Under istäcket på månen Enceladus svallar havsvattnet.

 

Enceladus är en liten istäckt måne ca 500 kilometer i diameter innebärande endast en sjundedel så stor som vår måne. Det är den sjätte månen i storleksordning vid Saturnus. Trots sin ringa storlek uppmärksammades Enceladus av forskare 2014 vid en förbiflygning av Cassini-rymdfarkosten. Då upptäcktes bevis på stora undervattenshav och togs prov på vatten från ett gejserliknande utbrott genom en spricka i isen vid sydpolen (slumpen spelade farkosten i händerna så detta möjliggjordes).

Enceladus är en av de få platserna i solsystemet med flytande vatten en annan är Jupiters måne Europa som vi vet i dag. Det finns en del andra intressanta platser som även kan ha detta ex Saturnus sällan nämnda måne Japetus en stor måne som har en istäckt sida och en askgrå grussida. Enceladus är  för astrobiologer som söker efter tecken på liv därute.

Havet på Enceladus är  olikt jordens. Jordens hav är relativt grunda (i genomsnitt 3,6 km djupa) och täcker tre fjärdedelar av planetens yta och är varmare på ytan genom solens strålar och kallare i djupet nära havsbotten och har strömmar som påverkas av vind.

 Enceladus har ett underjordiskt hav som är minst 30 km djupt och kyls upptill nära isens yta och värms i botten av värme från månens kärna.

Trots dessa skillnader föreslår Caltech-doktoranden Ana Lobo (MS '17) att haven på Enceladus har strömmar som liknar dem på jorden. Arbetet bygger på mätningar från Cassini samt forskning av Andrew Thompson, professor i miljövetenskap och ingenjörsvetenskap som har studerat hur is och vatten interagerar för att driva havsvatten runt Antarktis.

 

Haven i Enceladus och på jorden delar en egenskap. De är salta. Och som framgår av resultaten som publicerades i Nature Geoscience den 25 mars kan variationer i salthalt fungera som drivkraft för havscirkulationen på Enceladus precis som de gör i jordens hav runt Antarktis.

Encecladus är en mycket intressant måne att besöka på djupet. Jag hoppas det snart blir möjligt att sända en farkost dit. En farkost med en robot som kan tränga ner i havet och söka efter liv och ta prover på vattnet där (min anm.)

Bild från vikipedia på Saturnus måne Enceladus taget av rymdfarkosten Cassini under 2005.

En robot för grottforskning på månen är under konstruktion

 

En robot med sfärisk form konstrueras nu för att i framtiden utforska grottor på månen.

Roboten är designad av ett team samordnat från Tysklands Julius-Maximilians-Universität i Würzburg(JMU), Descent And Exploration in Deep Autonomy of Lunar Underground Structures, DAEDALUS och ska utvärderas av ESA:s samtidiga designanläggningar som en del i en framtida större studie av mångrottors inre.

Farkoster i bana runt månen har tidigare  kartlagt platser för flera djupa gropar på månens yta. Grottor som tros vara "takfönster" till lavagrottor. Dessa grottor är av stort vetenskapligt intresse då där finns orört månmaterial (orört så till vida att det inte utsatts för damm meteoritnedslag eller solen) – kanske till och med fruset vatten finns här.

Grottor av detta slag kan också i framtiden bli livsmiljöer för månbosättare och erbjuda naturlig avskärmning mot strålning, mikrometeoriter och extrem yttemperatur.

 

DAEDALUS-sfären ska ha en diametern av 46 cm och  bära en stereoskopisk kamera, "laserradar" för 3D-kartläggning av grottinteriörer, temperatursensorer och en strålningsmätare samt utdragbara armar för att  rensa hinder i dess väg och testa stenars densitet.

 

DAEDALUS ska  sänkas ner i grottöppningen på en lång lavagrotta och sedan kopplas bort för att rulla iväg av egen kraft. Den ska sända data tillbaks och ta emot datasignaler genom en Wi-Fi-mottagare.

Men ännu är inte allt klart med farkosten och när den ska iväg är inte bestämt.

Vikipedia med en Bild från Clementine vid dess färd1994 

taget över  kratern Aristarchus, en av de formationer på månen och en potentiell kandidat för en framtida månbas. Bilden har därefter placerats ovanpå en simulerad topografi av kratern.

