Nu finns snart inga fler platser att söka efter planet 9 på.

 

Astronomer har länge tänkt sig att det därute kan finnas planeter vi ännu inte upptäckt och då i utkanten av vårt solsystem. Men när större teleskop började skanna himlen hittades ingenting utöver asteroidstora världar. Men dessas banor verkade vara grupperade på ett statistiskt udda vis som om det gravitationellt stördes av ett större objekt. En hypotetisk planet 9 med en massa av cirka fem jordar och ett omloppsavstånd på några hundra till tusen astronomiska enheter skulle förklara banorna. Men att hitta denna planet blev svårt men många har försökt. Ingen har lyckats.

Planet 9 skulle vara för avlägsen för att ses av reflekterat ljus det söktes därför efter dess troliga svaga infraröda glöd. Men inget har hittats.

Det är här den nya studien kommer in i bilden. För att leta efter avlägsna planeter använde teamet två infraröda undersökningar, en från InfraRed Astronomical Satellite (IRAS)  och en från rymdteleskopet AKARI 

De två undersökningarna gjordes med mer än tjugo års mellanrum vilket gav en svårfångad planet gott om tid att flytta sig till en något annorlunda del av himlen där den skulle upptäckas lättare. De antog att alla avlägsna planeter skulle vara ganska nära ekvatorialplanet och kammade sedan igenom data och noterade potentiella planeter.

Överraskande hittades  mer än 500 kandidater. Baserat på energifördelningen av kandidaternas  spektrum hade de flesta av dessa kandidater omloppsavstånd mindre än 1 000 AU och massor mindre än Neptunus, vilket är  det intervall som förväntas för Planet 9. När teamet tittade vidare på de infraröda signaturerna fann de att inget av dem var ett så fynd. De flesta av dem tenderade att vara antingen inom eller nära en svag integrerad flödesnebulosa även känt som galaktisk cirrus. Diffusa moln av interstellär gas som inte ses lätt vid synliga våglängder utan ses först i infrarött ljus.

Så det visade  sig snart att dessa kandidater inte var planeter utan snarare ekon av en svag nebulosa. Vilket i stort sett utesluter Planet 9. Hoppet om en annan planet förlorades i molnen. Det finns inga platser kvar att leta på.

Vi bör därför sluta tro på planet 9 av samma anledning som den förlorade kontinenten Atlantis som även denna många sökt efter. De finns inte.

Bild på hur en konstnär ser på planet 9. Bild vikipedia.

Det planeras för ett nytt uppdrag till Venus

 

ESA:s EnVision-uppdrag till Venus är namnet på ett framtida uppdrag med syfte att utföra optisk, spektral och radarkartläggning i Venus atmosfär. Men innan dess uppdrag i Venus atmosfär måste rymdfarkosten vilken får en storlek som en skåpbil sänka sin bana ner i Venus kraftiga atmosfär genom tusentals passager i form av surfing genom planetens heta, tjocka atmosfär vilket kommer att ta upp till två år.

I en unik ESA-anläggning testas för närvarande  material för att kontrollera att farkosten säkert ska klara denna process av atmosfärisk surfing. Denna som vi kallar tvååriga surfing är viktig förklarar ESA: s Thomas Voirin,  Vision-studiechef.

Farkosten kommer att gå ner i Venus omloppsbana från väldigt hög höjd, cirka 250000 km, därefter ska den ner till en bana av 500 km höjd över en av Venus poler innan den börjar göra vetenskapliga operationer.

Voirin påtalar att farkosten skjuts upp från jorden med en Ariane 6 

 och det finns inte råd med ytterligare extra drivmedel med på färden (detta skulle göra farkosten tyngre och dyrare att skjuta upp och kräva mer material) för syftet att snabbt kunna sänka banhöjden på Venus. Istället kommer vi att sakta ner farkosten genom upprepade passager genom Venus övre atmosfär och komma så lågt som 130 km från ytan (surfa ner några tusen gånger i en hastighet som tar ca två år).

