Ny forskning visar att Jordens atmosfär sträcker sig bortom månen.

Få vet att den yttersta delen av vår planets atmosfär sträcker sig långt bortom månens bana. Ja nästan dubbla avståndet till månen.
Detta utifrån en upptäckt nyligen, baserad på observationer från NASA/ESA Solar och Heliospheric Observatory, SOHO. 

Det visade sig att det gasformiga lagret (Jordens atmosfär) förtunnas beroende på höjden över Jorden  men fortfarande kan spåras från Jorden och upp till 630 000 km eller 50 gånger diametern av vår Måne från Jorden.  beskriver Igor Baliukin vid Rysslands Space Research Institute vilken är  huvudförfattare till studien där detta presenteras.

”Vi var inte medvetna om det förrän vi analyserade iakttagelser från över två decennier bakåt samalde från SOHO rymdfarkosten”. Säger Baliukin.

Där vår atmosfär övergår i yttre rymden existerar fortfarande ett moln av väteatomer vilket kallas geocorona. Ett av de instrument som använts för resultatet ovan är SWAN.

Vätet finns  med 70 atomer per kubikcentimeter på 60 000 kilometer ovanför jordens yta, och med 0.2 atomer på månens avstånd (vi kallar oftast en så liten koncetration för vacum) .

Där vår atmosfär övergår i yttre rymden, finns det ett moln av väteatomer som kallas geocorona. Det är instrumentet SWAN som använder sina känsliga sensorer för att spåra vätesignaturen och upptäcka exakt hur långt ut geocoronan finns.

Hippocamp den senast upptäckta månen vid Neptunus vilken kan ha kommit till enligt nedan resonemang

En liten måne vilken upptäcktes av rymdteleskopet Hubbles på fotografier tagna under 2013 vid Neptunus har sedan dess förbryllat forskare. Månen finns mycket nära en mycket större måne med namnet  Proteus i bana runt Neptunus.
  

Proteus  är ca 260 mil i diameter medan Hippcamp som namnet blev på den upptäckta månen är enbart 34 km i diameter.


Hippocamps ursprung kan spåras redan på två foton från NASA Voyager 2 från 1989 som visar en stor nedslagskrater på Proteus  nästan stor nog för att ha kunnat krossa Proteus. En bit av Proteus flög iväg vid kollisionen och så fick den en egen satellit vilket astronomer i dag tror kan ha blivit Hippocamp.


Bakgrunden kan vara att Neptunus för flera miljarder år sedan drog in den stora dvärgplaneten som sedan blev månen Triton runt Neptunus från Kuiperbältet. Tritons gravitation ska då ha rivit upp Neptunus ursprungliga satellitsystem.


Triton blev kvar i en cirkulär omloppsbana runt planeten medan skräp från krossade månar runt Neptunus (det blev kaos när Triton fångades in) bildade en andra generation av månar runt Neptunus.


 Komet och skräp fortsatte att riva itu månar mm och i ett fall blev det en krasch mellan Proteus och en annan måne eller stor asteroid vilket blev födelsen av Hippocamp. En bit av Proteus som flög ut från denna och resulterade i att Proteus fick en egen måne.


Ungefär samma slag av händelse bildade Jordens måne. En krasch mellan Jorden och en planet av Mars storlek anses ha bildat vår måne.

Bild en illustration av Neptunus med den minsta månen Hippocamp

Mystiska ringar funna runt en mycket gammal vit dvärgstjärna

När slutet för en stjärnas liv närmar sig sväller den oftast först upp till en röd jätte (vi bortser här från supernovor) innan den slutar som en vit dvärg. Ett  uppsvällande då den slukar alla planeter och all materia i dess väg.


Allt i dess väg dras in mot stjärnans svalnande yta när den sedan krymper till en kompakt vit dvärg.


Men nu har det hittats en vit dvärg med synliga ringar omkring sig. Ringar av stoff och damm.


Frågan är vad som matat in detta i stjärnans närområde och behåller det i en bana här? Varför det inte är rent runt denna stjärna enligt ovanstående resonemang.


