Varför älskas det kletiga, söta och klibbiga av så många?

Kletigt och sött, en synonym för godis i många fall. Men varför är människan så glad för sött? Är det medfött? Knappast, troligare är att det är konstruerat och det är i ökande.

Anledningen till detta är den nya generationen av föräldrar, vilka är godisälskare i mycket större grad än deras föräldrar var. Vilka i sin tur var det mer än sina.

Godis och sötsaker har inte alltid varit lätta att få tag på. Sötsaker i form av frukt, grönsaker och björkkåda var vanliga förr.

Morötter är ex något som är sött och barn för länge sedan hade som sötsak. Sav var en annan sötsak. Visst fanns det sötsaker, men de var nyttigare och inte av samma söta kaliber som numera och absolut inte fulla av konserveringsingredienser och färger för att locka till än större konsumtion och profit för tillverkarna.

Aldrig har det funnits så mycket att välja på. Vad detta säger om samhället och människan kan man fundera på. Vi vet ju alla att dessa kalori och söt-fettbomber inte är något människokroppen behöver, ändå går det att sälja och äts utan urskiljning eller eftertanke.

Varför?

Vad är det som är fel när människan behöver surrogat för att känna att hon mår bättre?

Rörelsens dubbeltydiga förklaring

En rörelse är något som har sin betydelse genom determinism. Någon föregående rörelse får till följd att något händer som skapar en ny rörelse. Maskiner är ett bra exempel på detta. Människors handlingar mot eller för något en annan.

Kan man då se en rörelse som en sammanslutning som även den kom till genom determinismens lagar. Ja jag ser det så. Händelser eller behov har fått någon att ta initiativ till en ny organisation, förening demonstration eller samhällsrörelse. Andra ansluter sig.

Men för att anslutning ska ske måste människor se nyttan av att ansluta sig. Personlig nytta. Fackföreningarnas begynnelse hade dessa kriterier. Man såg att man kunde få det drägligare om man gemensamt gick samman och ställde krav.

Kraven kom deterministiskt utefter hur man upplevde sin tillvaro och orättvisan i fördelning av resurser. Det ena gav det andra.

Därför är all rörelse deterministisk. Livet i sig är det, evolutionen är det. Existensen i sin helhet är det.

Vilken färg har en människa?

Frågan kan tyckas konstig, men vilken är färgen? Rosa, vitgul, beige eller en blandning av alla slags färger. Jag tänker då på den europeiska hudfärgen, den bleka, som är betydligt svårare att benämna än den färgade människans.

Sedan har varje människa en egen nyans som skiftar utefter årstid, solbränna, sjukdom eller arvsanlag.

Den europeiska människans bleka hy kan ha allehanda skiftningar vilka med fräknar blir än fler.

För konstnärer har säkert problemen med att hitta färgnyans vid avporträttering alltid funnits. Svårigheten att ge en likhet var problematisk innan kameran kom.

Men även numera är det problematiskt, den som medverkar på film eller teve måste gå igenom en kosmetisk förbättring av hyn för att inte ge blänkande reflexer i kameralinsen vid filmning av ansiktet eller se helt blekvit ut.

Så frågan återstår, finns det ett uttryck för vilken färg en människas hud har?

Jag har aldrig träffat på detta. Frågan är om det finns. Problemet är omöjligt att beskriva. Vilken färg har en människa annat än obeskrivbar.

Vad är idoldyrkan

En dröm om att vara någon annan än den man är? En dagdröm om ett annat liv som ser ut att vara bedårande och trevligt.

Men har den som dyrkas ett behagligt liv som är något att avundas?

Jag påstår att det många gånger är tvärtom. Visst, många idoler har gott om pengar, men de lever även ett slitsamt liv där farorna är många.

Sena nätter ger många gånger inkörsport till droger och mediciner. Ingen människa är skapad för att vaka natt efter natt utan hänsyn till sin biologiska klockas tickande.

Då blir det lugnade eller uppiggande skit som många tar.

Är det värt att slita ut kroppen för att ses som idol och tjäna pengar?

Många tror det. De som är inne i svängen vill, i många fall, med tiden skippa slitet eller varva ner. Andra knäcks, det finns det många exempel på.

Vems liv är då bäst, idolens eller den som dyrkar denne?

