Dvärgarnas tid.

I dag ser man inte så mycket småväxta människor som förr enligt mig. Varför vet jag inte. Men det var inte så länge sedan som lyteskomik var något som användes på cirkus och marknader.

Dvärgar mm visades upp och människor tyckte det var väldigt dråpligt och roligt att se dessa många gånger utklädda personer (i syfte att utöka deras udda kropp) till andra människors nöje.

På den tiden fanns inget som i dag kallas diskriminering utan tvärtom man levde på att visa upp människor som inte såg ut som det som ansågs normalt.

Ingen brydde sig om hur dessa uppvisningsobjekt kände sig när människor skrattade åt dem eller kastade glåpord till dem. Vägrade de fick de ingen mat eller tak över huvudet. Ingen ville anställa dessa mer än cirkus och tivoliägare.

De utnyttjades på alla sätt och vis och detta sågs inte som onormalt av någon då. Tiderna har ändrats men diskrimineringen finns kvar i nya sammanhang. Tänk bara hur accepterad segregeringen av sjuka och arbetslösa är genom att vi har en regering som gynnar flertalet men på de ekonomiskt segregerades bekostnad.

Maktsträvan för vad och vem

Makt vad är det? Kanske att ha möjlighet att välja det man vill. Kanske att ta vad man vill från andra. Kanske att kunna vara sig själv utan att riskera något. Säkert att kunna få andra att göra det man önskar.

Hur detta går till kan vara på olika vis. Men varför strävar många efter makt?

Är det för tillfredställelse av att se sig som förmer än andra? För en del, säkert.

Kan det vara av sadistiska skäl att känna tillfredställelse över att ha makt över andra? Säkert, för en del.

Kan det vara ett behov av att visa sig förmer efter att ha behandlats illa som barn? Säkert, för många.

Men det största anledningen tror jag är för att få ett bekvämt liv. Men blir det så?

Knappast då behov som tillfredsställs skapar nya behov så även maktmänniskan kommer aldrig att bli nöjd utan likt vi andra fortsätta att söka det ultimata målet för att äntligen bli nöjd. Men aldrig nå det.

Individualisering innebär ensamhet.

Detta då det innebär att satsa på sig själv vilket innebär att slå sig före någon annan som önskar det samma inom samma område och plats.

Undantag finns om din idé är ensam och ingen annan haft den tidigare. Men det är unikt och även då måste du slå dig fram för att få intresse för din idé. Om den realiseras kommer den att ta en plats från någon annan beprövad idé och så har du konkurrerat ut någon annan. Så även här slår du ut någon annan.

Individualisering blir synonymt med egoism. Förverkligande ensamhet.

Vi ser mycket av detta i dag då samhället i stort kräver detta av dig om du ska få arbete (flytta till okänd ort). Ska kunna vårda dina relationer som hela tiden måste förändras på grund av bl.a. förverkligande eller förflyttningar.

Därav får människan en stresstillvaro. Spänningen i att leva enligt föregående kan i början ge tillfredställelse men med tiden blir det bara tomhet och otillräcklighetskänsla.

Att imitera är att förödmjuka eller göra sig rolig över någon annan.

När man imiterar någon får andra roligt på den som imiteras bekostnad. Man kan undra om inte även detta kan falla under diskriminering?

Visst är det en lek och politiker kan inte anmäla om någon retar sig på dem eller skrattar åt dem.

De är offentliga personer och det är nästan bara hot som är förbjudna att rikta mot dessa.

Men skulle någon göra någon ickepolitiker eller annan ickeoffentlig person till åtlöje är det risk för domstol om någon anmäler det.

Detta kanske inte de som önskar bli politiker alltid räknar med eller förstår, vad en offentlig person är och hur påpassad denne är.

Så ska det självfallet även vara, den som står upp offentligt med sina åsikter måste vara beredd på att det finns motsatta åsikter. Hade det inte funnits detta skulle politik varit meningslös och då behövde vi varken haft lagar, regler eller avtal.

Allt skulle fungerat till allas belåtenhet ändå. En utopi som inte kan ses som mänsklig. Kanske det finns varelser någonstans där detta är helt naturligt men det är det inte på vår livsplanet, tvärtom.

Varför har vissa svårt att känna igen de medmänniskor vilka de känner?

Känns det igen? För mig gör det så. Jag ser sällan de medmänniskor jag möter på stan som kända . Jag har till och med mött mina barn och inte tänkt på att det är de jag mött förrän de sagt ”hej pappa”. De är vuxna men vi ses ändå ofta.

Så det gör självfallet att jag ändå mer har svårt för att känna igen personer jag inte sett på ett tag. Visst, det finns de jag känner igen, men inte är de många.

Namn har jag även svårt att komma ihåg. Bara de närmast anhöriga och de jag för tillfället har en relation till, t.ex. på ett arbete, kommer jag ihåg. Närmast anhöriga självfallet, de andra glömmer jag namnet på när relationen upphört.

Så är jag ovanlig? Jag tror inte det, jag tror det är en personlighet av slaget att ha en viss distans. Men jag vet mycket väl att motsatsen finns.

Vi är alla olika.

Idéhistoria rekommenderas varmt att läsa för nöjes och nyttans skull.

Är du det minsta intresserad av varför vi har de ideologier vi har, den pedagogik vi har? De idéer om människan och naturvetenskapen vi har?

Den läkarvetenskap vi fått? Läs idé- och lärdomshistoria, minst lika viktigt för att inte säga betydligt viktigare ämne än historia. Historia präglas just av krig grundade på idéer från tänkare och många gånger kommer grunden av allt från de grekiska tänkarna.

Läs, begrunda och förstå. Det finns hur mycket som helst att få aha-upplevelser från. Kanske i första hand Aristoteles skrifter. Kanske den som mest är en riktig aha bok av honom är Den nikomachiska etiken vilken han skrev till sin son.

Är du som Alliansen idealist eller ser du verkligheten som en realist?

När ideologi går före sunt förnuft får vi ett segregerat samhälle likt det vi idag fått med Alliansens fördelningspolitik. Ideologin är arbetslinjen vilket innebär mer till de som har arbete, mindre till sjuka, arbetslösa och pensionärer.

Ideologin är stenhård, utan empati och förståelse för de som inte kan få arbete, inte är friska eller kommit upp i en ålder då arbete inte är realistiskt varken för hälsa eller av den anledningen att de då stoppar nya generationers inträdesmöjligheter på arbetsmarknaden.

Arbeten (betalda) är en begränsad möjlighet. Det finns inte obegränsade möjligheter till betalda arbeten. Därför är politiken i dag omänsklig, ogenomtänkt och enbart en ideologi av personer som aldrig upplevt arbetslöshet och därför ser arbetslösa som ickearbetsvilliga om de inte får mindre möjligheter att klara sig utan ett arbete.

Realister finns det få av inom politiken i dag. Det har inte funnits på minst 20 år. Tyvärr och till plåga och pina för dagens svenskar med undantag av de bortskämda personer som aldrig varit arbetslösa och därför ser sig som osårbara och tror att sjukdom och arbetslöshet är ett sätt att slippa arbeta.