Europeiska satellitnavigeringssystemet Galileo är återställt

Galileo är ett system för satellitnavigering som utvecklats på uppdrag av Europeiska unionen (EU) och Europeiska rymdorganisationen (ESA). Systemet innehåller 26 satelliter  och togs i bruk i december 2016 men är ännu inte fullt utbyggt. Galileo är kompatibelt med de tidigare systemen GPS och Glonass (ryska GPS) på så sätt att samma chips även kan användas för att ta emot Galileo-signaler.


 Galileo ska möjliggöra positionsbestämning med meterprecision för vanliga användare över hela jordklotet och millimeterprecision för avancerade användare som till exempel myndigheter och byggbolag.


Systemet består i dag av 26 satelliter men det planeras för ytterligare tolv stycken.

Systemet fick problem den 12 juli med 22 av satelliterna vilket resulterade i att det inte gick att visa gps för smartphone eller liknande system i Europa  eller ge data överhuvudtaget.


Men nu fungerar det igen efter att systemen kom igång fullt ut den 18 juli igen.

Dock drabbades inte de fyra satelliter vilka har betydelse för sök och räddningstjänsterna. Sök- och räddningstjänster används för att lokalisera och hjälpa människor i akuta situationer, exempelvis på havet eller i avlägsna, bergiga områden. Dessa var inte påverkade och förblev fyllt operativa.


Störningarna påverkade olika element på kontrollcentraler i Fucino (Italien) och webbplatsen DLR i Oberpfaffenhofen.


Ett team av experter från Galileo Service operatör ledda från Spaceopal GmbH, arbetade så snabbt som möjligt och i nära samarbete med Europeiska GNSS byrån (GSA), samt de industriella markinfrastrukturnas leverantörer tillsammans med den Europeiska rymdorganisationen (ESA) för att rätta felet. På grund av den höga tekniska komplexiteten i systemet tog dessa ansträngningar flera dagar innan tjänsterna återupptogs den 18 juli 2019.


Det visar hur sårbart vårt samhälle är med den nya teknik vi använder i dag. En fientlig makt från Jorden eller om en främmande makt från rymden skulle vilja slå ut jordens kommunikation vore det en bagatell då dagens teknik är inte bara är sårbar utan jämförelsevis mer sårbar är all annan teknik som tidigare använts på Jorden.


Om rymdvarelser (skulle finnas och vara fientliga) skulle de säkert ironisera över hur sårbart samhälle vi byggt upp här på Jorden.


Bild De 27 Galileo-satelliternas konfiguration. Bild från wikipedia.

Snart två av sju veckor avklarade i Indiens pågående månfärd till månen.

Indiens rymdfarkost Chandrayaan-2 är nu på väg till månen. Resan längd blir sammanlagt sju veckor att jämföra med Apollo 11 vilken tog 4 dagar på sig för att nå månen. Skillnaden är att Appolo använde raketer av mycket kraftfullare slag och på dennas uppdrag var även människor ombord.


Chandrayaan-2 är mindre och obemannad och ska även tillbringa en tid runt Jorden innan den fortsätter mot månen.


Det är Indian Space Research Organisation (ISRO), som övervakar uppdraget. Enligt uppdragets nya schema efter en försening kommer att Chandrayaan-2 att tillbringa 23 dagar kretsande kring jorden och gradvis höja sig från jorden varje gång den kommer på ena sidan av sin elliptiska bana runt jorden.


I mitten av augusti, kommer farkosten att slutföra en rad manövrar och lämna jordomloppet och påbörja färden till månen vilken den ska nå den första veckan i september. Väl på plats släpper Chandrayaan-2 ifrån sig månlandaren Vikram som sedan kommer att sjunka ner till månens yta och om allt går enligt planerna ska månbilen  Pragyan  några timmar senare släppas ut från månlandaren.


Allt sker på månens sydpol. Ett område på månen som forskare är mycket intresserade av då här finns ett tunt lager is i kratrars skuggor. Uppdraget är att kartlägga och analysera denna is.