EnVisions föregångare rymdfarkosten Venus Express, utförde experimentell aerobraking under de sista månaderna av sitt uppdrag 2014 och samlade då in värdefull data om tekniken . Aerobraking (surfing) användes operativt för första gången 2017 av ESA: s ExoMars Trace Gas Orbiter (TGO) för att sänka sin omloppsbana runt Mars något som tog 11 månader.

Voirin konstaterar: "Att flyga runt Venus kommer att bli mycket mer utmanande än för det TGO gjorde över Mars. Till att börja med är Venus gravitation cirka 10 gånger högre än över Mars. Detta innebär att gravitationen är högre på Venus än den som TGO utsattes för på Mars så Venusfarkosten när denna passerar genom atmosfären och kommer mycket värme att genereras. Följaktligen måste EnVision rikta in sig på en lägre aerobraking (lägre hastighet under detta moment) vilket resulterar i en aerobraking-fas som är dubbelt så lång." (två års surfing istället för som på Mars 11 månader)

Utöver det kommer Venusfarkosten att befinna sig mycket närmre solen och uppleva ungefär dubbelt så hög solintensitet som jorden. Med de kraftiga vita molnen i Venus atmosfär reflekteras mycket solljus direkt tillbaka till rymden vilket dessutom måste beaktas. Sedan insåg vi, säger Thomas att till råga på allt är vi var tvungna att räkna med en annan faktor utöver de tusentals banor vi föreställer oss som tidigare bara upplevts i låg jordbana: att här finns mycket erosivt atomärt syre. Syre vilket snabbt bryter ner material, eroderar snabbt helt enkelt inte att förväxla med det vi andas utan betydligt mer aggressivt (min anm.).

Detta är ett fenomen som var okänt under rymdålderns första decennier. Det var först när de tidiga rymdfärjorna flygningar återvände från låg omloppsbana i början av 1980-talet som ingenjörer fick en chock: rymdfarkostens termiska filtar hade eroderats allvarligt. Det skyldige visade sig vara mycket reaktivt atomärt syre - enskilda syreatomer i utkanten av atmosfären, resultat från att vanliga syremolekyler  ovan marken brutits sönder av kraftfull ultraviolett strålning från solen. Numera måste alla uppdrag under cirka 1 000 km höjd utformas för att motstå atomärt syre.

EnVision är ett ESA-lett uppdrag i samarbete med NASA, som tillhandahåller sitt syntetiska bländarradarinstrument, VenSAR och innehåller även Deep Space Network-stöd vilket är ett internationellt nätverk av radioantenner som assisterar rymdfarkoster och radio- och radarastronomiobservationer av solsystemet och universum. 

EnVision kommer att använda en rad instrument för att utföra holistiska observationer av Venus från dess inre kärna till den övre atmosfären för att bättre förstå hur jordens närmaste granne i solsystemet utvecklats så annorlunda mot jorden.

EnVision har valts ut av ESA:s science programme committee som det femte medelklassiga uppdraget i myndighetens Cosmic Vision-plan, med sikte på en lansering i början av 2030-talet. Uppdraget konkurrerar därför med en del andra uppdrag ekonomiskt och vilka som blir av vet man inte i dag.

Bild vikipedia Venus i dess originalfärg som molnhöljd planet.

Stjärnhopen KMHK 1762 i stora Magellanska molnet.

 

Stora Magellanska molnet är en oregelbunden dvärggalax som kan se i  stjärnbilderna Svärdfisken och Taffelberget. Den är en av Vintergatans satellitgalaxer och ingår i Magellanska molnen tillsammans med Lilla Magellanska molnet.

Med hjälp av VLT Survey Telescope i Chile har europeiska astronomer studerat stjärnhopen KMHK 1762 som finns i Stora Magellanska molnet. Studien publicerades den 19 juli 2022  i arXiv.org.

Stjärnhopen KMHK 1762 stjärnor har en metallhalt av -0,91 och beräknas ha en ålder av 2,7 miljarder år. Men misstänks hopen vara än äldre utifrån färgmagnitudanalys (CMD) av klustret.  Här medföljer en pdf fil från ESA (europian space agency) där man får en bra inblick om  färgmagnitudanalysförfarande.

