Stjärnan Almaaz mystiska ljusförändringar förbryllade astronomer i 200 år.

Almaaz är en dubbelstjärna i stjärnbilden Kusken och består av en gul superjätte av spektralklass F och en eller två följeslagare av spektralklass B osäkert vilket.

Men nu till år 1821 då man antog att det var en enkelstjärna. Detta år noterade den tyska amatörastronomen Johann Fritsch att stjärnan Almaaz  hade blivit 2,5 gånger mindre ljusstark sett från jordens perspektiv i jämförelse med året innan men efterhand som tiden gick ökade dess ljusstyrka igen till den ursprungliga.

Detta gjorde att astronomer över hela världen studerade stjärnan och både 1848 och 1876 märkte att denna stjärna varierade över tid i ljusstyrka.

Genom tiden antogs olika lösningar på fenomenet. Ett var att förklaringen var att dammoln passerade framför stjärnan.

Men efterhand som tiden gick och vi kom till nutid med betydligt bättre mätteknik och teleskop kom lösningen.

Almaaz var inte en enkelstjärna utan är minst ett dubbelstjärnsystem kanske trestjärnesystem. Idag lutar det åt dubbelstjärnsystem.

Fenomenet med ljusstyrkans fluktration är vad man vet idag solförmörkelser över tid den ena stjärnan döljer den andras ljusstyrka. Så var det med detta fenomen som astronomer funderat på i 200 år. Lösningen är funnen.

Inte så konstig lösning kanske men intressant att beskriva då det ändå var ett mysterium i över 200 år. Se gärna en animation av ljusstyrkaförändringen och dess effekt från ESA genom länken här.

Bild på Almaaz.

Maskhål och resor genom tiden. Kanske effekter av dessa kan ses just nu.

För att veta vad maskhålteorin innebär se medföljande länk.

En ny teori visar hur gravitationsvågor orsakade av maskhål kan detekteras likt gravitationsvågor från två svarta hål som kolliderar.

Maskhål är förmodade fenomen inom relativitetsteorin som skapas i parvis och bildar genvägar genom rumtiden.  Till skillnad från svarta hål bildas inte maskhål genom naturliga processer. De måste matas med negativ energi. Negativ energi gör att maskhålet håller sig öppet. Gravitationsvågor har uppmätts i vad man förmodar är kolliderande svarta hål. Det kan nämligen lika väl vara maskhål som ligger bakom dessa upptäckter. Detta då det blir samma slag av gravitationsvåg av bägge fenomenen.

Om det är maskhålseffekter som uppmäts i rymdtid av fysiker är det bevis på maskhål och dessa skulle kunna transportera människor till ett annat universum i en annan tid i ett annat rum. Men även fram eller bakåt i tiden i vårt eget universum. De skulle om de finns kunna lösa alla resproblem om vi hade ett i närheten för all framtid i rymden men även eventuella andra universums besök.

En gravitationsvåg upptäcktes för första gången 2016 som effekten av det man anser vara två svarta håls kollision men som kan vara effekten av ett maskhål. 

Forskare från KU Leuven University och University of Madrid har skapat en modell som förutspår hur gravitationsvågor orsakade av kollision mellan två roterande maskhål kan detekteras.

En del anser idag att svarta hål kollisioner man fått mätbara resultat från istället är en maskhålseffekt.

Detta ger emellertid lösningen av att svarta håls kollisioner och maskhålseffekter ger samma utslag och därför inte går att skiljas åt med den kunskap och de mätmetoder vi har idag.

Därför kan var och en egentligen tro på vad den vill om den tror gravitationsvågen som gav nobelpriset till upptäckarna var en svarta hål kollision eller maskhålshändelse.

Själv håller jag mig till svarta håls kollision. Maskhål är för mig science fiction. Men vem vet.

Bild: Kan tidsfarande likväl finnas, man undrar efter att ha sett denna annons på nätet.

En av mikrosatelliterna utvecklat på ett kinesiskt universitet sänder nu data från månen.

En av två mikrosatelliter som utvecklats av HarbinInstitute of Technology (ett universitet) i nordöstra Kinas Heilongjiang-provins och skickats upp till en omloppsbana  runt månen har i dagarna börjat sända data tillbaka till jorden.

Det var två mikrosatelliter som sändes upp för ett tag sedan.  Longjiang-1 och Longjiang-2 vilka skickades ut i rymden den 21 maj från Xichang Satellite Launch Center.

Longjiang-1 drabbades av problem och misslyckades med att komma in i en bana runt månen. Longjiang-2 däremot en 47 kg tung månsatellit lyckades den 25 maj gå in i en bana runt månen och blev genom det den första satellit någonsin som utvecklats av ett universitet och tagit sig fram till den bana den avsetts få.

 Den bär på en optisk kamera inklusive andra instrument för att söka data om månen. Arbetet är igång och ännu fungerar allt.

Man kan tänka sig att det i framtiden blir vanligt att universitet har som examensarbeten att konstruera och sända upp mindre farkoster för att mäta eller fotografera något nytt i närområdet i rymden. Doktorsavhandlingar, magisteruppsatser kan ha innebörden av mätresultat på plats i rymden. Små satelliter kan sändas upp och komma tillbaks om och om igen med mätresultat för  nya arbeten av studenter för deras uppsatser. Kanske det  blir  vanligt i framtiden.

Bild: Adeline airbus kan vara en lösning på resor fram och tillbaka om den kan byggas i miniformat i framtiden. 

Det kan finnas parallella universum i otroliga mängder.

Att det kan finnas parallella universum skilda i tid och rum från vårt uppstår ur insikten att Big Bang inte kan ha varit en unik händelse utan en gemensam urladdning i mängdformat skild åt i tid och rum men skedd i allt på samma gång.