Självfallet den senares. Dennes krav på dyrkan har denne skapat själv utefter en dagdröm. Idolens liv har skapats genom en dröm som besannades men som inte blev så ljuvlig som denne först trodde efter att första framgångsberusningen lagts till rätta i en verklighet av hård konkurrens och gnidna managers och anordnare.

Men den omöjliga drömmen lever vidare, det ser vi genom ex teves Idolprogram där man gärna förödmjukar sig för att nå sitt meningslösa mål som ses som meningsfullt.

Vilka blir kanske mänsklighetens sista tilltalsnamn

Frågan är fiktiv då ingen vet när den tiden är eller kommer. Den är kanske nu men kan lika gärna bli om flera årtusenden.

Det enda vi vet är att den kommer. Är vi troende kommer den något innan Jesus kommer. Är vi inte det tror vissa på ett globalt kärnvapenkrig eller en accelererande och ostoppbar miljöförstöring.

Ser vi universumsmässigt blir det den dag solen imploderar. Men då bör människan ha kommit så långt att denne kan bosätta sig på något annat solsystems planeter.

Men likt dinosauriernas utplåning kommer människans utplåning oberoende av vad som sker innan. Vi är säkert programmerade DNA-mässigt till att få ett slut där fortplantning omöjliggörs.

Men vad kan då bli människors sista tilltalsnamn?

De första bör ha varit djurnamn, man kallades varg, björn etc. De sista ser jag ska bli stjärnnamn och planetnamn. Namn som i många fall inte finns ännu, men även namn som Jupiter, Mars och Neptunus kommer säkert att bli vanliga tilltalsnamn i den tid som kommer.

Såvida inte slutet är närmre än vi tror och universums kolonisation aldrig blir av.

Vilka namn bör vara de äldsta i mänsklighetens historia

När man började namnge varandra var det säkert av typen namnet plus son. Därigenom gick namnet i repris i släkten, problem uppkom när för många inom samma omkrets hade samma namn.

Därför kom namnet att förändras till namnet plus platsen.

Detta har funnits fram i våra dagar. Nisse på Hult, Nisse i svängen, Nisse på nybygget, så kunde samma namn på olika personer åtskiljas personmässigt bara för några årtionden sedan. Visst var detta en gammal sedvänja som fanns innan man använde efternamn eller när för och efternamn var samma sak.

I många fall bodde personer  med samma namn på samma adress. Därav finns i gamla kartor, och bland äldre som fortfarande minns dem, namn på varje backe, kärr och skogsparti som kanske varit en tidigare ägares namn på platsen. De flesta glömda i dag men ofta mycket spännande namn.

Nå, vilka namn bör då ha varit de äldsta i mänskligheten?

Jag ser det som namn med antydning till djur när det gäller män och växter när det gäller kvinnor.

Att gå i en ravin är en metafor för livet

Vi har alla våra måsten och våra fördomar som begränsar oss på vår färd genom livet.

I fjärran finns våra mål och förhoppningar vilka vi försöker nå fram till för tillfredsställelse och förverkligande av det vi känner är vår möjlighet och plats i livet. Ljuset i tunneln.

Men på båda sidor sluts vi genom våra fördomar skapade av vår miljö och vårt arv, de förbjudande föräldrar vi hör rösten från inom oss. Du duger inte. Jantelagen. Så gör man inte.

Ravinen går samman på sidorna om oss dalen förminskas och görs svårforcerad. Ljuset framför oss blir mindre, kampen hårdnar, misstron kommer och kan få ljuset att helt försvinna. Du stannar och fångas mellan väggarna av ovanstående och får du ingen hjälp kan fällan slå igen.

Du ser dig som misslyckad och tar till dig de begränsningar dina föräldrar lärde dig en gång. Gör dig inte märkvärdig, låt bli att tränga dig före, lyd, respektera andra, lämna plats och livet går dig förbi. Du misslyckas.

Ravinen har stängt dig inne, den vidgades aldrig för din färd. Istället slöts den och blev stenigare och stenigare, du orkade inte krypa över alla hinder till förverkligande. Du blev aldrig det du var avsedd för och allt kollapsade.

Men du löd dina föräldrar, ditt ”överjag” som Freud uttryckte det, som vann över dig och din vilja. Så blev det och så blir det för många av oss.