Magnetstormar på Merkurius.

 

Merkurius magnetosfär upptäcktes av NASA:s rymdfarkost Mariner 10 på 1970-talet. Magnetosfärens har här ett inneboende dipolfält (dipolfält är det elektriska fältet från en elektrisk dipol). En dipol är två lika stora elektriska laddningar med motsatt pol på något i detta fall på Merkurius ) med norrgående förskjutning och ett litet magnetiskt fält.

Nya MESSENGER-observationer bekräftade efterhand att Merkurius magnetosfär liknar jordens i många aspekter, såsom jordens magnetosfäriska strukturer (t.ex. magnetotail, plasmamantel och polar cusp), magnetosfäriska dynamiska processer och magnetiska strukturer (t.ex. dipolariseringsfronter och flödesrep).

In situ-mätningar visade att det finns ringström  på Merkurius – en magnetosfärisk elektrisk ström som huvudsakligen bärs fram av joner som fastnat i en planetarisk magnetosfär var något som däremot saknades men nu hittats.

"Bekräftelsen om geomagnetiska stormar på Merkurius är ett resultat av forskning som möjliggjorts av en slump genom att det skedde en serie korona-massutskjutningar från solen den 8-18 april 2015  i slutet på NASA:s rymdsond MESSENGER;s tid över Merkurius. Messenget var i arbete från 2004 och avslutade sitt uppdrag genom att  krascha ner på Merkurius yta den 30 april 2015, " säger Peking University planet forskare Jiutong Zhao med kollegor.

Den koronamassutskjutningen som skedde från solen den 14 april 2015 komprimerade Mercurys ringström på den solupplysta sidan och ökade ringströmmens energi. Analys av MESSENGER:s data avslöjade då förekomsten av denna ringström som  intensifierades och då  utlöste magnetiska stormar.

"Den plötsliga intensifieringen av en ringström orsakar huvudfasen av en magnetisk storm", säger professor Hui Zhang, rymdfysiker vid Geophysical Institute vid University of Alaska Fairbanks.

På jorden producerar stormarna norrsken (dock inte på Merkurius som saknar atmosfär) när solvindspartiklar interagerar med partiklarna i atmosfären.

Istället når de ytan obehindrat och kan därför endast ses genom röntgen- och gammastrålningsinstrument.

Teamets resultat visar att magnetiska stormar potentiellt är ett vanligt inslag hos magnetiserade planeter.

"Våra resultat från MESSENGER ger ytterligare en fascinerande inblick i Merkurius plats i solsystemets utveckling efter upptäckten av dess inneboende planetariska magnetfält", säger författarna.

Ännu finns en del att lära och förstå om planeterna i vårt solsystem (min anm.)

Bild vikipedia på Caloris-bassängen en nedslagskrater på Merkurius. Caloris-bassängen har en diameter på 1350 km och är en av de största i solsystemet. Bild ovan  tagen av Messinger.

En ”lång stjärna” kallad Earendel i galaxklustret WHL0137-08

 

WHL0137-LS, känd som Earendel är en stjärna i stjärnbilden Valfisken. Den upptäcktes för bara några dagar sedan  (mars  2022)  och är den från oss mest avlägsna stjärna vi känner till.  Den upptäcktes och rapporterades av Rymdteleskopet Hubble den 30 mars 2022

Earendel är så långt borta att ljus  därifrån tagit 12,9 miljarder år för att nå jorden, och ses för oss som den gjorde när universum bara var 7 procent av sin nuvarande ålder. De minsta objekten som tidigare setts på så stort avstånd är stjärnhopar, inbäddade i tidiga galaxer.

"Vi trodde nästan inte på det först, då det var så mycket längre bort än den tidigare mest avlägsna redshift-stjärnan",  säger astronomen Brian Welch vid Johns Hopkins University i Baltimore, huvudförfattare till en rapport som beskriver upptäckten som publicerades i tidskriften Nature den 30 mars. Upptäckten gjordes med hjälp av data som samlats in under Hubbles RELIKER (Reionization Lensing Cluster Survey) program, under ledning av medförfattare Dan Coe vid Space Telescope Science Institute (STScI), i Baltimore.

