Varför någon blir hypokondriker?

Kan det vara för att få uppmärksamhet? Kärlek? Förståelse?

Kanske, för visst får denne uppmärksamhet då denne kontinuerligt gör anhöriga oroliga, läkare fundersamma och sig själva som ett objekt.

Objekt är undersökningsbara och talas om mera än ett subjekt som är något som håller på sitt privatliv och inte berättar vitt och brett om sina inbillade eller verkliga smärtor och funderingar på allsköns symptom.

Hypokondrikern vill uppmärksammas undersökas och ses som ett objekt. Något som läkare ska undersöka grundligt och vänner diskutera ljudligt.

Jag påstår därför att hypokondrikern upplever sig som ett objekt till skillnad mot en normalt funtad person som upplever sig som ett subjekt.

Hypnos, bluff som det skakar om.

Trams och båg. Ingen kan bli hypnotiserad och ingen kan seriöst få någon annan hypnotiserad. Avslappnad, ja om personen är spänd och helt med på att bli suggererad till avslappning. Kanske även så långt att denne sover men det är få som är så lättpåverkade. Då bör vi istället benämna tillståndet som meditation. Meditera kan alla lära sig.

Men att få någon att göra saker genom hypnos utan drogpåverkan är enbart underhållning för massan. Idag mindre vanligt men förr ett stort marknadsnöje där allsköns bluffmakare samlades med allsköns mirakelmedel till salu.

Varför tror då människor på hypnos? Kanske för att det ibland skrivits om hur människor försatts i tillstånd där de kommit ihåg tidigare liv.

Det låter ju spännande. Och visst, alla kan önsketänka sig om ett tidigare liv i sus och dus, makt och rikedom. Fantasi och historieberättande är människan duktig på.

Sedan finns rättrötan. Psykologer som inbillat människor att de blivit våldtagna och utsatta för djävulssekter mm som barn. Vanligt för bara några årtionden sedan och varför detta hände var enbart för att psykologen önskade bli uppmärksammad och känd för att den vägen vinna ära, pengar åt sig själv och psykologin som vetenskap.

I dag är det få av detta slag som önskar se sig som en del av dessa då tidsandan inte längre ser dessa fantasier som verklighet. En psykolog som går ut med trams av detta slag i dag kan förlora klienter istället för som tidigare få fler.

Vad tvingar dig att se ned på dig själv?

Visst gör du det ibland, ser dig själv som mindre kunnig, mindre värd än andra. Mindre lyckosam med mera, med mera. Men det är bluff, alla är lika usla eller bra. Skillnader är enbart klassmässiga, ekonomiska, kulturella eller de som har kontakter som hjälper till arbete eller gå före allsköns köer.

Men det är klasskillnader, inte mänskliga skillnader. Ingen kan få ovanstående om denne inte föds i dessa kretsar och även i dessa kretsar ser människor ner på sig själva ibland.

Vi är alla lika och har krav på tillvaron utifrån den plats i hierarkin vi är. Därför är aldrig någon nöjd utan önskar mer.

Det är arvet som gör att du och alla andra ser ner på sig själva. Ibland miljön, självfallet, men vi är alla nerlusade med negativ syn på oss själva och en syn på andra som lyckostar. Man ser lycka där ingen finns. Människor ger ofta sken av problemfrihet för att visa upp en fin fasad utåt. Få gör tvärtom.

Inträdesavgifter är sorteringsavgifter.

Kultur och nöjen är inte för alla. Genom en inträdesavgifts storlek sorteras människor bort.

Vill man ha en viss grupp människor som besökare höjs avgiften så pass att de som har en hög inkomst i första hand är de som kommer. Ämnet för vad som tas avgift för har i detta sammanhang mindre betydelse.

Men visst sorteras människor även utifrån utbildning i arrangemang hänseende. Men då i intresse, fallenhet och bildning i detta sammanhang inte samma sak som inträdesavgift. Gratis eller låg entré kan alla gå på.

Sedan kan sortering även utföras genom klädselregler. Tidigare var det självklart med finklädsel för att gå på teater. Idag har detta ändrats. Men då det var så kunde den som inte ägde en fin kostymering eller långkjol inte komma utan att känna sig uttittad på en teater. I dag är sortering av människor i första hand något som existerar på så kallade finare restauranger.

Klassamhället finns fortfarande och sortering av människor finns överallt. I dag även av vår regering som sorterar ut arbetslösa och sjuka som icke värda samma möjliga levnadsstandard som de hade innan dessa busar kom till makten. Sortering här är av bidragsstorlek, skattesats och förödmjukande behandling i de tal som ledarna har till sina undersåtar(folket).

