Kväve försvinner med 100-tals ton i timmen från Pluto ut i rymden likväl har atmosfären 98% kväve. Mysterium som inte lösts är varifrån kvävet kommer?

Kväve kommer oftast från biologiska källor men detta kan knappast vara fallet på Pluto. Ickebiologiska källor kan även producera kväve. På Pluto måste dessa källor komma inifrån och vara stora producenter av kvävgas.

Varför och hur länge har denna kvävekälla funnits och har den inget slut?

Vad hände och händer under ytan på  Pluto? Mysteriet och frågan är aktuell. När man fann något kväve på Mars togs det som bevis på att det troligen funnits livsmöjligheter här för länge sedan. Kvävet var en rest från den tiden.

Men på Pluto den iskalla småplaneten är det enbart en gåta. Hur kan atmosfären innehålla 98% kväve när hundratals ton försvinner ut i rymden från planeten varje timme?

Går denna kvävgas fram och tillbaka mellan planeten och rymden? Det låter overkligt men hur kan annars en källa för att producera tillräckligt med kväve hålla konstant 98% av atmosfären till denna nivå? Mysterier i universum har vi snart fått i otal mängd och förståelsen av dessa är dålig.

Stephen Hawkings teorier om svarta hål gör dem grå. Hål vilka med tiden dunstar bort. Men galaxen själv då?

Svarta hål slukar inte bara allt i sin väg enligt Hawkings utan släpper även ut en del strålning vilket får dess färg att se grå ut istället för svart.

Detta utsläpp ökar med tiden enligt honom och slutar med att det grå hålet till slut dunstar bort likt vattenånga och allt som fångats in försvinner liksom hålet själv.

Var denna strålning blir av är en gåta men forskare har inte kunnat se fel i Hawkings matematiska beräkningar.

En fråga man kan ställa sig är vad som händer i en galax när hålet dunstar bort. Vi vet nu att alla galaxers kärna innefattar ett svart hål. Varför vet vi inte. Men säkert är det något som måste finnas efter Big Bang och något betydelsefullt för bildandet av galaxer eller universum.

Frågan är då vad händer när hålet dunstat bort om nu inte något händer i slutfasen av detta i galaxen vilket gör att processen stoppas.  Säkert har denna process en betydelse vi inte förstå ev kan det vara universums slut som närmar sig när hålen dunstar bort accelererande. Kanske galaxen i sig dunstar bort samtidigt eller börjar göra detta efter det hålet försvunnit.

Ann Arbor är en dvärggalax ca 340 ljusår bort. Här finns även annat i universum som kan ses som smått.

I denna lilla i universums mått mätt lilla galax finns som i alla andra galaxers mitt ett svart hål.

Idag tror man att alla galaxers centrum innefattar ett svart hål. Varför det finns och hur det bildats är en gåta. Troligen som jag ser det har dessa hål en mening nu och när galaxen bildades.

Utan ett svart hål ingen galax. Om de svarta hålen är en tidsinställning vilken var viktig för bildandet kan vara lika viktig för en galax framtida utplåning vet ingen.

Kanske alla galaxer har en utmätt tid och en gång försvinner i sitt svarta hål. Kanske sedan alla universums svarta hål närmar sig varandra genom att expansionen av universum då går motsatt väg. För att därefter dras ner till början av Big Bang igen och sluta som en svart punkt vilken en gång åter blir ett nytt Big Bang.

Nå i vilket fall som helst finns i ovanstående dvärggalax ett minisvart hål. Hålen verkar därmed i storlek ha samband med sin galax storlek.

Svårt att dra slutsatser om liv på andra planeter utanför vårt solsystem

Att hitta planeter där det misstänks finnas livets byggstenar. Att hitta planeter vilka finns på det avstånd från en stjärna där liv kan uppstå likt på Jorden. Dessa sökningar resulterar i allt fler planeter. Det finns säkert oräkneliga planeter av detta slag i universum.

Men det är inte samma sak som att veta om liv finns  eller utvecklats där. Hur man ska finna liv är därför ännu en omöjlighet. Enbart förutsättningen för livsmöjligheter på en planet kan misstänkas på dessa platser. Ingen vet eller kan veta om detta liv finns eller kan ha möjlighet att finnas här. Okända faktorer kan göra det omöjligt. Alternativt har något vi ej ännu förstår  för livsmöjligheter saknats.

Här kommer forskningen att behöva tid om det nu går att finna hur man ska gå vidare. Att som det gjorts länge och innan bevis på livsmöjliga planeter kom söka efter radiosignaler från främmande sändare har inte gett något resultat.

Det fanns en sjö på Mars. Den röda fläcken på Jupiter är fortfarande en gåta. Vad utlöste denna mastodontstorm och har den ett slut i tid?

Sedan den upptäcktes har den röda fläcken förundrat människan. Varför existerar den?

Kan den röda fläckens innehåll på gasblandningen Jupiter består av ha betydelse för den storm med vindar på 400m/sek som verkar evig ha med saken att göra? Hur länge har stormen pågått? Finns det ett slut på stormen nu när den en gång uppstått? Varför uppstod den? Kan det varit något som kom in i Jupiters atmosfär eller ner på dess yta som utlöste stormen?

Har den röda fläckens gas betydelse för stormens fortsatta liv? Har fläcken alltid funnits och då även stormen?

Är fläcken en skapelse  senare Jupiters liv och då den uppstått även stormen?

På Mars har nu bevis för en tidigare sjö funnits. Vad som funnits flytande i denna vet vi inte. Det kan ha varit vatten. Men även annan vätska är möjlig. Vätska som lyckats bestå en tid men sedan avdunstat.

Om det varit vatten med förutsättning för liv eller ej vet ingen.

Exoplanet 51 Eridani b är en större kusin till vår Jupiter. Kanske kan vi lära något av detta.

En planet större än Jupiter men vilken har stora likheter med Jupiter utseendemässigt.

Den upptäckta Jupiterliknande planeten tillhör ett yngre solsystem  och därför hoppas astronomer lära något ur detta som kan ses som kunskap om hur vårt eget solsystem bildades.

Solsystemet finns ca 96 ljusår från oss och medelpunkten är en dvärgstjärna (sol).

Inget är nytt under solen heter det. Men vi hittar likväl mycket nytt kunskapsmässigt bortanför vårt solsystem. 

Ljusår är ett osäkert mått. Var finns det vi ser egentligen när vi ser upp i skyn?

Vi har lärt oss att mäta avstånd i ljushastighet  per år när vi ser på avstånd till stjärnorna.  Ett  ljusår är en cirkabestämmelse. Men detta räcker inte.

I medföljande artikel tas exemplet avståndet till stjärnan Betelgeuse upp. Här har avståndet tidigare bestämts till 430 ljusår men nu enligt noggrannare mätning bestämts till 643 ljusår plus minus 46 ljusår.

Väl är det att vi inte ska resa dit då hade dessa avståndsbedömningar gjort att rymdskepp hamnat ljusår fel.

Att mäta avstånd ju längre bort ett objekt är gör det svårare och svårare att göra det rätt.

Ett tips på en bra sida på svenska om rymden och avståndsmått  är följande där aktuella synliga konstellationer är nedtecknade när de kan ses tidsmässigt och lite annat förklaras är följande sida se länk här. Bilden som medföljer ovan är från den hemsidan.