"På dessa avstånd ser man normalt endast hela galaxer som små ljusfläckar då ljuset från miljontals stjärnor smält samman till en diffus punkt", säger Welch. "Galaxen som är värd för den här stjärnan har förstorats och förvrängts genom gravitationslinser  till en form så den liknar en lång halvmåne (därav beteckningen lång stjärna)  något vi först döpte till Sunrise Arc." Efter att ha studerat galaxen i detalj ansåg Welch att det är en extremt förstorad stjärna som han nu namngav Earendel, vilket betyder "morgonstjärna" på gammalengelska. Upptäckten kan öppna upp en okänd era (tid) av mycket tidig stjärnbildning.

"Earendel fanns för så länge sedan att den kanske inte hade samma råvaror som stjärnorna omkring oss idag innehåller", sade Welch." Att studera Earendel kommer att vara som ett fönster in i en era av universum som vi inte känner mycket till men som ledde till allt vi vet i dag. Det är som om vi har läst en riktigt intressant bok, men  började med  andra kapitlet och nu får en chans att se hur allt började i kapitel ett, säger Welch.

Forskargruppen uppskattar att Earendel har en storlek av minst 50 gånger solens massa och är miljontals gånger ljusare och därmed konkurrerar med de mest massiva stjärnor som vi känner till. Men även en sådan högmassastjärna skulle vara omöjlig att se på så stort avstånd utan hjälp av en naturlig förstoring från ett enormt galaxkluster. I detta fall galaxklustret WHL0137-08 vilket finns mellan oss och Earendel. Detta galaxklusters massa förvränger rymdens struktur och skapar ett kraftfullt naturligt förstoringsglas som förvränger och kraftigt förstärker ljuset från avlägsna föremål bakom det.

En intressant upptäckt som kan ha en stor betydelse för vår förståelse av verkligheten i rum och tid (min anm.)

Bild vikipedia som visar den effekt som möjliggör att stjärnan kunde ses. Ljus böjs i närheten av massiva objekt. De orange linjerna visar objektets skenbara position och de vita linjerna visar ljusets väg från källans verkliga position.

Galaxen Pegasus IV är en ultra-faint galax

 

Ett internationellt team av astronomer rapporterade nyligen om upptäckten av en ultra-faint dvärggalax. De så kallade ultra-faint dvärggalaxerna (UFD) är de svagast lysande bestående av mest mörk materia (som vi anar finns men inte bevisa som existerande materia) och minst kemiskt utvecklade galaxerna vi vet om. Därför uppfattas de av astronomer som de bästa fossila kandidaterna från universum tidigaste era.

Den nyfunna galaxen har fått beteckningen Pegasus IV och har en absolut magnitud på -4,25. Fyndet beskrevs i en artikel som publicerades den 22 mars i  arXiv.org.

Det var en grupp astronomer under ledning av William Cerny vid University of Chicago, Illinois som hittade Pegasus IV vilken är en satellitgalax till Vintergatan. Upptäckten gjordes med hjälp av data från Dark Energy Camera (DECam) som en del av DELVE - en pågående multikomponentobservationskampanj som syftar till att uppnå en djup, sammanhängande täckning av den södra himlen av hög galaktisk latitud.

Pegasus IV finns vid den allra nordligaste kanten av horisonten som är tillgänglig för Dark Energy Camera (DECam) i en region som tidigare täcktes på ett grundare djup av Sloan Digital Sky Survey (SDSS) och Panoramic Survey Telescope and Rapid Response System 1 survey (PS1)," vilket forskarna beskriver i artikeln.

