Välkommen till Stora Magellanska molnet. Här finns möjlighet att se en ny stjärna bildas.

Nybildade stjärnor i Stora Magellanska molnet har fotograferats med MUSE-instrumentet (Multi Unit Spectroscopic Exprorer) ett instrument i ESO:s Very Large Telescope. Den relativt låga stofthalten i Stora Magellanska molnet gjorde det möjligt för MUSE att avslöja detaljer i synligt ljus. I en så kallad HII-region   (uttalas "h två" och är ett interstellärt moln) en födelseplats för nya stjärnor.



Stora Magellanska molnet är en satellitgalax till Vintergatan bäst synlig från södra stjärnhimlen från Sverige kan det inte ses. Galaxen finns 160 000 ljusår från oss. HII-regionens läge i Stora Magellanska molnet gör att vi kan studera galaxen utan svårighet.


HII-regioner är som sagt interstellära moln av joniserat väte. De är födelseplatser för nya stjärnor som joniserar i den omgivande gasen och får den att lysa. N180 B som regionen kallas får sitt säregna utseende av denna enorma bubbla av joniserad vätgas omgiven av fyra mindre moln av vätgas.


Djupt inne i gasmolnet har MUSE hittat en jetstråle som avges av en mycket ung stjärna med 12 gånger solens massa. Jetstrålen går under beteckningen Herbig-Haro 1177 (HH 1177. Här kan du se en film om hur det ser ut därute.


Då unga stjärnor oftast göms inuti massiva moln av skymmande stoft har en jetstråle av detta slag aldrig tidigare kunnat observeras bortom Vintergatan. Detta  på grund av den relativt stoftfria interstellära rymden i Stora Magellanska molnet som gjort det möjligt att studera HH 1177 i synliga våglängder. Jetstrålens längd är ca 33 ljusår vilket gör den till den längsta i sitt slag som hittills observerats.



HH 1177ger kunskap om stjärnors tidiga liv. Jetstrålen är starkt kollimerad innebärande att strålen inte blir bredare när den rör sig bort från stjärnan utan håller sig väl samlad. Jetstrålar likt denna är kopplade till insamlingsskivor runt nyfödda stjärnor och visar hur de drar till sig materia från omgivningen.


 Astronomerna har funnit att både lätta och tunga nybildade stjärnor ger upphov till kollimerade jetstrålar likt HH 1177. Det indikerar att massiva stjärnor troligast även kan bildas på samma sätt som sina mindre massiva stjärnor som i detta fall.


Bild: Hubble teleskopet har tagit denna bild av det område som nämns ovan M180B.

Se spiralgalaxen Malströmmen i skilda våglängder från NASA.

Whirlpool Galaxy eller som den heter på svenska Malströmsgalaxen, M51 eller NGC 5194 är en spiralgalax betecknad SC (stavgalax) belägen i stjärnbilden Jakthundarna. Stavgalaxer  karakteriseras av ett öppet spiralarmsmönster med en liten centralregion. Avståndet till M51  är mellan 25 och 45 miljoner ljusår. Diametern på den är 65 000 ljusår och dess ålder beräknas till cirka 10 miljarder år.


Tre nyligen gjorda observatorier avslöjar M51 som en galax med stora stjärnbildningsprocesser och där en stjärna just nu ses hålla på med att avsluta sitt liv. Detta kan ses i en ny video från Space Telescope Science Institute. Institutet har  använt rymdteleskopet bland annat Hubbleteleskopet.


Filmen visar galaxen under skilda slag av våglängdsobservationer. I synligt ljus (Hubble), infrarött ljus (Spitzer Space Telescope) och röntgen (Chandra X-Ray Observatory). Filmen visar därmed olika våglängder av den övergripande strukturen av galaxen.


Bild från 2005 från Hubbleteleskopet som visar detaljer av damm vid kärnan av M51.
Fantasieggande bild anser jag.

Nu är det gratis att söka bilder, filmer och information i ESO:s Supernova planetarium

Stora mängder av gratismaterial finns att söka i för den rymdintresserade  i världens första helt öppna planetarium vilket invigdes  i april 2018. Härifrån har ESO:s Supernova planetarium och besökscenter spridit information om universum till mer än 55 000 astronomiskt intresserade.