Ett team av astronomer under ledning av Massimiliano Gatto vid det astronomiska observatoriet Capodimonte i Neapel i Italien har undersökt stjärnhopen och föreslagit att KMHK 1762 kan vara ett sällsynt fall av en stjärnhop utifrån åldersskillnaden i förhållande till Stora Magellanska molnet i övrigt. Tidigare observationer har visat att galaxen är nästan helt fri från stjärnhopar som är mellan 4 och 10 miljarder år gamla.

 Endast två bekräftade stjärnhopar har hittills identifierats inom ovan åldersintervall annars är molnets stjärnor över i flertalet fall ca 12 miljarder år likt vintergatans stjärnor är. Men att ålder är skilda på stjärnor är inte konstigt då stjärnor bildas nu och har så gjort hela tiden sedan tidens begynnelse.

Studien kompletterades med data från ESAGaia-satelliten. 

Bild vikipedia på Stora Magellanska molnet där ovan nämnda stjärnhop finns.

Två minihelikoptrar ska i snar framtid sändas till Mars för att hämta stenprover

 

NASA kommer att sända upp ytterligare två minihelikoptrar till Mars för att försöka återföra marssten och marsmineral till jorden. Enligt planen som tillkännagavs i dagarna kommer NASA: s Perseverance -rover att göra dubbelt arbete förutom att transportera proverna till helikoptrarna och även att klara av att skjuta upp dem från Mars . Uppgiften ligger ett tiotal år fram i tiden.

I denna här medföljande länk finns en film från Youtube där NASA visar pedagogiskt hur projektet ska gå till. Man fascineras över vilken ingenjörskunskap som visas upp för att allt ska fungera. Se den det är det värt tro mig. 

Bild från Hubbleteleskopet på Mars bild vikipedia.

Det finns kratrar på månen med en temperatur passande oss människor

 

NASA-finansierade forskare har upptäckt skuggade platser i kratergropar på månen där medeltemperaturen ligger runt 17 C. Det var med hjälp av data från NASA: s Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) och datormodellering utefter dess insamlade data man gjorde fyndet.  Groparna och grottorna som kan finnas här kan vara termiskt stabila platser för månutforskningspersonal jämfört med områden vid månens yta där dagstemperaturen är upp till 127 C under dagen och ner -173 C på natten.

Månutforskning är en del av NASA: s arbeten. Groparna på månen upptäcktes först under 2009 och sedan dess har forskare undrat om de leder till grottor att utforskas och som kan användas som skydd för framtida månutforskare. Groparna eller grottorna skulle erbjuda ett visst skydd mot strålning från rymden och solen och även mot mikrometeoriter.

"Cirka 16 av de mer än 200 funna groparna är förmodligen kollapsade lavarör", säger Tyler Horvath, doktorand i planetvetenskap vid University of California, Los Angeles, som ledde forskningen vars resultat nyligen publicerades i tidskriften Geophysical Research Letters.

"Mångropar är ett fascinerande inslag på månytan", säger LRO - projektforskare Noah Petro vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Att veta att här finns en stabil termisk miljö hjälper oss att få en bild av dessa unika månfunktioner och möjligheterna att en dag utforska dem."

Lavarör finns även på jorden. De bildas när smält lava strömmar under ett fält av kyld lava eller då en skorpa bildas över en flod av lava och lämnar kvar en lång, ihålig tunnel. Om taket på ett stelnat lavarör kollapsar öppnar det en grop som kan leda in i resterna av det grottliknande röret.

Två av de mest framträdande groparna på månen har synliga överhäng som tydligt leder in  i grottor eller tomrum och det finns starka bevis för att ytterligare en annan grottas överhäng också kan leda in i en stor grotta.

"Människor bodde i grottor i dess första tid och till grottor kan vi återvända när vi bosätter oss på månen", säger David Paige, medförfattare till studien och som leder Diviner Lunar Radiometer Experiment på LRO från vilket temperaturmätningarna gjordes.