Något får stjärnor vår sols närmsta stjärnkluster att försvinna

 

Data från ESA: s Gaias stjärnkartarbete har avslöjat att det till oss närmsta stjärnklustret till solen störs av någon form av gravitation från en massiv men osynlig struktur. Om resultatet stämmer kan detta ge bevis för en population av "mörk materia ".  Detta enligt Tereza Jerabkova och kollegor vid ESA och European Southern Observatory. Dessa osynliga ”moln” av mörk materia tros vara reliker från bildandet av Vintergatan och är enligt en teori  spridda över galaxen där de utgör en osynlig understruktur till vanlig materia och  utövar en märkbar gravitationspåverkan på allt som kommer för nära.

 

ESA Research Fellow Tereza Jerabkova och kollegor från ESA och European Southern Observatory gjorde upptäckten medan de studerade hur ett närliggande stjärnkluster slås samman i den allmänna bakgrunden av stjärnor i vår galax. Denna upptäckt baserades på Gaias tidiga tredje datautgåva (EDR3) tillsammans med data från den andra utgåvan.

 Hyaderna som stjärnklustert där stjärnor försvinner heter var målet i observationen eftersom det är det närmaste stjärnklustret till solen. Det ligger drygt 153 ljusår bort och är lätt synligt i teleskop både på norra och södra halvklotet. Dess utseende är en  "V" formation av ljusa stjärnor som markerar Oxens huvud i stjärnbilden Taurus (Oxen). Bortom dessa väl synliga ljusa stjärnor avslöjar teleskop ett hundratal svagare i en sfärisk region i rymden ungefär 60 ljusår tvärs över.

Ett stjärnkluster förlorar stjärnor över tid eftersom stjärnor rör sig inom klustret och då drar på varandra genom gravitation. Denna konstanta påverkan ändrar stjärnornas hastigheter något och flyttar några till kanten av kluster. Därifrån kan stjärnorna av gravitation svepas ut från  galaxen och dessa utkastade stjärnor bildar över tid  två långa svansar en i vardera ände av klustret (man får tankarna att gå till en spiralgalaxers  form där något liknande kanske gett denna form, tankarna går även till magnetism då två motsatta poler av svansar bildas vilket kan ses som en syd och en nordriktning av en magnet, min anm.). Nyckeln till att upptäcka tidvattenssvansar (där utsvepning skett)  är att upptäcka vilka stjärnor på himlen som rör sig på ett liknande sätt i stjärnklustret. Gaia gör detta genom att mäta avståndet och rörelsen för mer än en miljard stjärnor i vår galax.

– Det här är de två viktigaste metoderna  för att söka efter tidvattenssvansar från stjärnhopar i Vintergatan, säger Tereza.

Men den verkliga överraskningen var att den efterföljande tidvattenssvansen i Hyadeerna verkade sakna stjärnor. Detta tyder på att något mycket brutalare äger rum än att stjärnhopen försiktigt "upplöses i svansar". Tereza körde simuleringarna igen och visade att data kunde reproduceras om svansen hade kolliderat med ett moln av materia som innehöll cirka 10 miljoner solmassor.

– Det måste ha varit ett nära samspel med den här  massiva klumpen som får stjärnor i Hyaderna att förintas, säger hon.

Men vad kan klumpen vara? Det finns inga observationer av ett gasmoln eller stjärnkluster som är massivt i närheten. Om ingen synlig struktur upptäcks ens i framtida riktade sökningar föreslår Tereza att objektet kan vara en mörk materia. Dessa klumpar av mörk materia  tros hjälpt till att forma galaxen under dess bildande (enligt vissa teoretiker min anm).

Jag (min anm.) anser som jag tidigare sagt att mörk materia och mörk energi är ett särskilt tillstånd av vanlig materia och energi. Om det nu finns ens som detta. Nej gas kan inte ge den effekt som beskrivs ovan. Jag anser att stjärnorna dragit sig ut i ett mycket kompakt, mörkt och tätt dammoln där de döljs helt genom avstånd och täthet så enkelt är det.

Bild från vikipedia på stjärnhopen Hyaderna.

NASA är intresserad av att hämta prov från månen Titan.

 

NASA: s nyaste framtida prospekteringsidéer inkluderar projekt som en dag kan komma att returnera prover från Saturnus måne Titan, möjliggöra att astronauter kan uppleva artificiell gravitation i rymden eller skicka häpnadsväckande mängder planetdata tillbaka till jorden.

Årets ansökningar ger fas I-mottagarna upp till 125000 $ vardera för preliminär forskning. De som uppfyller kraven kan ansöka om ett fas II-bidrag efter nio månader. Programmet ger i allmänhet upp till  500000 $ vardera för fas II-mottagare och  2 miljoner dollar vardera för fas III. Nedan länk visar  den fullständiga listan över mottagare av fas I 2021. Koppla upp och läs om alla projekt. De korta beskrivningarna där har hämtats direkt från varje projekts enskilda experimentsidor på NIAC:s webbplats.

 https://www.nasa.gov/directorates/spacetech/niac/2021_Phase_I/

Bild från vikimedia på hur Saturnus största måne Titans kända landformationer ser ut.