Nu har ESO gjort hela sitt digitala material tillgängligt online utan kostnad för alla. I materialet finns högupplösta foton, filmer, informativa texter och planetariematerial och även en digital version av den astronomiska utställningen. 


ESO Supernova planetarium och besökscenter är därmed världens första helt öppna planetarium för allmänheten. 


För att använda det läs mer här. 

Hubbleteleskopet har upptäckt en tidigare okänd galax i vårt närområde.

I Universum kan ses oräkneliga stjärnor och galaxers ljus. Ibland döljs ljusen från ett objekt av ett annat objekt. Det kan vara anledningen till att följande dvärggalax aldrig upptäckts tidigare fast den finns i relativ närhet till oss. 


Upptäckten gjordes nyligen av astronomer vilka använde Hubbleteleskopet till att fotografera den klotformiga stjärnhopen NGC6752 (finns 13 000 ljusår bort i Vintergatan i riktning mot stjärnbilden Påfågeln). 


Under denna fotografering avslöjade Hubble:s en aldrig tidigare upptäckt dvärggalax befinnande sig långt bakom klustrets. En dvärggalax ca 30 miljoner ljusårs bort (cirka 2 300 gånger längre bort än stjärnklustret NGC 6752).


Dvärgalaxen mäter endast omkring 3000 ljusår i sin största utsträckning (knappt 1/30th diametern på Vintergatan) och dess ljus är ungefär tusen gånger svagare än Vintergatans.


Den är ca 13 miljarder år gammal och ligger isolerad därute från Vintergatan vilket från tidernas början resulterat i ingen interaktion alls med andra galaxer. Dvärggalaxen är därmed den astronomiska motsvarigheten till ett levande fossil från det tidigaste skedet av universums existens. Dess namn har blivit Bedin 1.

Bild på stjärnhimlen där den hittills okända dvärggalaxen hittades. Bild nedan på en påfågel att jämföra med stjärnbilden påfågeln ovan. Nog kan man se viss likhet med uppfällda fjädrar och en bit av stjärnhimlen tycker jag. 

Ett mystiskt objekt finns bland rymdskräpet runt Jorden

Ca 500 000 bitar skräp cirkulerar runt Jorden enligt NASA och ca 50000 av de största av dessa har en känd bana enligt NASA och US Department of Defense. Varje år faller  mellan 200 och 400 bitar av rymdskrot in i Jordens  atmosfär. Nästan allt av detta brinner upp innan nedslag på Jorden.


Nu har ett bisarrt objekt hittats  bland skräpblandningen som kretsar kring Jorden. Objektet påminner om en tom soppåse. Det rör sig runt Jorden i en elliptisk bana. Som närmst Jorden kommer den ca 600 km och som längst från oss ca 539 km.


Objektet har fått namnet A10bMLz och verkar vara ett lätt objekt troligast från en raketuppskjutning.


Enligt observatorier från Haleakala (ATLAS-HKO) observatoriet i Hawaii vilket var först att identifiera objektet är det inte farligt för oss men det ser konstigt ut. Det är ljust skimrande och lätt att se. Dess vikt är enligt vad man kommit fram till ca 1 kg.

Mest troligt anses det vara en metallfolie från en raketuppskjutning. 


Men ingen vet säkert. 


Bild på skräp runt Jorden.

Små objekt upptäckta bortom Pluto i Kuiperbältet

För första gången har astronomer upptäckt en 1.3 km i radie stor kropp i utkanten av solsystemet. Upptäckten finns i Kuiperbältet och misstanken att objekt av denna storlek skulle finnas där var mycket stor.


De har antagits finnas därute sedan mer än 70 år. Dessa objekt agerade som ett viktigt steg i planetbildandeprocessen då solsystemet var nytt. Det är objekt av sten,  damm, och gas slogs samman och växte till sig.


Kuiperbältet är en samling av små himlakroppar som ligger bortom Neptunus omloppsbana. Här beräknas finnas ca 70000 objekt av skilda storlekar i form av asteroider, kometer och dvärgplaneter. Ska vi räkna in antalet små objekt av det nu hittade kan säkert antalet ökas stort.