Stjärnan är gammal och frågan är vad för slags process som matat in material till den uppkomna ringformationen. En process som bör sträcka sig miljarder år bakåt i tiden, säger astronomen John Debes vid rymdinstitutet STSCI enligt  Nasa.


– De flesta modeller som forskare har tagit fram för att förklara ringar runt vita dvärgar fungerar bara upp till ungefär 100 miljoner år (efter det att de blivit en vit dvärg min anm.) så denna stjärna utmanar verkligen våra antaganden utifrån vår kunskap.


En vit dvärg är som vi vet resterna av en slocknad stjärna och kan därför ge ledtrådar till vårt eget solsystems avlägsna framtid.


LSPM J0207+3331 är beteckningen på den nu funna vita dvärgen. Den upptäcktes av Melina Thévenot i Tyskland. Hon är en av ca 150 000 frivilliga och rymdintresserade världen över som hjälper NASA att gå igenom rymddata från W M Keck-observatoriet på Hawaii. När de hittar något intressant hör de av sig till Nasas projekt ”Backyard Worlds: Planet 9” som likt i det här fallet gjorde uppföljande observationer.


Marc Kuchner på Nasa säger på rymdmyndighetens webbplats att medborgarforskarna har en tendens att ställa till det på ett positivt vis med sina oväntade upptäckter.

– Vi skapade ”Backyard Worlds: Planet 9” i första hand för att leta efter bruna dvärgar och nya planeter säger Kuchner.


Men nu fann de detta spännande objekt. Så nog gör amatörer nytta för rymdforskningen utan dem skulle inte forskare lika snabbt hitta det oväntade därute (min anm).


Vad man behöver för att delta i detta projekt kan du läsa om här och från denna sida kan du även bli en deltagare. 



Mysteriet ovan kanske likväl enligt mig kan förklaras enligt följande. Den tid som gått sedan den vita dvärgen kom till är lång nog för att det ska ha samlats sten, grus och damm runt denna och då på ett avstånd att detta inte dras ner till stjärnan som i sig som vit dvärg har en otrolig gravitationskraft. Istället finns det på sådant stort avstånd från denna att det inte påverkas mer än som ringarna runt Saturnus av Saturnus dragningskraft. Ringarna har en stabil bana runt sin stjärna likt ringarna runt Saturnus runt denna. 

Bilden är på Saturnus med sina ringar och kommer från Wikipedia.

På enbart 2 % av natthimlen har nyligen upptäckts hundratusentals tidigare okända galaxer.

Ovanstående (rubriken) är resultatet från en stor ny radiovågsfrekvenskartläggning av natthimlen av Low-Frequency Array (LOFAR) teleskop vilket är ett europeiskt nätverk av radioteleskop.


Resultaten kommer från en undersökning av 25% av den norra halvklotets natthimmel av låga radiofrekvenser vilket avslöjade tre hundra tusen källor på enbart 2% av natthimlen av dessa 25 % varav nästan samtligakällor är galaxer långt bort i universum.


Astronomerna bakom upptäckten anser dock att i slutändan  bör  hela 15 miljoner fler radiosändningskällor upptäckas på dessa 25 % av natthimlen de undersökt.
  

LOFAR teleskopen drivs av ASTRON i Nederländerna och är ett nätverk av radioantenner i Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Sverige, Polen, Irland och Italien alla anslutna av hög hastighets fiberoptiska kablar.


Signalerar av de kombinerade antennerna behandlas sedan av superdatorer för att effektivt skapa ett virtuellt radioteleskop med en aria av 1 900 kilometer i diameter.


Vi får hoppas att det inte finns oupptäckta mätfel i detta projekt av digitala analyser så vi finner mer än vad som egentligen finns därute (min anm.)


Bild från wikipedia som visar en belägen LOFAR-station den vid Onsala rymdobservatorium, Halland, Sverige.

Är den sexkantiga formen universell och anledning till sandfältsform på Mars och snöflingform på Jorden?

