Kolavlagringar på häpnandsväckande djup i Jordens mantel. Hur har det hamnat där?

Det finns kolavlagringar på större djup här på Jorden än man tidigare trott. Kolavlagringar från tidig form av organiskt material. Växter, alger och kanske djur nere  i manteln.

För att detta ska ha kunnat ske måste någon form av plattektonik inträffat för att materialet ska kunnat hamna där. 

I detta måste ett steg ha varit kontinentaldrift.

Därefter  fenomenet oxidation. Vi vet att i början fanns bakterier vilka kallas cyanobakterier. Dessa drog i sig koldioxid från atmosfären och släppte ut syre.

Men den mängd syre som plötsligt fanns i avlagringar från långt tillbaks kan inte enbart förklaras av dessa encelliga bakterier. 

Dessa bakterier var i farten ca 500 miljoner år före det att syremängden bevisligen  ökade till mycket större nivåer och liv av andra slag skapades. Syrehalten ökade snabbt till en nivå10 000 gånger högre än tidigare och då ska vi veta att cyanobakterierna då haft 500 000 år på sig men likväl hade ökningen inte varit så hög under hela denna tid.

Vad hände? Ingen kan idag förklara detta säkert.  Bara bevisa genom upptäckter i stenavlagringar och kolavlagringar att så har skett.

Teorier finns om vad som kan ha skett och hur kol kan ha hamnat djupt ner i manteln  och hur det kan ha ett samband med den stora ökningen av syre i atmosfären.   

Läs om denna spännande teori på medföljande länk här. 

Den kosmiska bakgrundsstrålningens kalla områden kan ha en häpnadsväckande orsak

Den kosmiska bakgrundsstrålningen finns överallt. en rest från när universum kom till då BigBang inträffade. Vi kan se den långt därute miljarder ljusår bort.

Mysteriet med att det i denna finns kalla punkter vilka har en lägre temperatur än övrigt har olika förklaringsmodeller.

Den enklaste är att påstå att slumpen är anledningen. En annan att det är områden där ett mindre antal galaxer bildades eller fanns en tid efter BigBang.

Men nu har en ny lika trolig eller otrolig teori sett dagens ljus. En vilken många kan se som häpnadsväckande.

Teorin att vi bör  se vårt universum som en bubbla vilken uppstod ur en punkt av och i ingenting och fortfarande expanderar.

Om vi i denna teori lägger till att vårt universum inte var det enda (den enda bubblan) utan enbart ett av flera eller kanske oräkneliga som bildades i samma stund i bildandet V tid och rum kan följande ha hänt.

Vårt universums början var då en början på minst ett annat. Och ser vi då början som bubblor har vår bubbla krockat med en annan bubbla och detta ska då ha gett upphov till det som vi i bakgrundsstrålningen kan mäta som kalla områden i denna enligt den nya teorin.

Läs mer om detta här.

Jag kan inte låta bli att fundera på ett bubbelbad. Tänk om varje bubbla i ett sådant när vatten spolas på bubbelbildandet skulle motsvara vad som en gång hände vid BigBang. 

Att varje bubbla motsvarade ett universums bildande av tid och rum och vårt enbart är ett av alla dessa bubblor. 

Teorin är inte omöjlig idag. Men frågan blir likväl vad startade då processen. I badkaret är det en duschstråle men vad startade universums bildande i effekten av BigBang?

Ett exempel på hur det går till att söka efter exoplaneter.

Seriekopplade teleskop är ett bra sätt för att avsöka stjärnors miljö. 

Det är ett av de mest effektiva medel för att finna planeter runt en stjärna därute vi kan använda i vår tids teknik. 

Det som söks är något som avskärmar stjärnans ljus tillfälligt. Den period ett objekt är mellan stjärnan och teleskopet. Objekt kallade exoplaneter vilket är planeter runt andra solar.