Pegasus IV är ett kompakt, gammalt ultra-faint stjärnsystem. Resultatet visar att denna ultra-faintgalax  är minst 12,5 miljarder år gammal och att dess halva ljusradie är cirka 133,7 ljusår med en absolut (integrerad) V-band-magnitud  av -4,25. Systemets stjärnmassa beräknas till cirka 4400 solmassor.

Enligt rapporten rör sig  Pegasus IV med en hastighet av  3,3 km/s, medan dess heliocentriska hastighet är 273,6 km/s. Dessa resultat, tillsammans med den uppmätta rörelsen av Pegasus IV tyder på att denna ultra-faint galax rör sig i en elliptisk,  omloppsbana och finns för närvarande nära dess orbital apocenter (Dess längsta punkt bort av dess elliptiska bana runt Vintergatan).

Som en del av studien härledde Cenrys team järninnehållet för fem stjärnor i Pegasus IV vilket visade en metallicitet på cirka -2,67. Det betyder att den nyfunna galaxen är en av de  metallfattigaste ultra-faint dvärggalaxer vi känner till.

Dessutom lyckades forskarna bättre begränsa avståndet till Pegasus IV med hjälp av en metallicitet-absolut magnitudförhållande för två RR Lyrae-stjärnor (en kategori av pulserande stjärnor tillhörande population II och är relativt gamla stjärnor ) som finns i detta system. De fann att Pegasus IV finns på ett avstånd av cirka 293000 ljusår från jorden. 

Forskarna avslutar rapporten med att säga att det troligen ännu finns många dvärggalaxer kvar att upptäcka i och runt Vintergatan inom ett avstånd upp till 300000 ljusår.

Bild från https://skyandtelescope.org/sky-and-telescope-magazine/ultra-faint-galaxies-gallery/ med följande text översatt från engelska Dark Energy Surey använder hjälpteleskopen vid Paranal Observatory i Atacamaöknen i Chile. Sex ultra-faint galax finns i den här bilden. Magellanska molnen kan också ses på himlen. Insets, var och en 13 x 13 bågminuter på himlen (eller 3 000 x 3 000 pixlar i Dark Energy Camera) visar bilder av de tre mest synliga objekten: Eridanus 1, Horologium 1 och Pictoris 1.V. Belokurov, S. Koposov (Institutet för astrofysik, Cambridge). Foto: Y. Beletsky (Carnegie Observatories)

V Hya en stjärna därute

 

V Hya är en kolrik asymptotisk jättegrenstjärna(AGB) som ligger cirka 1 300 ljusår från jorden i stjärnbilden Hydra (vattenormen).  Mer än 90 % av stjärnorna med en massa lika med eller större än solen utvecklas till AGB-stjärnor när bränslet som krävs för att driva kärnprocessen i dess inre  tar slut (innebär där förbränningen av helium i stjärnans centrala delar upphört och detta i stället börjar förbrännas i en koncentriskt skalform vid ytan och stjärnan sväller upp till en röd jätte).

Bland dessa miljontals stjärnor är V Hya av särskilt stort intresse för forskare på grund av dess hittills unika beteende och egenskaper, inklusive extrema plasmautbrott som inträffar ungefär vart 8,5 år och att det i närområdet finns  en nästan för oss osynlig följeslagare (stjärna) som bidrar till V Hyas explosiva beteende.

"Vår studie bekräftar dramatiskt att den traditionella modellen om hur AGB-stjärnor svalnar – genom massutmatning av bränsle via en långsam, relativt stadig sfärisk vind över 100000 år eller mer – i bästa fall är ofullständig eller i värsta fall felaktig", säger Raghvendra Sahai, astronom vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory och huvudforskare av studien. "Det är mycket troligt att en närliggande stjärna spelar en viktig roll i händelser som denna och det för att förstå fysiken i binära interaktioner är viktigt för astrofysiken och en av de största utmaningarna att förstå.

När det gäller V Hya är kombinationen av en närliggande och en hypotetisk avlägsen följeslagare ansvarig, åtminstone i viss utsträckning för närvaron av V Hya;s sex ringar och de snabba utflöden från stjärnan som orsakar stjärnans avslocknande.

