndet solen - jorden) hål i mitten av skivan. I den spindelliknande formen här har man räknat ut ett det sker ett utflöde av material bort från skivans massa av cirka hundra miljoner solar varje år.

 

NGC 1977 ingår i en trio reflektionsnebulosor som utgör Löparnebulosan i stjärnbilden Orion. Se morgondagens inlägg för än mer om detta område.

Bild från NASA på fenomenet. Bild tagen av Hubbleteleskopet.