Ett nog så spännande och viktigt uppdrag. Detta med anledning av att vi vid framtida kolonisering av månen (om den sker) är viktigt att veta hur vattenförsörjningen ska gå till. Om det finns drickbart vatten på månen underlättar det mycket.


Bild från vikimedia på modell av den medföljande månbilen 

Jordklotets kärna läcker.

Jordklotets kärna läcker. Inte att förväxla med manteln som är flytande och varifrån magma och lava kommer ut i vulkaner och är utgångsplatsen för plattornas rörelser och jordbävningar.


En ny studie visar att den innersta delen av planeten kärnan som i första hand innehåller järn och nickel men även andra metaller läcker. Läcker volframisotop 182 och 184.

Läcker till  i manteln plymer, av vilket  en del så småningom når jordytan.

Fynd tyder läckage av isotoperna har skett till manteln under de senaste 2,5 miljarder åren, säger forskarna i The Conversation, en webbplats där forskare skriver om sin forskning för allmänheten.


Detta kemiska utbyte mellan kärnan och mantelns plymer kunde upptäcktas i havets basalt och har sitt ursprung från plymer i manteln säger forskarna i studien.

Men denna skillnad i volfram från ickeläckage är mycket liten volfram-182:s sammansättning i mantel och kärna förväntades skilja sig med endast ca 200 delar per miljon (ppm). ”Färre än fem laboratorier i världen kan göra denna typ av analys som visar detta”, skrev forskarna i The Conversation.


Beloppet för volfram i de bergarter som undersöktes avslöjade en läcka från kärnan. Under Jordens livstid fanns det en stor förändring i W-182-till-W-184 förhållandet i jordens mantel fann forskarna. Konstigt nog har jordens äldsta bergarter högre W-182-till-W-184 förhållande än de flesta senare bildade stenar.


”Förändringen i förhållandet 182W/184W av manteln anger att volfram från kärnan har läckt in i manteln under lång tid”, skrev forskarna i The Conversation.


Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal. Jordens äldsta stenar från manteln från vulkanutbrott hade dock inte några betydande förändringar av volfram isotoper. Detta tyder på att från 4,3 miljarder fram till 2,7 miljarder år sedan, det var lite eller inget utbyte av material från kärnan till den övre manteln säger  forskarna.



Men under de senaste 2,5 miljarder åren har volfram isotoperna sammansättningen i manteln förändrats avsevärt. Varför hände detta?


Ingen kan med säkerhet säga detta. Min uppfattning (min anm) är att det tagit så lång tid från Jordens kärnas skapelse till det att volfram kunde läckas ut. Det behövdes en transporttid kanske från det innersta av kärnan till dess yttersta delar innan läckage kunde ske.
  

Bild från Vikipedia

Välkommen till solsystemet PDS 70. Här bildas planeter just nu.

Innan vi går in på dagens ämne vill jag åter en gång visa att nu har det hänt igen. En överraskande asteroid kom in mellan månen och jorden utan att vi först upptäckt den. Det var under torsdagen den 25 juli det skedde.


Asteroiden har fått namnet  2019 OK och  passerade  mellan jorden och månens omloppsbana på ett avstånd av 73 000 kilometer.


Asteroiden kom in mot jorden från solens riktning vilket försenade dess upptäckt till bara ett par dagar innan den passerade. Vid kollision med jorden hade den utplånat en hel stad, enligt forskare. Storleken av den var ca 50-130 i diameter och dess hastighet 24 km i sekunden.


Den hade om den träffat oss haft en kraft av ca 30 gånger större än atombomben i Hiroshima, säger Alan Duffy, docent i astrofysik vid Swinburne University till The Sydney Morning Herald. Åter visar det hur usel koll vi har på närområdet av vårt närområde av rymden (min anm). 


Men nu till dagens huvudämne.