Mark Morris, astronom vid UCLA och medförfattare till forskningen, "V Hydra har fångats i processen då den sprider sin atmosfär och  i slutändan det mesta av sin massa  något som de flesta röda jättestjärnor gör i sin slutfas innan de krymper ihop till en vit dvärg. Till vår stora förvåning har vi funnit att i det här fallet sker det ur en rad utflödesringar. Detta är första och enda gången som någon  har sett att gasen som matas ut från en AGB-stjärna flödar ut i form av en serie expanderande "gasringar".

De sex ringarna har expanderat utåt från V Hya under loppet av ungefär 2100 år, vilket tillför materia till och driver tillväxten av en högdensitetsblossad och skev diskliknande struktur runt stjärnan. Teamet har kallat strukturen DUDE, eller Disk som genomgår dynamisk expansion. För vidare diskussion och mer av detta skeende här följ denna länk. Det blir för långt inlägg  att följa den ganska avancerade diskussionen och faktan om detta i ett inlägg (min anm.).

Bild vikipedia som visar Stjärnbilden Vattenormen (Hydra) som den kan ses med blotta ögat.

Athena bör hitta ny kunskap om utflöden från svarta hål

 

Vissa galaxer har ett aktivt svart hål i centrum varifrån kraftfulla utflöden av gas sker (inte Vintergatans). Ännu har vi inte mycket kunskap om varför detta sker.

 ESA:s är ett framtida röntgenuppdrag där Athenateleskopet kommer att förändra detta. Inför uppskjutningen i början av  2030-talet har astronomer från SRON (Netherlands Institute for Space Research) och UvA (University of Virginia) utvecklat en ny metod för att använda av Athena med syfte att studera utflöden vid svarta hål.

Bilder av universum är ofta fulla av stjärnor från Vintergatan men några är inte stjärnor i Vintergatan fast vi tolkat dem så.  Istället är dessa ljusprickar i själva verket centrum av galaxer. De är så långt borta att de framträder som en svag prick och smälter in i stjärnorna av Vintergatan. Detta har lurat astronomer  fram till 1950-talet. Objekten kallas kvasi-stellar objekt (eller kvasarer). Astronomer upptäckte även att spektrumet av vissa av dessa var mycket rödskiftat något som indikerar på ett stort avstånd från oss.

Numera vet astronomer att ljuset från kvasarer måste komma från galaxers centrum - så kallade aktiva galaktiska atomkärnor (AGN) - förmodligen drivna ur ett supermassivt svart hål. Dessa AGN varifrån det strålar ut enorma mängder material från deras närhet (obs närhet inte från det svarta hålet självt vilket visar vilka krafter som är i omlopp).

Elisa Costantini och hennes team vid SRON Netherlands Institute for Space Research, inklusive Anna Juranova i samarbete med Phil Uttley vid Amsterdams universitet studerar dessa utflöden från AGN med hjälp av röntgenrymdteleskop.

 Inför lanseringen av ESA:s nya röntgenuppdrag Athena – som planeras lanseras i början av 2030-talet med ett betydande bidrag från SRON – har teamet utvecklat en ny metod för att studera AGN - utflödena. AGN;s ljusstyrka kan vara mycket varierande över tid och då särskilt i röntgenstrålfältet.

– Vi vill förstå vad som driver utflödena och vilken inverkan dessa har på galaxen de finns i, säger Juranova, som leder arbetet. – För det behöver vi veta utflödets densitet och placering. När vi får de faktiska uppgifterna från Athena den dag detta är i drift jämför vi dem med våra modeller och avgör sedan vilken modell (teori) som matchar observationerna bäst."

Bild Athenas emblem bild vikipedia.