Hur många?  Stanford Universitys fysiker Andrei Linde och Vitaly Vanchurin har beräknat att antalet unika parallella universum oberoende av vårt kosmos kan skrivas som en etta följt av 10 tusen biljoner nollor.

Ett nummer som inte har ett namn och definitivt inte kan användas i vår värld. Det skulle krävas 10 miljarder bärbara datorer bara för att skriva ner numret.

 En del av dessa universum kan vara helt sterila till skillnad från vårt som har bildats på ett sätt som är idealiskt för livets existens och möjlighet.

Vårt universums fysikaliska egenskaper lämpar sig anmärkningsvärt väl till förekomsten av liv. Om de krafter som håller atomerna tillsammans var ytterst lite annorlunda skulle de atomära reaktioner som håller stjärnorna stabila och utvecklat all slags atomer inte bestå av annat än livlöst väte.

Men då kan man se en så otrolig siffra med antal universum som ovan som att det är rätt troligt att ett av dessa universum blev vårt. Man kan även se det som att det bör finnas ett universum av samma karaktär som vårt minst med samma personer men kanske något skilda händelser. Ett där du och jag lever andra liv där vi gjort andra livsval.

 I vissa universum kanske stjärnorna skulle bränna ut sig så snabbt att det inte skulle ha varit någon tid för utvecklingen av mikrober, dinosaurier eller liv överhuvudtaget.

 Om gravitationskraften förändrades bara något skulle ex  vårt universum ha antingen expanderat för snabbt efter Big Bang för att stjärnor och galaxer skulle få tid att formas eller skulle ha kollapsat i en Big Crunch.

Det har tidigare diskuterats att universum kan skiljas åt i konsistens mm beroende på hur mycket mörk materia som finns i det. Men det går lika bra att tänka sig ett universum med liv eller utan liv utan mörk materia.

Astronauterna på Apollo 15 o 17 placerade instrument på månen vars mystiska resultat först nu har tolkats rätt.

En ny studie förklarar till slut ett gammalt mysterium av månmätningar på månens yta från Apollo 15 och 17 landningsplatser 1971 och 1972. Mysteriet över vad som orsakade de avvikande värmeavläsningarna från de instrument som Apollo astronauterna lämnade på månen de gångerna.

Lunar Surface Experiments Packages (ALSEP) vilka inkluderade en uppsättning värmeflödesexperiment (HFE) -monitorer hette instrumenten som användes den gången. Dessa ALSEP-paket konstruerades för att sonda månens markskikts temperatur under en längre tidsperiod och drevs av en plutonium radioisotop termoelektrisk generator (RTG) för att klara  den två veckor långa månnatten.  HFE-instrumentet mätte ner till några meter ner i månytan under månens månadslånga dag / natt.

Lunarforskarna sökte data för att mäta värmeflödet från Månens kärna till ytan med hopp om att hitta  geologisk aktivitet på månen.

Men överraskande märktes vid analyserna att temperaturen steg gradvis på både Apollo 15 och Apollo 17:s utplacerade instrumentmätningar från 1 ° till 2 ° C. Uppvärmningen fortsatte därefter tills sensorerna tystnade 1977. 

De nu hittade ytterligare datauppgifterna från detta tillfälle löste i vår tid mysteriet som gäckat forskarna tills nu.

Det var månbilens färd över den släta månytan som låg bakom värmeökningen genom att göra spår eller räfflor i denna.

Då ytan inte längre var slät och bestående av fint dammstort material  absorberades värme från solljuset bättre där mätinstrumenten placerades på plats där månbilen gått fram och lämnat hjulspår i vilka mätinstrumenten placerades.  Ytans undre skikt av grövre material kom upp och denna reflekterades så pass mycket  solljus att en märkbar temperaturökning skedde vilken lagrades och ökade.

Rymdbilen störde dammet, avtäckte grövre, mer värmeabsorberande material och detta värmde ytan.  Astronauterna själva beskrev Månens damm som jämförbart i färg och grovlek som kolstoft. Material mörknar över tiden på grund av interaktion med solvind en process vilken kallas rymdväder. Under denna mörka ytbeläggning finns mer reflekterande material 

Resultatet på gåtan kommer att påverka hur experiment kommer att göras och placeras på månen eller andra himlakroppar i framtiden. Då man nu vet att när något landar på månen (säkert är det samma sak på andra himlakroppar) ändras ytan konsistens där så sker liksom temperaturförhållandena. Detta måste forskare och ingenjörer ta hänsyn till vid utformningen av nästa generations värmeflödesinstrument för framtida landningsuppdrag var de än sker. Jag ser det som att man måste placera instrument på orörd mark och inte i hjulspår av rymdfordon.

Tanken uppstår av om tidigare rymdlandningar på skilda platser kan ha påverkat platsen där denna landat och gett fel kunskap om platsen då vi inte tänkt på effekterna av landningsspår? 

Bild Eugene Cernan astronaut på Apollo 17 kör månbilen på månens yta 1972 17

Ny upptäckt. Tre unga planeter runt en ung stjärna upptäckt av ALMA.

Två forskarlag har oberoende av varandra med hjälp av ALMA-teleskopet i Chile har  presenterat övertygande bevis för tre unga planeter som kretsar kring den mycket unga stjärnan HD 163296  ca 400 ljusår bort i närområdet av Skyttens stjärnbild.  

Genom att uppmäta gasflödet inuti en protoplanetskiva kan det med större säkerhet fastställas att det finns planeter runt en ung stjärna med denna  metod. Denna teknik erbjuder till  att förstå hur planetsystem bildas enligt forskarlaget.

Istället för att fokusera på stoftet inuti skivan som tydligt avbildats i tidigare observationer med ALMA har astronomer nu istället studerat utbredningen av kolmonoxidgas i skivan.

