Ett objekt i Vintergatan kallat NGTS-7 signalerar mot oss

En eller två gånger per dag, blinkar ett märkligt objekt i Vintergatan mot oss. Nu tror astronomer de vet varför detta sker.


NGTS-7 är ett objekt 500 ljusår bort vilken i flertalet teleskop enbart kan ses som en enda stjärna vilken blinkar i riktning mot oss. Blinkar i ett intervall av 16,2 timmar mellan varje blinkning. Men det är inte en stjärna utan två. Två riktiga stjärnor men även en misslyckad stjärnbildning. Det är denna misslyckade stjärna en brun dvärg som ligger bakom fenomenet.


Detta signalerande har nu forskare vid University of Warwick i England kommit fram tillem lösning av genom att använda avancerade instrument och med dessa zoomat in objektet NGTS-7. Vad man då såg var två lika stora stjärnor i systemet. Men det var endast en av dem som ljusreglerades av ett annat objekt. 


Objektet som gav fenomenet var eller är en brun dvärg (dessa är mycket ljussvaga) som under sin bana regelbundet dämpade ljuset från den andra stjärnan och gav upphov till fenomenet. En brun dvärg är en ljussvag misslyckad stjärna. En stjärnbildning där temperaturen och kärnklyvningen aldrig kommit i gång. Många gånger i storlek av ungefär samma storlek som Jupiter. OBS, Jupiter är en gasplanet och har aldrig försökt bli en stjärna.


Troligen är detta förklaringen på en hel del av de mystiska blinkningar vi kan se däruppe i avlägsna solsystem med våra teleskop. Men på grund av avståndet kan vi aldrig säkert veta.


Objekt som kretsar runt sin moderstjärna i form av ex bruna dvärgar eller större gas eller stenplaneter ger dämpning av ljuset av den stjärna eller sol de kretsar runt.

 Beroende på hur stort objektet är som har sin bana runt stjärnan beror blinkningen eller ljusdämpningens styrka, storlek, närhet till sin sol (sol är en synonym till stjärna) eller tidsintervallet. 


Bilden är en illustration på hur det kan ses ut vid NGTS-7.

Mars var en beboelig planet längre än man tror. Nästan in i nutid.

En storm av kosmisk påverkan genom kraschar med andra kroppar mm likt Jordens krasch med en kropp som resulterade i vår måne  kan ha slutat relativt tidigt på Mars liksom här.


Detta kan tolkas som att Mars kan ha haft hav och atmosfär betydligt längre fram i tiden än den gängse ansedda. Man har ansett att Mars förlorade sitt vatten i form av floder och mestadel av atmosfär för över 3 miljarder år sedan.


Detta genom att det den en första tiden  av solsystemet skedde rikliga kollisioner mellan nyfödda planeter och bitar av sten i skilda storlekar. Kvar från krockarna blev det vi idag kallar asteroider. Asteroidbältet mellan Jupiter och Mars anses vara rester av en eller flera större planeters krockar. 


Ny forskning visar att livsvänlig miljö troligen startade på både Mars och Jorden ungefär samtidigt under dess historia.


Forskarna analyserade mineraliska korn från meteoriter som kraschat i Saharaöknen. Den inverkan som blästrat dessa stenar vilka kommer från  Mars har sannolikt hänt de senaste 20 miljoner åren, säger författaren Desmond Moser, en geochronologist vid University of Western Ontario i Kanada i en nyligen framlagd rapport.


Moser och hans kolleger beskriver i rapporten att det fanns inga sena tunga bombardemanget som steriliseras på de tidiga planeternas existens. Om detta är sant, beboeliga kan tryck och temperaturer ha utvecklats av 4,2 miljarder år sedan på både jorden och Mars.


Det visar visserligen inte att atmosfär och flytande  vatten funnits ändå fram till de senaste 20 miljonerna åren på Mars vilket skulle vara otroligt spännande. Men möjligheten finns att det är så. Det är stor skillnad på 20 miljoner år bort och över 3 miljarder år bort.


Framtida forskning får använda dessa fynd för att hjälpa till i sökandet efter tecken på liv under de senaste årmiljonerna (eller flytande floder och tjockare atmosfär) på Mars och en dag kan vi komma till Mars och på plats söka spår efter hur länge sedan det var som Mars var en livsvänlig planet. Resultatet kan bli överraskande.