Plutos yta är av skilda åldrar

 

"NASA: s New Horizons - rymdfarkosts returnerade bilder och kompositionsdata som visar att terrängen på Pluto är av olika åldrar, allt från relativt gamla kraterrika områden till mycket unga ytor med få eller inga nedslagskratrar", säger Dr. Kelsi Singer, forskare vid Southwest Research Institute säger att." Liknande ytor finns inte någon annanstans i solsystemet."

I studien analyserade Dr. Singer med stab New Horizons bilder av ett område sydväst om Sputnik Planitia-istäcket en gammal nedslagsbassäng på cirka 1000 km vilken domineras av stora stigningar i terrängen blandat med oregelbundna slätter.

De undersökte områdets geomorfologi och sammansättning man anser  att området troligen skapades av kryovulkanism (isvulkanism).

Det beskrivs många isvulkan-kupoler i regionen, allt från några kilometer stora upp till 7 km höga och 10 till 150 km i diameter. Några av dessa isiga kupoler  har smält samman en gång och bildat än större strukturer. Det observerades även att terrängen är fri från nedslagskratrar här vilket står i kontrast till vissa andra områden på Plutos yta där motsatsen gäller.

"Kryovulkanisk aktivitet i detta område måste vara av relativt ny datum i Plutos historia och kan tyda på att Plutos inre struktur ännu har restvärme eller är varmare än man tidigare förväntat i annat fall hade inte is-vulkanism kunnat ske här.

Bild från vikipedia Pluto sedd från New Horizons 14 juli 2015.

I Jupiters måne Europas underjordiska hav kan syre finnas och därmed liv.

 

Europa är Jupiters fjärde måne i storleksordning. Dess yta är täckt av is vilket kan förklara varför den nästan helt saknar kratrar (synliga sådana). Månen Europas hav kan innehålla syre och då möjligheten av liv i detta hav under månens isiga yta.

I teorin ges tyngd åt tanken att rikligt med syre kan finnas i Europas undervattenshav efter att detta har strilat ned från månens isiga skal när terrängen där bildades. Faktum är att syrenivåerna i Europas underjordiska hav kan vara lika höga som i jordens hav enligt en ny studie. Något som ger trovärdighet åt månens beboelighet för enkelt liv.

Europa kan hysa liv under isen, säger marc Hesse, professor vid University of Texas at Austin's department of geological sciences i ett uttalande. Vi känner redan till att syre finns på Europas yta vilket innebär att den nya studien nu fokuseras på i vilken utsträckning syre träcker  ner i havet under det 15 kilometer tjocka  isstäcket. Isskorpan  består av väte och syre (fruset vatten). Strålning till månens yta från den närliggande Jupiter reagerar med isen och skapar fritt syre tillsammans med andra föreningar av oxidanter (såsom väteperoxid.)

Den nya studien, som involverar en fysikbaserad datorsimulering av processerna av Europas yta visade att när månens is delvis smälter skapas slask i form av saltlake. Kraften i denna slask träcker genom isen då porer i isen tillfälligt uppstår och vidgas. Det  uppstår då  en väg för den syrerika saltlaken att sippra ner genom isen till havet. Det är dock oklart hur mycket syre som spolas ner den vägen.

 Modellen förutsätter  olika scenarier av ett  "brett spektrum av syrenivåer"  till Europas hav över tid, med magnituder som sträcker sig med en faktor på 10000. Endast den högsta uppsättningen av uppskattning ger syrenivåer i Europas hav som liknar de i jordens hav säger medförfattaren till studien forskaren Steven Vance vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i ett uttalande.

Men om de högsta syrenivåerna är fallet, säger Vance, "är det lockande att tänka att någon form av aeroba organismer lever i havet under isen". ("Anaerob" är enkla organismer som trivs under syresatta förhållanden.

Om liv finns där kan även mer komplexa och större djur eller växter finnas (enligt mig). 

Bild från vikipedia på månen Europa av Ett konstnärligt grepp hur en termisk borr borrar sig igenom isen och dess utplacerade "hydrobot" som kommer ner till oceanen.