CO-molekyler avger nämligen mycket distinkt ljus i millimetervåglängden vilket ALMA kan observera i detalj. Minimala förändringar i våglängden från detta ljus beror på dopplereffekten vilket avslöjar rörelserna av gas i skivan.

Genom detta har två planeter identifierats som befinner sig cirka 12 miljarder och 21 miljarder kilometer från värdstjärnan HD 163296. Ett andra forskarlag identifierade en planet cirka 39 miljarder kilometer från stjärnan.

 I metoden som användes av Teague (vilken leder den först omtalade metoden) härledde man förändringar i gasflödet som var så små som några få procent. Detta avslöjade hur planeter kunde påverka gasens rörelser närmast stjärnan.

Pintes ( ledde den andra av nämnda metoder) metod, som mer direkt mätte upp gasflödet, passar bättre för att studera skivans yttre delar.

Detta resulterade i att forskarna mer kunde lokalisera den tredje planeten. Men Pintes metod gäller endast för större avvikelser i flödet som är större än ca tio procent.

Med den nya metoden kan astronomer mer exakt uppskatta protoplaneters massor samtidigt som de kan undvika upptäckter som inte visar sig vara planeter.  Båda forskarlagen kommer att finslipa metoden och tillämpa den på andra skivor runt andra stjärnor. De hoppas genom detta att bättre kunna förstå hur planeters atmosfärer bildas och vilka grundämnen och molekyler som finns runt en planet redan när den blir till.

Bild på HD 163296 från Almateleskopet.

Skimmer (små mikrodiamanter) strålar ut från minst tre unga stjärnor.

V892 Tau, (finns i oxens stjärnbild) HD 97048 (en av stjärnorna i stjärnbilden Kameleonten synlig på södra stjärnhimlen) och MWC 297 (finns i örnens stjärnbild på norra stjärnhimlen) är tre unga stjärnor i Vintergatan.   

Astronomer har upptäckt att mikroskopiska ädelstenar (diamanter av nanostorlek) omger dessa tre stjärnor.

Forskare har tolkat denna mikrovågsstrålning vilken ger  skimningen av kosmisk mikrovågsljus och som har förbryllat astronomer i 20 år som nanodiamater.

Man har antaget att dessa diamanter finns här på grund av kol som kristalliserats runt disken. Men de senaste fynden - publicerade i tidskriften Nature Astronomy  är att forskare nu anser att kosmiska nanodiamanter bildas när förångade kolatomer blir överhettade av unga stjärnor. Unga stjärnor är hetare än äldre.

Det låter enligt mig troligt och vi får se om fler unga stjärnor har detta fenomen vilket då skulle än mer bekräfta att fenomenet finns just där unga stjärnor finns just på grund av deras hetta. 

Bild på en av de nämnda stjärnorna HD 97048.

Så kallade massiva stjärnor finns i större mängd än man tidigare antaget.

Ett forskarlag som leds av astronomen Zhi-Yu Zhang vid University of Edinburgh har undersökt andelen massiva stjärnor i fyra avlägsna gasrika galaxer. Detta med hjälp teleskopen ALMA och VLT och vad som upptäckts är  att stjärnfabriker i både det unga universum och i en närliggande galax finns  en mycket högre andel av massiva stjärnor än vad man hittar i flertalet andra galaxer.

Upptäckten kan få till följd att dagens teorier om hur galaxer utvecklas  måste förändras för hur stjärnor och grundämnen  skapats genom universums historia.

Galaxerna vilka undersökts ser vi som de var då universum var mycket yngre än det är idag (ljusår tillbaks). De då mycket unga galaxernas stjärnor klassificeras utefter hur stor massa de innehåller och genom detta räknar man ut utvecklingen av de stjärnorna.

 Massiva stjärnor lyser starkt men lever korta liv medan mindre massiva stjärnor som till exempel solen lyser svagare men under flera miljarder år. Genom att uppskatta andelen stjärnor med olika massor som bildas i galaxer kan astronomer få kunskap om hur galaxer bildas och utvecklats genom universums historia.

Detta ger oss viktiga insikter om vilka kemiska grundämnen som finns tillgängliga för att bilda nya stjärnor och planeter. Utöver det även  kunskap om svarta hål inklusive de supermassiva svarta hål vi ser i mitten av troligen alla  galaxer. 

Undersökningen resulterade i   30% fler stjärnor med en massa mer än 30 gånger solens och 70% fler stjärnor med mer än 60 gånger solens massa än vad som förväntats.

 Resultatet utmanar även tidigare förutspådda maxgränser på 150 solmassor för stjärnors ursprungliga massa och till och med tyder på att stjärnor kan ha en massa på upp till 300 solmassor jämfört med vår sol.  Detta genom att en stjärnas massa är den viktigaste faktorn för att bestämma hur den utvecklas.

Nya kunskaper med andra ord för än mer att fundera över om vår förunderliga verklighet i tid och rum.

Ett 39 årigt mysterium på Jupiter är löst.

Juno var en rymdsond vilken 2016 nådde fram till Jupiter och därefter med skilda mätutrustningar undersökte Jupiter innan den störtdök in i Jupiter och utplånades under fortsatta mätprocedurer 2017.

 Nu till vilket mysterium Juno löste. Jorden får in mest solstrålning vid ekvatorn. Genom detta stiger varm fuktig luft uppåt och genom konvektion  bildas åskmoln och åska. Området vid ekvatorn är därmed de mest åskrika på Jorden.

Genom Junos undersökning anser nu forskarna att detta inte gäller på Jupiter där solinfallet är mindre än på Jorden. Förhållandena vid Jupiters ekvator är precis tillräckligt för att skapa stabilitet i den övre atmosfären och att den värme  gasen  inifrån planeten vilken värmer uppåt (mer värmeutfall kommer från planeten själv än från solen på Jupiter) inte är av det slag att blixtutlösningar ska ske här i större omfattning då utfallet av varm gas möter den svalare utan istället uppstår  värmestabilitet med effekten av blixturladdningar vid Jupiters ekvator inte uppstår. 