Fem myter om BigBang

 

1.     BigBang-uttrycket får det att låta som om det var en explosion, säger Are Raklev professor i teoretisk fysik vid UiO i OsLo. Det var en expansion (utvidgning, inte explosion) som ännu fortsätter. En expansion i ett ingenting som just blev ett någonting då expansionen skedde, Varför och varifrån eller anledningen till händelsen och frågan om allts början är dock en filosofisk fråga.

 

2.      Det är inte galaxerna som rör sig ifrån varandra av expansion utan rymden som expanderar. – Samtidigt är det sant att galaxer också rör sig på grund av ömsesidig gravitationsattraktion – det är ytterligare en effekt, säger Raklev. Några galaxer är blåskiftande, vilket betyder att de rör sig mot oss. Detta gäller vissa närliggande galaxer. Men över stora avstånd överskuggas denna effekt av Hubble-Lemaîtres lag, som anger hur snabbt galaxer rör sig bort i proportion till avstånd) detta mäts genom rödförskjutning). 

 

3.     Faktum är att avståndet ökar snabbare än ljuset mellan punkter som är extremt långt ifrån varandra. Eftersom universum expanderar är det observerbara universum kontraintuitivt större än 14 miljarder ljusår (den ålder universum anses vara). Forskare beräknar att universum utanför vår bubbla är mycket, mycket större än så, kanske oändligt (kan enligt vissa finnas fler bubblor innebärande ett universum i varje bubbla och i en sådan finns våt expanderande universum, oräkneliga universum). Universum vi inte kan se utan enbart teoretiskt räkna ut kan finnas). Universum kan vara "platt", (anser vissa) verkar det som. Det skulle innebära att två ljusstrålar skulle förbli parallella och aldrig mötas. Om du försökte resa till slutet av universum, skulle du aldrig nå det. Universum fortsätter oändligt. Om däremot universum har en positiv krökning kan det i teorin vara ändligt. Men då skulle det vara som en konstig sfär. Om du reste till "slutet" skulle du hamna på samma plats som du började, oavsett vilken riktning du tog. Det är lite som att kunna resa runt i världen och hamna där man började. I båda fallen kan universum expandera utan att behöva expandera till någonting.

 

4.     Rymden har inget centrum och BigBang har ingen startpunkt. Universum expanderar överallt samtidigt. Big Bang hände inte på något speciellt ställe. – Det hände överallt, säger Raklev.(innebärande att det skedde i ett ingenting)

 

5.     Det är sant att hela vårt observerbara universum samlades otroligt tätt tillsammans i mycket lite utrymme i början av Big Bang. Men hur kan universum vara oändligt och samtidigt ha varit så litet? Man kan läsa att universum var mindre än en atom först och sedan storleken på en fotboll. Men den analogin insinuerar att rymden hade gränser i början och en kant. " Det finns inget som säger att universum inte redan var oändligt på Big Bang", säger Raklev. ”Det var bara mindre i den meningen att det som då var en meter (exempel vis eller mindre än vi kan föreställa oss om mindre är meningsfullt att uttrycka det som, Jag föredrar ordet ingenting)  nu har expanderat till enorma avstånd på många miljarder ljusår." Detta innebär att en punkt eller en meter var oändligt.

 

6.     Man har kanske hört att universum började som en singularitet. Eller att det var oändligt litet, varmt och så vidare. Det kan vara sant, men många fysiker tror inte att det är en korrekt förståelse. Singulariteter är ett uttryck för matematik som bryts ner och inte kan beskrivas med vanlig fysik, enligt kosmolog steen H. Hansen. Så det som hände vid denna tid, den tidigaste punkten i universums historia är fortfarande dolt för oss åtminstone hittills.

Jag har lagt in lite kommentarer i texten för att förtydliga (min anm). Men i övrigt får var och en själv bestämma sig för vad denna ska tro. Det finns inga fakta bara teorier om BigBang och vad det är och vad som hände och i vad. Vill dock tillägga att tanken att allt uppstod ur det oändliga av ingenting som expanderade till en punkts storlek och så vidare tolkar jag som att vi finns i en bubbla. Vårt universum finns i en bubbla av oräknerliga bubblor av univerum och BigBang var en ny bubbla som föddes i vid en närliggande bubbla där vi uppkom vad vi nu ska ses som. Men i detta anser jag likväl att strängteorin kan uttydas som det vi kallar materia.