Lägg märke till att det var för ca 20 miljoner år sedan människan började gå upprätt på Jorden.

Kanske vi ska leta efter civilisationer på planeter runt svarta hål

Ett arbetslag från Harvard University har nu vänt upp och ner på var vi ska söka efter beboeliga planeter därute. Visst vi ska fortsätta söka i den beboeliga zonen runt stjärnor därute. Zonen runt en sol där vi själva finns runt vår sol.


Men nytt är att de även förslår ett utökat sökande och då runt eller i närområdet av svarta stora hål i centrala delarna av en galax.


Supermassiva svarta hål är omgivna av virvlande diskar av gas och stoft som kallas aktiva galaxkärnor vilka avger otroliga mängder strålning, värme  och ljus. En miljö många forskare antar skulle förstöra atmosfären på någon närliggande planet, skapa en ”dead zone” runt det svarta hålet.


Men forskarna bakom denna nya rapport från Harvard publicerad i Astrophysical Journal bestrider antagandet.


Teamet anser att den zon där denna skada enligt gängse teori ger dödlig effekt på planeters möjlighet som beboeliga är överdriven och att dödszonen bör omtolkas.

 Avståndet där dödszonen ska finnas för liv bör ändras från 3200 ljusår från det svarta hålet till ca 100 ljusår enligt datorberäkningar. Utanför denna zon kan en planet med atmosfär finnas.


Om de har rätt får framtiden utvisa. Om letandet efter beboeliga planeter ska utökas till detta område får även framtiden utvisa. Det beror på forskares tilltro till rapporten.

Uranus spännande ring (Epsilonringen)

Uranus ringar är osynliga utom för största och mest avancerade teleskopen. De upptäcktes först 1977. De är förvånansvärt ljusa vilket sågs av teleskop nyligen i Chile.
 Observationerna bekräftar även att Uranus ljusstarkaste och tätaste ring kallad epsilonringen har temperaturskillnader i jämförelse med de andra ringarna och då i förhållande till den yttre delen och inre delen se medföljande länk.


 Uranus ringar skiljer sig markant åt i jämförelse med ringarna runt Saturnus. De är extremt tunna jämfört med Saturnus ringar. 


Den bredaste, epsilonringen, varierar mellan 20 till 100 kilometers bredd medan Saturnus ringar är av 100-tals till tiotusentals kilometer bredd.


Hittills har astronomerna räknat till 13 ringar runt Uranus. Ringar bestående av band av damm mellan dessa.


Epsilonringen skiljer sig åt på andra sätt än Saturnus ringar. Saturnus isiga ringar är breda, ljusa och har ett utbud av partikelstorlekar från micron och  stora dammpartiklar i den innersta D-ringen till 10-talsmeter stenbumlingar i stora ringen, säger Imke de Pater, UC Berkeley professor i astronomi.


”Den ljusaste ringen runt Uranus epsilonringen däremot består av partiklar stora som golfbollar, medelstora och större stenar ”.


För mer information om dessa intressanta ringar läs ovanstående artikel i medföljande länk. Det är intressant information.


Hur mycket finns ännu att upptäcka i vårt eget solsystem och hur mycket kan vi förstå?

Bilden är på Uranus men utan ringarna.

eRosita har kastats in i jakten på mörk energi

Den 21 juni 2019 lanserades  rymdfarkoster med Spektrum-Röntgen-Gamma (Spektr-RG / SRG) teleskop sändes upp från den kazakiska stäppen. En händelse som markerar början på en spännande resa. SRG kommer att bära den tyska 'extended ROentgen undersökningutrustningen med en Imaging Telescope Array' (eROSITA), X-ray telescope och ryska konst-XC instrumentet.


 En Proton-raket var drivkällan upp till banan  1,5 miljoner kilometer från jorden. I omloppsbana runt denna jämviktspunkt började eROSITA den största undersökning någonsin av universum.