Polerna däremot på Jupiter får inte har så hög värmestrålning inifrån och med det därför inte samma atmosfäriska stabilitet. Varma gaser från Jupiters inre stiger medan ingen utjämning sker här med mötande gas konvektionen ger därför här istället uppkomst av stora mängder  blixtnedslag.

Dessa resultat kan bidra till att förbättra vår förståelse av sammansättning, cirkulation och energiflöden på Jupiter och även varför blixtar samlas nära ekvatorn på jorden och nära polerna på Jupiter?

Det är samma slag av naturfenomen vi ser. Förstå vi det ena ska vi förstå det andra och genom det förstå skillnaden mellan pol- och ekvatorförhållande på Jorden och Jupiter och effekternas placeringar vilka skiljer sig åt på dessa planeter.

Mysteriet som lösts är därför varför blixtrar det vid polerna på Jupiter men inte vid dess ekvator något som diskuterats i 37 år. Motsatsen till vad som sker på Jorden.

Naturkatastrofer eller oväder på Mars kan ger rymdbilen problem.

Oväder kan ställa till det även på Mars. Rymdbilen Spirit Rover förlorades det kontakten med efter att den satts i viloläge vid en dammstorm som varade en längre tid på Mars.

Nu finns risken att samma sak ska ske med Opportunity Rover vilken råkat hamna i en dammstorm av storleken av samma ytstorlek som Nordamerika där denna finns.

Stormar av det slag vilka kan välta hus kan inte ske på Mars då denna planets svaga atmosfär inte kan få vindar av detta slag. Men dammstormar kan uppstå och uppstår ibland och den som nu sveper över ytan är en kraftig sådan. Ovanligt, men det sker och skedde ex då Sprit Rover stängdes ner.

Vid dammstormar kan skyn täckas så mycket att solcellerna på rymdbilarna inte får tillräcklig kraft och därför måste stängas ner tillfälligt till viloläge.

Vi får hoppas att Rover klarar detta och efteråt startar som den ska.

Andra naturkatastrofer kan säkert även ske på Mars likt det sker på Jorden. Om det finns aktiva vulkaner på Mars är inget vi vet men om så kan de ställa till elände.

Jordbävningar kan dock säkert ske vilket skulle kunna skada en rymdbil.

 Meteoritnedslag likaså. Även mindre slag av dessa når ytan på Mars då dess atmosfär är för svag för att uppbränning i atmosfären ska ske som i Jordens.

Bild på rymdsonden (bilen) Opportunity

Mystiska okända objekt döljer sig vid Vintergatans centrala svarta hål.

I mitten av Vintergatan finns ett svart hål likt det finns i de galaxer vi hittills undersökt. Sagittarius A är dettas namn.

Men i området runt detsamma existerar även något vi inte förstår. Misstanken att det är dammoln finns,  men då dammoln som uppför sig som om de var stjärnor vilket verkar väldigt egendomligt.

Dessa kompakta dammiga gasstavar som de kan ses som finns nära det svarta hålet och skiftar position över tid extremt snabbt.

 Hur kom de dit och vad kommer de att bli?

 Astronomer upptäckte dess G-föremål (som de kallas, G som i gas)  vid Vintergatans centrala svarta hål för mer än ett decennium sedan; G1 sågs först 2004 och G2 upptäcktes 2012.

 Båda ansågs vara gasmoln tills de visade sig överleva det svarta hålets gravitation vilket borde krossat gasmolnen och delat dem från varandra. Detta fick astronomer att misstänka att de inte var gasmoln. Detta då G1 och G2 inte som gasmoln kunnat hålla sig intakta", säger UCLA-astronomiprofessorn Mark Morris medforskare och medarbetare i UCLAs Galactic Center Orbits Initiative (GCOI) i Kalifornien.

Synen förändrades nu  på G-objekten till att de är uppblåsta stjärnor. Stjärnor som har blivit så stora att tidvattenseffekten som utövas på dem av det centrala svarta hålet skulle  dra till sig materia av stjärnorna när de kommer nära nog.

Men när har  en stjärna tillräcklig massa för att förbli intakt även vid ett svart hål? Kan det ha med storleken och avståndet från hålet och varför är G1-2 så stora?

 Det verkar som att det finns mycket energi i G-föremålen vilket fått dem att svälla upp och växa sig större än vanligtvis stjärnor är.  Astronomer  tror svaret är stjärnfusion. G-föremålen var troligast en gång två stjärnor som kretsat kring varandra så kallade dubbelstjärnor vilka genom gravitationskraften från det svarta hålet kraschat in i varandra. Ett skeende som under lång tid till slut resulterat i denna katastrof.  De kombinerade objekten som härrör från denna våldsamma sammanslagning kan förklara var den överflödiga energin kom ifrån.

Efter en sådan sammanslagning skulle det efterhand resultera i ett enda uppblåst objekt eller distanseras till två under en ganska lång tid, kanske en miljon år innan den framträder som en enstaka stjärna säger ovanstående Morris. 

Spännande händelser sker och har skett i vårt universum denna är ytterligare ett exempel på en sådan att fundera på.

Bild: Sagittarius A (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion. Bild  från Wikipedia.

New Horizon farkosten som sände intressanta data från Pluto 2015 har väckts upp därute för sitt nya uppdrag. Ultima Thule väntar på besök.

New Horizon kommer väl de flesta ihåg som farkosten vilken 2015 besökte Pluto och därifrån sände sådan data att vi fick otroligt mycket mer förvånande information om Pluto än vi förväntat oss.