Ett av dessa objekt i sökandet är MEarth vilket är ett nätverk av 40 mm teleskop vilka seriekopplade söker efter objekt därute på stjärnhimlen.

Det var detta nätverk som fann LHS 1140b en planet kretande runt en M-stjärna   med namnet LHS1140 (i Valfiskens stjärnbild) under 2014.  40 ljusår borta och vilken uppmärksammades stort.

Saturnus isiga måne Tethys har en stor sevärdhet

En av Saturnus  56 månar är Thetys. Denna måne vilken är ca 105 mil i omkrets har en canyon. Men ingen liten sådan utan med en bredd av 10 mil och ett djup av 4 km.

Den löper ca 75% runt månens isiga yta. Se bild och få mer information här.

Kanske kan denna måne bli ett av framtidens sevärdhetsmål för framtida rymdturister. 

Även amatörastronomer finner nya exoplanetsystem numera. Kanske du blir nästa.

Darwin är en mekaniker och amatörastronom vilken visat riktigheten av ovanstående påstående. Han upptäckte en stjärna där fyra exoplaneter finns för ett tag sedan.

Det var under de tre kvällar då projektet ABC stargazing project 

gick av stapeln där amatörer ombads hjälpa till med att söka efter exoplaneter på stjärnhimlen.

Detta genom Exoplanets explorers hemsida  vilken är öppen för alla intresserade, du med för att hjälpa till med att söka av vår stjärnhimmel efter objekt se länk nedan och om du vill anmäl din datorhjälp och sök själv.

Läs mer om det på denna sida och spänningen med sökandet. 

Intressant information om Spica den ljusstarkaste stjärnan i Jungfruns stjärnbild.

Spica är den ljusstarkaste stjärnan i Jungfruns stjärnbild. Det är även den 16:e ljusstarkaste stjärnan från vår synpunkt på Jorden.

Styrkan beror på att det egentligen är två stjärnor vilka ligger så nära varandra sett härifrån att de ses som en stjärna. Den ljusstarkaste av dessa är en blå stjärna.

Spica antas var den stjärna vilken gav den forntida astronomen Hipparcus kunskap om och idén om dagjämningarna.

Spica kan ibland döljas av vår måne. Men dessa förmörkelser sker sällan senast var det den 10 november 1783 och nästa blir den 2 september 2197.

Mer information och fortsatt historisk läsning om detta objekt kan fås här.

Första ackretionsskivan runt en nybildad stjärna avfotograferad

Ackretionsskiva är ett begrepp vilket används inom högenergiastrofysiken. Betydelsen är följande enligt wikipedia: 

"Det typiska exemplet på hur en ackretionsskiva uppstår är i en tät dubbelstjärna bestående av ett kompakt objekt, en vit dvärg, en neutronstjärna eller ett svart hål, och en vanlig stjärna. Om den vanliga stjärnan fyller sin Roche-lob, så kommer tidvattenkraften från det kompakta objektet att dra loss gas från stjärnans yta. Denna gas kommer sedan att falla in mot det kompakta objektet, men på grund av stjärnans rörelse har gasen så mycket rörelsemängdsmoment att gasen inte kan falla ned på det kompakta objektet. I stället kommer gasen att bilda en ackretionsskiva runt det kompakta objektet".  

Nu har forskare för första gången tagit en tydlig bild av en sådan skiva runt en ung stjärna. Det är från stjärnan IRAS 05413-0104 (ingående i HH212-systemet och denna anses  vara endast 40.000 år gammal) vilken ligger i riktning mot Orion 1300 ljusår bort. För att få denna klara bild har ALMA teleskopet i Chile använts. Ett radioteleskop av hög klass vilket kostat 1,4 miljarder dollar.

Själv har jag i denna blogg många gånger haft med upptäckter från detta teleskop. Alma ger även med denna upptäckt och skärpa troligen ny kunskap om solsystems och solars bildande. Detta är vad forskare anser och hoppas.