Horvath bearbetade data från Diviner – en värmekamera – för att ta reda på om temperaturen i groparna avvek från dem på ytan. Med fokus på en ungefär cylindrisk 100 meter djup fördjupning som kan jämföras med längden och bredden på en fotbollsplan i ett område på månen kallat Mare Tranquillitatis, använde Horvath och hans kollegor datormodellering för att analysera de termiska egenskaperna hos berget och månstoftet här för att kartlägga gropens temperatur över tid.

Resultaten avslöjade att temperaturer inom de permanent skuggade delarna av gropen fluktuerar mycket litet under hela månens dygn och permanent ligger på cirka 17 C.

Teamet, som inkluderade UCLA-professorerna i planetvetenskap David Paige och Paul Hayne vid University of Colorado Boulder anser att skuggöverhänget över gropen är svaret på den stabila temperaturen vilken begränsar hur varmt det blir under dagen och förhindrar att värme strålar bort på natten.

En dag på månen varar cirka 15 jorddagar, under vilken ytan ständigt bombarderas av solljus och ofta blir ytan varm nog för att koka vatten. Brutalt kalla nätter varar också cirka 15 jorddagar.

Forskningen finansierades av NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter-projekt, Extended Mission 4. LRO hanteras av NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, för Science Mission Directorate vid NASA: s huvudkontor i Washington. LRO lanserades den 18 juni 2009 och har samlat in en mängd av data med sina sju kraftfulla instrument, vilket ger ett ovärderligt bidrag till vår kunskap om månen. Diviner byggdes och utvecklades av University of California, Los Angeles och NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien.

Bild vikipedia av en vy uppifrån av Mare Tranquillitatis där soluppgången visar en månkrater med klippblock på en annars slät månyta. Bilden visar ett område på 400 meters bredd med norr uppåt på bilden.

Vulkanutbrott på Mars resulterade i ett sällsynt mineral.

 

Planetforskare från Rice University, NASA: s Johnson Space Center och California Institute of Technology har utarbetat ett svar på ett mysterium som har förbryllat Mars-forskare sedan NASA: s Curiosity-rover upptäckte ett mineralet  tridymite i Gale Crater 2016. 

 Tridymit är ett högtemperaturpolymorf av kiseldioxid och förekommer oftast i form av tabulära vita eller färglösa pseudohexagonala kristaller eller skal i håligheter i vulkaniska bergarter. Det är en form av kvarts som är extremt sällsynt på jorden och det var inte lätt att förklara hur en koncentrerad bit av detta mineral hamnat i Gale Crater på Mars. 

Att man fann det berodde på att kratern valdes som Curiositys landningsplats på grund av sannolikheten för att här en gång funnits flytande vatten och Curiosity hittade även bevis som bekräftade att Gale Crater haft en sjö  för ca 1 miljard år sedan.

"Upptäckten av tridymit i en lersten i Gale Crater är en av de mest överraskande observationer som Curiosity Rover gjort under sina 10 år av utforskning på Mars", säger Rices Kirsten Siebach, medförfattare till en studie i ämnet publicerad online i Earth and Planetary Science Letters. "Tridymit är vanligtvis förknippat med kvartsbildande i explosiva vulkaniska system på jorden, men på Mars hittade vi det i botten av en gammal sjö …"sa Siebach biträdande professor vid Rices institution för jord-, miljö- och planetvetenskap och uppdragsspecialist för NASA: s Curiosity-team. 

För att hitta svaret på mysteriet samarbetade hon med två postdoktorsforskare i sin Rice-forskargrupp, Valerie Payré och Michael Thorpe, NASA: s Elizabeth Rampe och Caltechs Paula Antoshechkina. Payré som var studiens huvudförfattare är numera vid Northern Arizona University och förbereder sig för att gå med i fakulteten vid University of Iowa i höst.