När väl besöket var avslutat stängdes New Horizon ner på sin fortsatta färd ut i Kuiperbältet där 70 000 asteroider och tranneptunska planeter finns (dvärgplaneter).

 Målet den skulle sändas mot bestämdes till 2014MU69 (smeknamn Ultima Thule) en dvärgplanet därute vilken nu ska ses närmre på. 

Ultima Thule upptäcktes 2014 och är likt övriga därute högintressant. Vi vet nästan inget mer om den än att den finns. Besöket ska ske 1 januari 2019. Därför väcks nu New Horizon till liv därute för att det ska gå att åter kontrollera dess funktioner när den närmar sig.

Ultima Thule är ca 10 mil som störst dimensionsmässigt med en långsmal kropp eventuellt är den tvådelad. Ingen vet säkert.

Säkert blir det en spännande händelse värd att följa den 1 januari 2019. Vart farkosten sedan tar vägen är inte känt.

Bild Storleksjämförelse Ultima Thule och kometen Churyumov-Gerasimenko (vilken Rosetta besökte 2014) . Bilden är en konstnärs koncept, som bygger på data vi idag vet om Ultima Thule.

Planet 9 behövs inte för att förklara fenomenen utanför Pluto

Bortom Neptunus finns Pluto med flera objekt av skilda slag (de större kallas dvärgplaneter ex Pluto) ca 70 000 objekt finns här.

Störningar i rörelser sedda från olika observationer har länge nu misstänkt att det därute finns en gäckande svårfångad planet kallad planet 9.

Planet 9 antas vara orsak till de konstiga banorna av vissa objekt i solsystemets utkant. Den antas behöva finnas för att förklara dessa och antas finnas i riktning mot Valfiskens stjärnbild. Sökandet efter den har dock inte gett något resultat.

Nu har ny forskning gett till resultat att vissa anser att det inte behövs en planet 9 för att förklara de rörelser man inte förstår källan från.

Istället anser dessa att det beror på ett antal transneptunska objekts (asteroider o dvärgplaneter) sammanlagda påverkan som får de mystiska datainsamlingarnas mysterier att förstås.

Vad som är sant eller inte vet man inte men om det kan förklaras med den nya teorin är jag beredd att ta till mig den då den låter rimlig. Man ska försöka lösa problem med det man vet, inte söka det okända som man likväl inte klarar av att finna och troligen inte finns där.

Bilden är på en del av de dvärgplaneter som finns bortom Neptunus i Kuiperbältet.

GW170817 är en spännande och viktig händelses namn på en länge sökt händelse därute i universum.

GW170817 var en gravitationsvåg som observerades av LIGO/Virgo i Italien en interferometri- antenn som söker efter gravitationsvågor och varifrån den 17 augusti 2017 man upptäckte en gravitationsvåg vid en kollision mellan två neutronstjärnor.  En våghändelse vilken numera kallas GW170817.

 Det var första tillfället en gravitationsvåg observerades samtidigt med en elektromagnetisk signal vilket innebar ett genombrott. Händelsen skedde i galaxen NGC 4993 vilken finns cirka 130 miljoner ljusår från oss.

Gravitationsvågen varade i ungefär 100 sekunder och omfattade 3000 cykler. Gravitationsvågens frekvens ökade under observationen till några hundra hertz. Händelsen observerades även av både av Fermi Gamma-ray Space Telescope  och INTEGRAL-observatoriet. 

Signalen var relativt svag vilket förklaras av att den inte hade riktningen direkt mot jorden utan observeras i en vinkel av ungefär 30 grader.

Händelsen kopplas som sagt till en kollision mellan två neutronstjärnor vars massor var mellan 0,86 och 2,26 gånger solens massa.

 Det är inte känt vilket sorts objekt som blev resultatet av sammanslagningen.

De tänkbara resultaten enligt nuvarande kunskaper  är antingen: en neutronstjärna tyngre än någon tidigare känd neutronstjärna eller ett svart hål lättare än något tidigare känt svart hål. 

Men teorin just nu är att det troligast bildades ett svart hål.

Bild galaxen NGC 4993 tagit av Hubbleteleskopet 6 dagar efter det att observation av GRB170817 inträffade. Bildkällor: NASA och ESA

Skulle det bevisas att mörk materia har en svag elektrisk laddning kan äntligen jakten på dess existens och användningsområde börja på allvar.

Fysiker från Harvard University utforskar möjligheten av att mörk materia, eller en liten del av det kan ha en elektrisk laddning. Om så, kanske det om mättekniken förbättras bli nya möjligheter att finnas denna gäckande mörka materia och förstå den. Idag vet forskare mycket litet om den. De vet att den bör finnas men mycket mer vet man inte.

Om mörk materia har en elektrisk laddning skulle denna kunna interagera med vanlig materia genom elektromagnetism så forskare skulle kunna finna detta hittills svårfångna material som utgör ca 25 procent av universum.

Det skulle då kunna ge fler infallsvinklar på hur universum en gång bildades. De flesta forskarna tror att när den första generationen av stjärnor lyste utsände de ultravioletta strålar som drog till sig elektroner från väteatomerna.

Detta tillät vätet att absorbera små mängder av den kosmiska bakgrundsstrålningen vilket är den kvarvarande strålningen från Big Bang. Bakgrundsstrålningen.

Dock upptäcktes att vätet var mycket svalare än väntat det är en gåta forskarna numera tror kan lösas av teorin om mörk materia.  Partiklar av mörk materia kan efter dess bildande efter Big Bang då ha fått precis nog av en elektrisk laddning att interagera med vanlig materia.

En elektrisk laddning i storleksordningen av en miljondels av laddningen  i elektron. Detta bör vara tillräckligt för att kyla vanliga väteatomer likställt med  is som kyler en lemonad förklarar Muñoz en av forskarna på Harward university vilken jobbar utefter ovanstående teori.