Snöflingor har sex kanter . Ingen är den andra lik precis som fingeravtryck skiljer sig åt från människa till människa.


Men Hexagonen  sexkantformen finns inte bara i snöstjärnans form utan i en hel del andra sammanhang. Ex bivaxet, sköldpaddsskalet och i basaltblocksformen.


Den har nu även setts existera som form på Mars i ett överraskande sammanhang.

På en högplatå har upptäckts sexkantiga sanddyner.


Hur de bildats är inte klarlagt. Men det bör ha något sammanhang med hur snöflingor bildas tycker jag. Kanske även hur basalt och sköldpaddsskal bildas.


Snöflingans form beror på den sexkantiga struktur som vatten intar när det fryser och till is. Därav kan man fundera på om ex basaltblock och sköldpaddsskals form har med vatten att göra. Dock knappast tillsammans med kyla om man undantar formationerna av dyner på Mars.


Hur sexkantsformen kan vara så universell är ännu en gåta men säkert finns förklaringen någonstans i atomernas och molekylernas värld.


Bild från Wikipedia föreställande de som jag tycker fascinerande naturligt bildade basaltblocken i Giant's Causeway på Antrimkusten i Nordirland.

Ett stjärnkluster (stellar stream) där forskare hoppas få nya rön

Astronomer och astrofysiker från Wiens universitet har nyligen publicerat en ny rapport.  En rapport där de beskriver en upptäckt från södra stjärnhimlen. Här har forskare hittat en flod av stjärnor en stellar stream som det kallas i astronomiskt språkbruk vilken med sina ca 4000 stjärnor täcker större delen av den sydliga natthimlen.


Formationen är relativt närliggande och har bildats för ungefär 1 miljard år sedan. På grund av sin närhet till jorden är denna stellar stream en perfekt plats att testa störningar i kluster, mäta gravitationsfältet i Vintergatan och  lära mer om exoplaneter av. 


För sin sökning där de fann denna stream använde forskarna data från ESA Gaia satellit. Författarna hoppas hitta ännu fler sådana strukturer i framtiden med hjälp av den innehållsrika Gaia databasen.


Bild från Wikipedia där stellar streams upptäckta 2007 i Vintergatan kan ses.

Ett mycket kraftigt solutbrott skedde i Orionnebulosan 2016.

I november 2016 upptäckte astronomer en ung stjärna 1500 ljusår bort från jorden i Orions bälte vilken under en explosion sände ut plasma och strålning ungefär 10 miljarder gånger mer kraftfullt än vad vi upptäckt i någon soleruption tidigare i galaxen.


Detta plötsliga utbrott kan vara den mest lysande av för människan kända utbrott någonsin från en ung stjärna och kan hjälpa forskarna att  bättre förstå processen vid stjärnbildning.


Det var från  teleskopet James Clerk Maxwell uppe på Hawaiis vulkan Mauna Kea upptäckten gjordes.. Fenomenet kom från ett dubbelstjärnsystem. Ett solsystem där två stora stjärnor kretsar kring varandra i Orionnebulosan.


 Forskarna är osäkra på om det har något att göra med det faktum att stjärnan i fråga är mycket ung och suger upp gigantiska mängder närliggande bränsle för dess tillväxt.


Lika okänd är hur en effekt med sådan enorm energi har på unga solsystem. Den röntgenstrålning som avges kan potentiellt förändra kemin av närliggande kroppar (som asteroider) eller  förändra atmosfären på unga planeter anser författarna till en rapport om fenomenet publicerat den 23 Jan i Astrophysical Journal.


Säkert kan utbrott av detta kraftiga slag påverka närliggande objekt som är i riktning för detta utbrott. Även så långt bort som Jorden kan det ge effekter som tillfällig utslagning av stelliters navigeringssystem etc. Men vi låg inte i direkt riktning denna gång. 


Men kanske fenomen som detta  är viktiga vid en stjärnbildning.

Bilden föreställer Orions bälte och kommer från Wikipedia.