Siebach och med kollegor började med att omvärdera data från varje rapporterat fynd av tridymit på jorden. De granskade även vulkaniskt material från datamodeller av Mars vulkanism och undersökte sedimentära bevis från den forntida Gale Crater-sjön. De utarbetade därefter ett nytt scenario som matchade det man utgick från och fick som resultat att  magman här fanns kvar längre än vanligt i en kammare under just denna vulkan och genomgick en process av partiell kylning som kallas fraktionerad kristallisering vilket resulterade i att mer kisel blev tillgängligt. I ett massivt utbrott spydde vulkanen därefter ut aska som innehöll kisel i form av tridymit i Gale Crater-sjön och omgivande floder.

Vattnet bröt ner askan genom naturliga processer av kemisk vittring, och i vattnet t sorterades mineralerna genom utfällning  och vittring. Siebach säger. "Vi hävdar att då vi bara hittade detta mineral en gång och mycket koncentrerat i ett enda lager visade detta att  vulkanen förmodligen hade utbrott samtidigt som sjön fanns. Även om det specifika provet inte uteslutande bestod av vulkanisk aska, var det aska som en gång hade vittrats och sorterats i vatten.

Om ett vulkanutbrott som det i scenariot inträffade när Gale Crater innehöll en sjö skulle det innebära att denna vulkanism inträffade för mer än 3 miljarder år sedan under den tid Mars övergick från en våtare och kanske varmare värld till den torra och karga planet den är idag.

"Det finns gott om bevis för basaltiska vulkanutbrott på Mars, men det här fyndet är en mer utvecklad kemi", sa hon. "Detta arbete tyder på att Mars kan ha en mer komplex och spännande vulkanisk historia än vi föreställt oss före Curiositys fynd."

Curiosity-rovern är fortfarande aktiv.

Bild vikipedia som visar; Tabulära tridymitkristaller från Ochtendung, Eifel, Tyskland.

Sökningar efter de asteroider som kommer mot oss dolda av solens motljus

 

Scott Sheppard är en astronom vid Institute of Astronomy iUniversity of Hawaii vilken har publicerat en artikel i tidskriften Science där han beskriver att det är dags att titta närmare på jordnära objekt (NEOs). Asteroider som ligger i riktning mot solen och därför är dolda för oss i solens motljus eller de som letar på natthimlen.

 Som Sheppard noterat sker de flesta rymdskådningar under den mörka natthimlen därför att skyn då inte överväldigas av solens ljus. Men resultatet av detta har blivit att NEOs som kretsar mellan jorden och solen  till stor del aldrig upptäcks. Något som kan leda till problem då en eller flera av dem kan vara på väg att krascha in i jorden utan att först ha upptäckts.

Forskare ignorerar naturligtvis inte helt NEOs. Sheppard konstaterar att många av dem har upptäckts nyligen. Men han säger att det krävs mer studier för att lära sig mer om dem och hur deras bana ser ut. Han påpekar även att ett team nyligen även upptäckte en asteroid med en bana inuti Venus bana (de som finns inuti Venus bana kallas Vatiras) och en annan som har den kortaste banan runt solen. Han noterar att det nu finns nya observatorier vilka bättre har de möjligheter som behövs för att studera NEOs, såsom Zwicky Transient Facility i USA och NSF Blanco-4-meters anläggning i Chile.

NEOs som kretsar kring solen i samma bana som jordens bana har kategoriserats baserat på deras omloppsposition. Dessutom noterar Sheppard att deras antal förblir relativt konstant vilket är något av en överraskning. Baserat på datormodeller och antalet NEO:s som slår ner på jorden månen eller efterhand på andra himmelska kroppar borde deras antal sjunka. Att de inte gör det tyder på att de fylls på utifrån men varifrån, varför och hur är en gåta.

Sheppard anser liksom jag (min anm.) att man bör försöka ta reda på var de andra NEO:s  som fyller på kommer ifrån, och varför handlar det om balans mellan objekt därute som ger denna påfyllnad? Jag kan även tänka mig att påfyllningen är en feltolkning utan istället är upptäckter av tidigare okända asteroider.

Bild vikipedia VLT-fotografi (very large teleskopet i Chile) av det ljussvaga jordnära objektet 2009 FD.