Vid denna kylning skulle väteatomerna behöva röra sig mycket långsamt för att kunna dra till sig laddade partiklar av mörk materia. Men allt är teorier och om de stämmer är intresset riktat till att först och främst mäta effekten av detta för att den vägen en gång för alla bevisa att mörk materia existerar.

Mindre asteroider vilka brinner upp i atmosfären likt 2018 LA gjorde den 2 juni i Botswana kan i framtiden bli värdefulla.

Den 2 juni tidig morgon upptäcktes av NASA-finansierade Catalina Sky Survey beläget nära Tucson i USA vilket drivs av University of Arizona och NASA i jakten på jordnära asteroider en asteroid i Jordens närområde. Den fick beteckningen 2018 LA.

 Men de lyckades inte få fram tillräckliga uppföljningsdata för att göra exakta förutsägelser för tid och plats där nedslaget skulle ske. Dock var asteroiden så liten ca 2 meter rätt över att den skulle sprängas i bitar vid inslaget i atmosfären.

Möjliga nedslagningsplatser och bana antogs vara  från södra Afrika, över Indiska oceanen och nya Guinea. Rapporter kom åtta timmar senare om ett ljust eldklot över Botswana i Afrika tidig lördag kväll som stämmer med riktningen för den förutspådda banan för asteroiden.

Asteroiden gick in i jordens atmosfär med hastigheten av 17 kilometer per sekund och exploderade som beräknat som ett eldklot i atmosfären. Händelsen bevittnades av ett flertal observatörer och fångades även på video.

Se denna händelse här.

Det är asteroider av detta slag vilka kan vara intressanta vid framtida gruvbrytning i rymden. Om en asteroid av denna storlek har brytbar och lönande malm kan den infångas därute innan den hamnar i Jordens atmosfär eller fortsätter svepa runt därute. Därefter kan den bogseras säkert ner till Jorden  där  kan malmen användas och anrikas.

Bilden visar ett foto på asteroiden från CatalinaSky Survey taget 8 timmar före nedslaget.

Sverige ska delta i jakten på malm på asteroider i framtiden

Asteroider i närheten av Jorden kan innehålla stora metallfyndigheter.

Jakten på dem ska startas i framtiden med så kallade kubsatelliter  där bland annat Nanosat Lab i Kiruna deltar. Ett projekt där hundratals av dessa mindre objekt (kubsatelliter) sänds ut för at kartlägga närområdet, området mellan Mars och Jorden. Ett område där avståndet inte sätter mer eller mindre stopp för brytning. Skulle vi vilja använde asteroidbältet mellan Jupiter och Mars blev avståndet lite väl stort.

Det var inte länge sedan man trodde att området mellan jorden och Mars inte innehöll några större mängder av asteroider. I dag beräknar man att det finns hundratals miljoner av dem, i storlek från någon centimeter till flera kilometer i diameter. Hittills har cirka 18 000 av dem upptäckts.

Värdefulla grundämnen är vad man intresserar sig för exempelvis platinametaller vilket är en viktig komponent i bland annat bränsleceller. I framtiden bli det troligen lönsamt att starta utvinningar av metaller på asteroiderna. 

Dessa går i omloppsbana runt solen och avståndet förändras mellan oss och dem kontinuerligt. Det var inte länge sedan en passerade cirka 150 000 kilometer från jorden. Ett avstånd vilket är närmre oss än avståndet till månen.

I framtiden kan ses möjligheten att skicka upp hela flottor av små kubsatelliter och låta dem kartlägga rymden i jakt på asteroider lämpliga att bedriva gruvbrytning på genom att undersöka dem med hjälp av radar eller optiska instrument.

Bilden är på Ncube-2, en norsk kubsatellit (10 cm kub)

Överraskningen blev stor när man förstod att det finns sanddyner på Pluto

Förutom jorden har Mars, Venus, Saturnus måne Titan och kometen 67 P / Churyumov-Gerasimenko sanddyner. Alla dessa har även en atmosfär vilkens vindar konstruerar dynerna.

Vi visste att varje kropp i solsystemet med en atmosfär och en fast stenig yta kan  ha sanddyner men att det kunde finnas på Pluto med dess svaga atmosfärtryck blev en överraskning sade Matt Telfer, universitetslektor i naturgeografi vid universitetet i Plymouth.

Det visar sig att trots att det finns så lite atmosfär, och yttemperaturen är runt -230 Celsius har dessa dyner konstruerats de senaste  500 000 åren  på Pluto.

För att bilda liknande sanddyner på Jorden med sand krävs starka vindar. Men på Pluto med dess extremt låga lufttryck har vindar med 100 gånger mindre vindhastighet än de som behövs för sandbilning på Jorden fått dyner att växa till över tid på Pluto.

Att sedimenttransport kan ske med så svaga vindar på Pluto orsakas av  solstrålning och temperatur  i granulatet av metanis vilket är dyninnehållet på Pluto (inte sand av det slag som finns på Jorden).

Detta bidrar till möjligheten för dyner fastän Plutos tunna atmosfär har en yta som pressar 100.000 gånger lägre Pluto än Jordens på Jorden. Fastän det är så kan små frusna korn av solid materia bli luftburna och efterhand bilda dyner.

För mer kunskap om vad gasen metan är och hur den uppstår läs om det här.

Bilden visar dvärgplaneten Pluto och en jämförelsevis lika stor måne. Triton  vilken är Neptunus största måne vilken kan ha infångats av Neptunus (vilket skulle klassificerat Triton till en dvärgplanet om den fortfarande varit kvar där) en gång från sin bana i Kuiperbältet där Pluto fortfarande finns.

Kan det vara så att de svarta hålen växer och blir ett enda till slut vilket kollapsar inåt och blir början till ett nästan ingenting som resulterar i en ny Big Bang?