Med hjälp av jordens mest kraftfulla radioteleskop har astronomer gjort de första observationerna av en skiva gas och stoft runt en mindre sol. En skiva av detta slag bör även en gång varit utgångspunkten till Jupiters månar.


De flesta slag av planetbildning sker på detta vis men skeendet är enbart av en längd av 10 miljoner år. Det innebär att det var 4 miljarder år sedan en skiva av detta slag fanns i vårt solsystem.



I tidskriften Astrophysical Journal Letters har publicerats historien om planet PDS 70 c som just nu tillsammans med PDS 70b bildas i en gasskiva runt stjärnan PDS 70, 370 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Kentauren.


 Med hjälp av det stora  66-antenner Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-telekopet) i Chile har Rice University astronomen Andrea Isella med kollegor undersökt detta solsystem med millimeterbandet av radiosignaler. Detta visade förekomsten av stoftkorn i hela det stjärnsystem där PDS 70 c och dess systerplanet, PDS 70 b håller på att bildas.


Stjärnan där detta sker är PDS 70 en dvärgstjärna ungefär av tre fjärdedelar av massan av solen i vårt solsystem. Båda dess planeter (PDS 70 b och PDS 70 c) är 5 - 10 gånger större än Jupiter och den innersta av dem (mot dess sol) PDS 70 b, kretsar ca 1,8 miljarder miles (amerikanska miles) från stjärnan vilket motsvarar ca 2870 km och det är ungefär avståndet från solen till Uranus i vårt solsystem. PDS 70 c är en miljard miles (amerikanska miles) längre ut och har storleken av ungefär Neptunus hos oss. Både PDS 70 b och PDS 70 c är gasplaneter.


Ännu en kunskap är inhämtad och kan fortsatt studeras av astronomer i förståelsen av hur vårt solsystems planeter en gång bildades och då kanske i första hand dess gasplaneters Jupiter, Saturnus, Uranaus och Neptunus. Kanske dessas stora antal av månar sedan till viss del bildades från en gas och dammskivor runt dessa planeter.


Bild från vikipedia på skeendet som omtalas ovan.

Nytt observatorium byggs på heligt berg

Mauna Kea är en inaktiv vulkan och det högsta berget på Hawaii, 4 207 meter över havsytan. Här finns sedan tidigare 13 observatorier på toppen av berget som sysselsätter cirka 500 personer. Många upptäckter har gjorts här bland annat var det här som den interstellära asteroiden Oumuamua upptäcktes och namngavs med ett hawaiianskt namn. Luften och klarheten här är gör platsen till en av de bästa i världen för observationer av rymden. Mycket arbete görs här för att lära mer om svarta hål mm.


Nu har Hawaii: s guvernör utfärdat en nödproklamation då protester sker över byggandet av ett nytt trettio meter stort teleskopet på berget. Protesterna riktas över att berget av vissa ses som heligt och ett teleskop på den plats där det nu ska byggas stör de avlidnas andar enligt de troende på ön.


Polisen har arresterat 33 demonstranter nyligen men de släpptes nästan omedelbart enligt Dan Dennison, talesman för Hawaii Department of Land and Natural Resources.

Infödda Hawaiiaer ser toppen som en helig plats. Vördade förfäder är begravda där och platsen ses som en plats där människor kan komma in i himmelen.


 Astronomer värderar dock platsen som en bland de bästa i världen för att fånga en tydlig glimt av ursprunget till universum. Teleskopet som ska byggas ska ha mycket känsliga instrument som behöver bli omhändertagna dagligen av besättningar av tekniker som går upp på berget varje dag för att underhålla systemen.


Vägen upp till observatorierna som redan finns här är nu tillfälligt osäker på grund av demonstrationerna och stängd av myndigheterna men ska öppnas upp igen så snart situationen tillåter.


”Allas säkerhet på berget, observatoriepersonal, lag verkställighet och demonstranterna är av största vikt för oss”, säger Jessica Dempsey, den biträdande direktören för observatoriet i East Asian.