Här förödmjukas sjuka och arbetslösa i första hand då de öppet får besked på att de inte ska få en högre levnadsstandard utan istället får skylla sig själva som är sjuka och arbetslösa. Vi ska inte ha ett bidragssamhälle säger Reinfeldt och gör det svårare att få ersättning som sjuk exempelvis. Därigenom blir många sjuka utan ersättning och så ser man detta som att svenska folket blivit friskare då sjuktalet minskat.

Dårar vid makten har många haft genom historien. Vår regering i dag tillhör dessa tokstollar när de resonerar att de ändå sitter säkert beror på svenska folkets ointresse för politik. Vi såg för ett tag sedan i teve att få ens visste vad jobbskatteavdrag var för något. Detta visar att Alliansen regerar ett folk där merparten inget vet om hur fördelningspolitik mm ser ut.

Behöver alla ha humor? Har alla detta?

Humor är individuellt och annorlunda över tid. I dag innebär humor ofta någon som skriker eller högljutt ironiserar över medmänniskor och hur de agerar.

Jag tror detta högljudda kommer från en generation som är uppväxt i dagismiljö där de fick skrika för att göra sig hörda.

Vi äldre tycker inte om detta slag av humor, ett ex på sådan är Kristian Luuks.

Även många ståuppkomiker tillhör denna grupp. Vi äldre som växte upp med tevens frammarsch har som humor lyteskomik vilken inte förstås av en yngre generation. Personer under 50. Vi såg Charlie Chaplin m.fl. ofta i teves barndom. Stumfilm med lyteskomik. Detta roar oss.

Många äldre har i första hand buskisen som sin humor, ja även vi halvgamla tycker i många fall om denna i form av revyer som de Stefan och Krister gör.

Detta var lite om humor som finns i betydligt fler skepnader. För en del oförståelig, för andra rolig.

Förnuftiga handlingar utan mål

David Hume ansåg att förnuftet inte kan uppställa något mål att följa. Jag ska här fundera utefter detta utan att resonera om hur Hume tänkte i detta.

Förnuft är handlingar som inte skadar något eller någon i onödan. Tankar som leder till goda handlingar för någon eller något inklusive en själv.

Men det betyder inte att detta är handlingar som leder till ett speciellt mål. Det kan vara så om det finns en planering bakom. Men det kan vara även starkt tvingade handlingar för att skydda mot en akut händelse som just inträffar. Då finns inget planerat mål utan instinktiv känsla för hur en handling ska utföras till skydd.

Sedan beror förnuft på själsförmögenheter. Hur en person ser som det bästa handlingsalternativet, vilket skiljer från person till person.

Det beror på arv och miljö. Men även förförståelse av något och hur man når ett förnuftigt resultat eller ska agera vid en akut händelse man känner igen.

Men förnuftiga handlingar kan även vara handlingar utförs rutinmässigt. De kan även var tankar som aldrig realiseras hur förnuftiga de än är för att nå ett framtida mål som verkar osäkert.

Vad var eller är en friherre?

Jo, det är en titel som var steget under greve och en adelstitel som först uppkom i Tyskland. Det finns 406 friherrliga ätter i Sverige. Här tituleras mannen inte friherre utan baron medan hustrun tituleras friherrinna i första hand, inte baronessa.

Adeln har sedan de uppkom varit skattebefriade. I dag är det inte så är kanske bäst att tillägga.

Men tidigare var det så. De sågs som ett frälse stånd. Titeln kom ofta från någon som fört befäl under ett krig där kungen uppmärksammat denne. Men det kunde även komma till genom att någon lyckats bli förtrolig med kungen och var dennes vän och stöd mot meningsskiljaktiga.

Klassamhället har i mycket sitt ursprung ur adelskalendern. Adeln bestod ofta av personer som inte arbetade utan hade underställda som skötte gods och hushåll. Ibland hade man en egen armé och många gånger ett stort inflytande på kung och fosterland. Man styrde i egna distrikt hade egna lagar och gjorde lite hur man ville.

Minnena från denna tid är i första hand slotten. Ju större slott desto mäktigare ägare.

Även i dag sitter många adelssläkter på höga poster i samhället. Regeringen har en hel del av dessa. Även artister har i många fall efternamn från adelsätter.

Man har genom kontakter genom generationer i många fall lyckats hålla sig kvar bland berömdheter.

Adelssläkterna är mycket mindre än släktena med sonnamn men dessa är ändå betydligt mindre representerade på höga poster i samhället. Varför?

Självfallet för att kontakter är nyckeln till intressanta arbeten och framgång. Sonnamnspersonerna kommer oftast från bonde och arbetarklassen och här är kontakterna i första hand inom de egna leden och inte i maktpositioner i samhälle, militärmakt etc.