Forskare har undersökt data från NASAS Chandra X-RayObservatory i sökandet efter fler svarta hål i centrala Vintergatan där det stora svarta centrumhålet Sagittarius A finns.

De hittade ett dussin misstänkta objekt vilka kan vara  mindre svarta hål på ett relativt kort avstånd från det stora centrumhålet i galaxens centrum.

Det innebär att det kan förekomma tusentals mindre svarta hål i galaxens centrala delar.

Utifrån detta kan man undra om det är samma sak i andra galaxer. Troligen är alla likartat uppbyggda.

Det ger även en undran om inte alla dessa slukande svarta hål till slut slukar allt omkring sig inklusive sig själva och  Vintergatan därefter enbart blir en rest i form av ett enda stort svart hål vilken sedan efter en lång tid slukar andra hål som blivit rester av andra galaxer i form av ett enda svart hål. En process som då pågår från alla håll. 

Därefter kan det sista hålet vara allt som finns kvar av universum och därefter slukar det sig själv och  blir till slut mindre än en elektron eller mindre och därefter uppstår en ny Big Bang och allt börjar om igen.

Kan det vara så det har skett i alla tidsrymder i ett något eller inget vi inte kan uppfatta eller förstå där allt eller inget finns i inget och tid och rum bildas cykliskt om och om igen i ingenting förutom den elektron eller mindre som är början.  Men var kom då detta ifrån i ingenting? Fundera gärna men svaret kan inte fås. 

Men det finns en hake i denna tanke. Även om Vintergatan skulle bli ett enda svart hål enligt ovan finns problem. Problemet expansion. Galaxerna dra iväg från varandra i en accelererande fart och det innebär att om galaxers liv slutar i ett svart hål  närmar sig inte dessa andra som svart hål utan tvärtom avlägsnar sig hålen från varandra. Vi får ett expanderande universum fullt av enbart svarta hål men om så sker kan något okänt ske.

Till slut se gärna en animerad film på en färd mot det stora svarta hålet i Vintergatans centrum Saragittarius A följ länken.

Bild är på NASAS Chandra X-Ray Observatory

Vi bör försöka hitta liv på månar i andra solsystem.

Sökandet efter planeter runt andra stjärnor i den zon vilken ligger på ett avstånd från sin sol  där liv kan finnas pågår för fullt. Många så kallade exoplaneter har hittats. Men bevis för att det kan finnas liv där saknas då avståndet dit är långt.

Många av dessa planeter är även gasplaneter av jätteformat och här finns knappast liv. Men likt det finns månar runt våra gasplaneter Jupiter och Saturnus mm kan det finnas det runt dessa och dessa månar kan vara högintressanta i jakten på liv. Men det är  än svårare att upptäcka än exoplaneter ännu har inga exomånar hittats. 

 Det finns för närvarande 175 kända månar kring de åtta planeterna i vårt solsystem. De flesta av dessa månar kretsar kring Saturnus och Jupiter och ligger utanför solens beboeliga zon. Men vissa av dem är starkt misstänkta till att hysa liv under ytan.

Forskare har spekulerat i att exomånar skulle kunna ha en gynnsam miljö för liv fastän de ligger långt från en sol med värmestrålning vilken reflekteras från deras gasplaneter.

Nog låter det rimligt att stora månar därute runt en gasplanet i den beboeliga zonen runt sin stjärna kan hysa livsmöjligheter. Men att hitta dem blir svårt då ljuset från dem är svagt och måste hittas som en skugga i skenet från kanske en svagt lysande gasplanet. Gasplaneter i sig hittas just genom sin skugga framför sin sol eller påverkan på sin sol.

Bild Jupiters måne Europa vilken anses som en kandidat för liv under dess isiga yta där vatten kan finns i stora mängder.

Om Mars en gång koloniseras blir det en evolution till nytt slag av människa

Evolutionsteorin har mycket att berätta om hur olika arter av djur utvecklats på skilda platser. Ex upptäckte Darwin att finkarna på Galapagosöarna skilde sig åt näbbvis beroende på vilken ö eller föda de specialiserat sig på. Alla kom från början från en enda fink Galapagosfinken men utvecklads efter hand utefter den föda som fanns på skilda öar där de bosatte sig  som specialister på att få tag i denna föda. Näbbvis  förändrades deras näbb utefter vad de specialiserade sig för att leva på sammanlagt 15 arter uppkom på 15 olika öar. Det är klassiskt exempel av Darwin för att bevisa evolutionsteorin.

Människan har även utvecklats annorlunda. Ursprunget till homo sapiens ska ha kommit från Afrika och var mörk för att skydda sig mot solen. Men vandringen uppåt Asien och Europa där solen sken svagare fick människan att få ljusare hy. Enligt nya rön har europamänniskan även gener från neandertalmänniskan.  Men likväl är vi alla homosapiens.

Men nu till koloniseringen av Mars som en gång kanske sker. Mars har lägre tyngdkraft då den är betydligt mindre än Jorden. Vid kolonisering kommer människans muskler efter hand precis som vid rymdfärder att förtvina något styrkan i dem att minska om inte möjligheten finns att träna i träningscenter på Mars kommer.

Men oberoende av det är det bara första generationerna av människor där som får dessa problem. Barn kommer att födas och dessa kommer att evolutionärt med tiden (hur lång tid eller antal generationer vet man inte) att utvecklas till att passa in på Mars.

Likt finkarna på Galapagos kommer Marsmänniskan att bli den nya människan som passar på Mars. Samtidigt får denna problem om den skulle få iden att permanent flytta till Jorden.

Men en ny människoart kommer att bli följden hur den blir uppbyggd muskelmässigt eller av längd etc vet vi inte. Intelligensen kommer dock knappast att bli annorlunda däremot säkerligen kulturmässigt.