Vi får hoppas situationen nu löses och att teleskopet kan byggas då det är svårt eller kanske omöjligt att finna en ersättningsplats på Jorden för anläggningen (min anm).


Bilden är på det i inlägget nämnda heliga berget Mauna Kea på Hawai.

Det finns ett tomrum därute som kallas Barnard 68. Men är det tomt?

Barnard 68 är ett molekylmoln vilket finns i riktning mot stjärnbilden Ormbäraren inom vår egen galax på ett avstånd av ungefär 400 ljusår bort. Den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard kallade det en mörk nebulosa. En mörk nebulosa ett mörkt moln som skymmer bakomliggande stjärnor.


Trots denna ogenomskinlighet av Barnard 68 av synliga våglängder har Very Large Telescope på Cerro Paranal avslöjat förekomsten av ca 3700 blockerade ljuspunkter bakom molnet varav några 1000 kan ses på infraröda våglängder.


Genom noggranna mätningar av graden av förmörkelse resulterade detta i en fint samplade och korrekt kartläggning av dammdistribution inifrån molnet.

Herschel rymdobservatorium har lyckats tränga in i molnet och bakom detta för därför förstår vi mer nu om detta.


– Vad vi faktiskt mäter är förvrängningen i positionerna av galaxer runt moln av detta slag, säger Seshadri Nadathur, forskare vid University of Portsmouth i Storbritannien och huvudförfattare till en rapport om ämnet.  ”Det spännande med håligheter i rymden är att de är regioner kring vilket vi kan mycket exakt se modeller av galaxrörelser”. Av ny data framgår fås fram nytt i dessa tidigare missuppfattat tomma områden. För att försöka förstå resonemanget se följande länk 


I resonemanget finns även tankar om mörk energi. 


Själv tvekar jag till om det finns mörk energi. Istället tror jag att detta som kallas mörk energi är vanlig energi som är i ett tillstånd vi inte ännu förstår och genom detta gett upphov till fantasin om ett okänt helt annorlunda mystiskt energislag.


Jag anser även att mörk materia även det om den finns enbart är ett tillstånd av vanlig materia vi ännu inte förstår eller kunnat detektera då vi inte vet hur det uppstått från vanlig materia.


Bilden är från vikipedia och visar Barnard 68

ESA har förklarat att Vi ska klara oss från Asteroid 2006 QV89 den 9 september.

Asteroid 2006 QV89 är ett litet objekt, 20 till 50 meter i diameter och på väg i sin bana till jordens närområde. Men en orolig astronomkår som ett tag förlorade kontakten med objektet har nu beräknat att det enbart finns en mycket liten risk enbart 1 till 7000:del risk för nedslag på jorden den 9 September 2019, dagen då den är som närmst.


ESA (Europeiska sydobservatoriet) har nu visat att asteroid 2006 QV89 den är ofarlig för oss under sin färd denna gång. Men oroligheten fanns då de förlorade kontakten med objektet efter tio dagar den gången den först upptäcktes.


Objektet upptäcktes första gången  i augusti 2006 och då observerades det bara under tio dagar. Efter den tionde dagen kunde det inte hittas, Först i år 2019 fann man det igen. Uträkningen 2006 att risken för kollision i år med jorden var 1 till 7000 visade sig ännu i vår tid stämma.


 Asteroider i denna lilla storlek är svåra att hitta och svåra att behålla kontakten med om man nu inte hela tiden följer dem sekund för sekund. Men vi får hoppas något slag av automatisk avsökning av universum kan hitta dem alla eller så många som möjligt och hålla kontroll på var de är och vad de gör i sina banor på deras väg och vilken vissa tar eller har mot oss. Det är mer övervakningsutrustning som behövs för detta. Men om vi kan finna alla objekts möjliga farofyllda färder är tveksamt.


Bilden visar mycket pedagogiskt hur asteroidbältet ser ut varifrån flertalet objekt kommer från eller kommit från. Undantag, kometer vilka kan komma betydligt längre bort från. Utöver det finns interstellära objekt som kan komma då och då.