Målet är att söka efter och kartlägga heta källor såsom galaxhopar, aktiva svarta hål, supernovor, röntgenkällor och neutronstjärnor. Denna möjlighet att söka så brett och kombinera dessa sökningar är möjlig att göra tjugo gånger känsligare än den tidigare utrustning som gjort detsamma med ROSAT teleskopet som sändes upp innan 2000-talet.


 Med sin utökade kapacitet ska eROSITA hjälpa forskare att få en bättre förståelse för struktur och utveckling av universum och även bidra till sökandet av mörk energi ”, säger Walther Pelzer, styrelseledamot Space förvaltning på den tyska Aerospace Center (Deutsches Zentrum für Luft-und Raumfahrt; DLR), som stött utvecklingen av eROSITA vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik (MPE).


Mycket lite är ännu  känt om universum. Det består som man tror sig veta av  ingredienser som är upp till fyra procent av dess energitäthet 'normalt' material såsom protoner och neutroner men det är bara en liten del av vad som finns.


Vad de andra 96 procent består av förblir ett mysterium. Man tror idag att 26 procent är mörk materia. Men den största andelen, uppskattningsvis 70 procent består av mörk energi. För att spåra denna måste forskare iaktta ofattbart stora och extremt heta galaxhopar som består av upp till flera tusen galaxer som rör sig vid olika hastigheter inom ett gemensamt gravitationsfält. Inuti genomsyras dessa strukturer av en tunn mycket het gas som kan observeras genom dess avgivande av röntgenstrålning.


Detta är där Erosita's X-ray 'ögon' spelar in. De tillåter oss att observera galaxhopar och se hur de rör sig i universum och framför allt hur snabbt. Vi hoppas att detta kommer att berätta mer om mörk energi ”, förklarar Thomas Mernik en av forskarna.

Jag anser (min anm) att vi bara kan hoppas de hittar något med denna utrustning som de kan ge kunskap om universum och att de tolkar vad de finner

Hur en galax ser ut vet vi inte, Osynlig materia finns som vi inte kan se (ej att förväxla med mörk materia).

När du ser en galax i universum genom ett teleskop eller i bilder tagna av observatorier ser du vad du tror är en hel galax och hur den ser ut. Men det är fel.


Forskare har upptäckt att ca hälften av galaxens materia är osynlig. Men förväxla inte detta med mörk materia som är något helt annat.


Här handlar det om massa (vanliga atomer) i galaxens halosken. Gasen i denna.


 En grupp astronomer från UC Santa Barbara Professor Crystal Martin och doktorand Stephanie Ho har nu släppt en rapport som visar hur dessa glorior samverkar med galaxer. I studien som publicerats i The Astrophysical Journal visar de att en galax inte alls är så skinande som vi tror. Mycket av den syns inte med våra ögon.


Detta är kontentan av dagens inlägg. Insikten och tanken på att det vi inte ser alltid är det som finns.

Teegarden's Star solsystemet där två spännande planeter hittats.

Två tidigare oupptäckta jordliknande planeter har hittats i vårt närområde gömda i mörkret runt den ljussvaga röda dvärgstjärnan Teegardens star 12,5 ljusår bort.


Forskare säger att detta har gjort att vi inte hittat denna stjärnas planeter tidigare. Det är en av de minsta och mest nedtonade kända stjärnorna och därmed svår att upptäcka fast den finns relativt nära oss.


2003 såg man på stjärnan men inget som visade att den hade planeter kunde då ses. Idag vet vi däremot (med de idag mer avancerade instrumentens hjälp) att det finns två planeter runt den i den för stjärnan beboeliga zonen. Här finns kanske vatten på dessa stenplaneter och möjligheten för liv att ha utvecklats.


Det är en lugn plats utan våldsamma solstormar och andra våldsamma naturskeenden. Planeterna ses även som de hittills funna mest liknande Jorden.


Storlekarna är ungefär likartade avståndet till sin sol gör att det bör vara rätt lika temperatur där som här. Därav misstanken att det kan finnas liv och troligen säkert vatten. Vatten verkar finnas överallt på alla planeter o asteroider i någon form så här bör hav finnas och floder flyta.


En spännande plats. Säker möjlig att kolonisera om nu inte dessa planeter redan har civilisationer.

Bilden visar stjärnan men området är mörkt och det är svårt att se.