Bild några Darwinfinkar (galapagosfinkar)

En Pulsar 6500 ljusår bort kan ses i en upplösning vilken genom slumpen gjorts helt otrolig.

Ett team av astronomer har nyligen sett en av de högsta upplösningarna i bildskärpa av observationer i astronomins historia på det avstånd där så inte skulle kunna ske. Detta genom en observation av  två intensiva regioner av strålning vilka finns 20 kilometer från varandra på en pulsar 6500 ljusår bort. Pulsaren PSR B1957 + 20 vars moln av gas omsluter en brun dvärgstjärna, följeslagaren vilken följer den. 

Gasen från denna pulsar agerar som ett förstoringsglas alldeles framför pulsaren säger Robert Main doktorand vid Institutionen för astronomi och astrofysik vid University of Toronto.  Ovanstående pulsar är en neutronstjärna som roterar med en hastighet av 600 gånger per sekund Vid detta snurrande avger pulsaren strålning från två hotspots vilka ligger ca 20 km från varandra på dess yta. 

Den bruna dvärgstjärnan är ungefär en tredjedel av diametern av vår sol (en brun stjärna är en misslyckad stjärnbildning där temperaturen inte blev hög nog för att det skulle bli en stjärna utan processen stannade av). 

Den ligger ungefär två miljoner kilometer från pulsaren eller för att jämföra från vårt solsystem fem gånger avståndet mellan jorden och månen. Den bruna dvärgen  är låst till pulsaren så att ena sidan alltid står mot dess pulserande följeslagare, likt månen tidvattensmässigt är låst till jorden. Temperaturen på den bruna dvärgen ligger  på strålningssidan på 6000C vilket blästrar ytan från materia. 

Pulsarer av dessa typer i  binära system kallas svarta änkan pulsarer. Precis som  svarta änkan spindeln äter sin kompis är det tänkt att pulsaren gradvis eroderar gas och stoff  från dvärgstjärnan (den bruna dvärgen) tills den  förbrukats i en avlägsen framtid.

Bilden ovan är på ovanstående objekt därute.

Tre miljarder ljusår bort finns ett område som kan tolkas som att vårt universum krockade med ett annat universum vid Big Bang.

Från en punkt  mindre än en elektron skedde för länge sedan i ett ingenting en explosion (eller expansion) vi idag kallar Big Bang och varifrån allt sedan kom till. Ett universum där vi finns och vilket expanderar och blir allt större sedan dess från en riktning vilken inte finns då allt expanderar åt alla håll samtidigt likt en bubbla eller ballong i ett då ingenting som plötsligt blev någonting.

Expansionen skedde först  i en takt högre än ljusets hastighet något som därför borde ge vetenskapen idéer om att ljushastigheten går att forcera.

Nåväl expansionen (utvidgningen) av universum fortsatte och gör så än i dag men inte i en hastighet av detta slag dock i en ökande takt.

Vid Big Bang skedde det i högre hastighet än ljusets under en biljarddel av en biljarddel av en biljarddels sekund. Därefter fortsatte utvidgningen i långsammare takt.

Universums utvidgning växte och gör så än och blev till vårt universum.

Processen var dock mer kaotisk enligt nya rön och teorier och skedde enligt denna i betydligt större rymd än vad man tidigare antaget vilket fick till resultat att oräkneliga universum skapades samtidigt. (min undran är varför det och varför just då, vad fanns innan och är denna process bara en av många tidigare BigBang och upplösanden där tid och rum inte kan sökas till en startpunkt då denna inte finns)

Enligt multiuniversumteorin finns det i dag oräkneliga bubblor av skilda universum runt vårt eget universum och bortom i tid och rum. Detta om teorin stämmer och vilket astronomer vid Durham University i England anser sig nu ha hittat det första eventuella beviset för. Men jag undrar; Varför skulle multiuniversumteorin behöva förutsätta större rymd för att ske? Kan inte multiuniversum i otal ha skett i ett ingenting som blev någonting likt ovan?

Beviset de utgår från i multiuniversumteorin nu är en mystisk kall fläck i universum som kan vara en krater efter en kollision med ett annat universum vid Big Bang och den första snabba expansionen (min tanke är att då bör det finnas ett annat universum med motsvarande kalla fläck).

Teorin förutsätter att när vårt universum var stort (blev stort som en elektron förutsätter jag vid explosionens händelse) som en elektron hade efter Big Bang all materia samma temperatur. Under expansionen spreds och sprids temperaturen och bevarades (as) överallt. Observationer av den kosmiska bakgrundsstrålningen visar att temperaturen normalt bara varierar några miljondelar av en grad med undantag för en plats. (men även miljondelar av en grad är en mystisk skillnad men kan bero på att mätinstrument inte är känsliga nog tänker jag)

År 2004 upptäckte nämligen astronomer en kall fläck i bakgrundsstrålningen tre miljarder ljusår från jorden. Området vilket täcker fem grader av himlavalvet är 0,00015 grader kallare än strålningens normala 2,73 grader över absoluta nollpunkten (för mig låter det försumbart o kan vara mätfel).

Den så kallade fläcken är då en krater från en kollision mellan vårt universum och ett annat universum som inträffade under Big Bang. (finns inte andra möjliga förklaringar undrar jag)

Kollisionen antas då ha blåst bort massa och energi och skapat en  kall plats i bakgrundsstrålningen.

Det finns även en annan teori som säger att multiuniversumbyggande inte innebär att fler universum byggdes enbart när vårt universum kom till utan istället är en ständig process som lägger till fler universum hela tiden i expansiv takt runt platsen där vårt eget universum existerar än idag (varför inte se det som att det bildas på andra platser också det kan ju finnas multiplatser också likväl som multiuniversum utan att det ska ses som samma sak).