Världsledande teleskop, som Subaru teleskopet kan inte observera objekt av denna lilla storlek direkt. Däremot har en forskargrupp ledd av Ko Arimatsu vid nationella astronomiska observatoriet i Japan använt en teknik som kallas ockultation vilket innebär övervakning av ett stort antal stjärnor för att leta efter  skuggan av ett objekt som passerar framför en av dem. 

The Organized Autotelescopes for Serendipitous Event Survey (OASES) team placerade två små 28 cm teleskop på taket av Miyako open-air skolan på Miyakojima-shi, Okinawa Prefecture, Miyako Island i Japan, och övervakade cirka 2000 stjärnor i totalt 60 timmar.


Vid analyseringen av de data som blev resultatet fann teamet en händelse vilken överensstämmer med att ett litet objekt rörelse en stjärnas ljus. Mätningar visade att ett objekt med storleken av 1.3 km hittats i Kupierbältet. Upptäckten stöder teorin att det troligen finns stora mängder av dessa mindre stenbumlingar och att det var objekt av denna storlek som slöts samman vid sammanstötningar och var början till skapandet av planeter. 

Troligen var de hetare då och av den anledningen kunde de slutas samman. Idag skulle krockar mellan två sådana iskalla objekt sönderdelas.


Arimatsu säger, ”Detta är en verklig seger för vårt lilla projekt. Vårt team hade mindre än 0,3 procent av budgeten för vad stora internationella projekt arbetar med. Vi hade ännu inte tillräckligt med pengar för att bygga en andra kupol för att skydda våra andra teleskop! Men vi lyckades ändå göra en upptäckt som inte gjorts av de stora projektens avancerade teleskop. Nu när vi vet att våra system fungerar kommer vi att undersöka Kuiperbältet mer i detalj. ”Vi har också siktet inställt på att finna objekt som ännu är oupptäckta i Oorts moln”.


Oorts moln är objekt av samma slag som i Kuiperbältet men vilket finns i det moln av objekt av skilda storlekar som finns från solen och ut mot Neptunus bana. I detta moln finns miljarder kometer enligt vad man bedömer i dag.

Bild Oorts moln och Kuiperbältet.

Jorden var mycket nära att bli en omöjlig plats för liv för 565 miljoner år sedan.

Jordens magnetfält är absolut nödvändigt för att skydda oss mot farlig ultraviolett- och kosmisk strålning från rymden men det var ytterst svagt för 565 miljoner (mer om livet då här) år sedan, enligt en ny studie. Läs mer om skydden här. 



Forskarna bakom studien anser att skyddsbarriärerna var nära kollaps vid den tidpunkten då de höll på att bildas till dagens nivå. Hade skydden kollapsat hade jorden saknat skydd mot strålningen från solen.


I nutiden består den innersta delen av jorden av en solid kärna av järn. Men det har inte alltid varit så. Under lång tid var kärnan flytande och magnetfältet svagare. Först när kärnan stelnade blev magnetfältet kraftfullare.


Kärnans stelnande var viktigt för att bygga upp de i atmosfärens högre skikts skyddssfärer. Hade kärnan inte stelnat i tid hade det skydd som finns ovan oss aldrig funnits. Vid senare stelning hade inget tillräckligt skydd byggts upp och liv som vi känner det på Jorden omöjliggjorts.


Forskarna, som publicerat sina rön i Nature Geoscience, drar slutsatsen att kärnan blev fast mycket sent i planetens historia. Troligen stelnade den i grevens tid strax innan magnetfältet utplånats helt och hållet att döma av studien.


Genom analyser av magnetismen i kristaller i olika bergarter och mineraler som formades för 565 miljoner år sedan i östra Quebec i Kanada, upptäckte forskarna att magnetfältet  varit svagt vid den tidpunkten. Som tur var undveks dock kollapsen och när den inre kärnan stelnat var även magnetfältet starkare.


För livet på jorden var detta av stor betydelse. Utan fältet skulle strålningen från solen blivit för stark för livets möjlighet. Förutom detta skyddas vi mot solvinden vilken består av laddade partiklar som strömmar ut från solen vilket utan skyddet annars hade kunnat leda till att jorden även förlorat delar av sin atmosfär.

Bild Jorden