Bild från pixabay.com. Jag tycker man får se kaos i bilden något jag är övertygad om även BigBang kan ses som något vår hjärna försöker förstå. Men då bör vi även förstå vad en människa är och varför denna har fått förmågan att teoetisera.

Hubbleteleskopet har upptäckt stora utflöden av gas från nybildade stjärnor.

 

Stjärnor tillkommer genom kollaps av gigantiska moln och gravitation i den processen av vätgas som förtätas. I skedet uppstår då orkanliknande vindar och snurrande spridda jetstrålar i motsatt riktning av där  gasens kondensation uppstår som mest. Detta sker i själva stjärnbilningsprocessen.  Händelsen skär ut enorma håligheter i de gigantiska gasmolnen.

Astronomer ansåg tidigare att stjärnbildning så småningom förtunnade det omgivande gasmolnet vilket stoppade stjärnans fortsatta tillväxt. Men i en omfattande analys av 304 nybildade stjärnor i Orionnebulosan (ett stort gasmoln) i den närmsta stora stjärnbildande regionen till jorden upptäckte forskare att gas genom en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma stjärnans slutliga massa som konventionella teorier antyder.

Studien baserades på tidigare insamlade data från NASA:s rymdteleskop Hubble, Spitzertelekopet och Europeiska rymdorganisationens rymdteleskop Herschel.

Forskare vet att stjärnor bildas ur kollapsen av enorma vätemoln som pressats under gravitation till den punkt där kärnfusion antänds. Men bara cirka 30 procent av molnets massa som ingår i denna process  slutar som en nyfödd stjärna. Man frågar sig då, vart tar resten av vätgasen vägen under en så ineffektiv process?

Det har antagits att en nybildande stjärna blåser ifrån sig mycket het gas genom jetformade  utflödesstrålar (jetstrålar) och orkanliknande vindar som lanseras från den omringande skivan av det kraftfulla magnetfältet. Dessa fyrverkerier bör ge ytterligare tillväxt till förtätning (densitet) av stjärnan. Men en ny, omfattande Hubble-undersökning med tillägg av Spitzerteleskopets observationer visar att denna förklaring inte verkar vara sanningen vilket får astronomer förbryllade. I denna vilket är den största undersökning någonsin av nya stjärnors tillkomst  finner forskare att gasutsläpp från en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma dess slutliga massa som konventionella teorier antyder. Forskarnas mål var att avgöra om stjärnutflöden stoppar gasens infall på en stjärna och hindrar den från att växa (i storlek som densitet). Inget kunde bevisas av detta antagande.

 

Istället fann de att hålrummen i det omgivande gasmolnet skulpterade av en formande stjärnas utflöde inte växte enligt teorin. En stjärnas relativt korta födelsestadium som bara varar i cirka 500000 år formar denna. Det som blir rörigt är att när stjärnan växer uppstår en vind, liknande vattenspridare över en gräsmatta i sitt strålande i motsatt riktning mot intaget av gravitationsförfarandet av gasen. Dessa utflöden gör hål i det omgivande molnet i form av håligheter i gasen.

 

Populära teorier förutspår att när den unga stjärnan utvecklas och utflödena fortsätter, blir håligheterna bredare tills hela gasmolnet runt stjärnan helt skjuts bort. Vi finner att i slutet av den protostellära fasen, där det mesta av gasen har fallit ifrån det omgivande molnet till stjärnan, har ett antal unga stjärnor fortfarande ganska små håligheter i gasens utflödesriktning", säger medarbetare Tom Megeath vid University of Toledo. "Så den här bilden som fortfarande ofta hålls som sann av vad som bestämmer en stjärnas massa och det som stoppar gasens fall är att denna växande utflödeshålighet skopar upp ny omgivande gas till stjärnan. Detta har varit ganska grundläggande för vår uppfattning om hur stjärnbildningen fortskrider, men det verkar inte passa insamlade data här.

 

Framtida teleskop som NASA:s kommande James Webb Space Telescope kommer att sondera djupare in i en protostars formationsprocess. Webbspektroskopiska observationer kommer att observera de inre regionerna av skivor som omger protostjärnor i infrarött ljus och leta efter jetstrålar i de yngsta källorna. Webb kommer också att hjälpa astronomer att mäta materials ackreationhastighet från skivan till stjärnan och studera hur den inre skivan interagerar med utflödet.

Slutsatsen just nu är att vi inte helt förstår processen min anm. Men man kan dra slutsatsen att något bestämmer en stjärnas storlek och densitet. En gräns som gör att den inte förtätas ytterligare eller förstoras ytterligare. Men vad sätter den gränsen?

Bild ovan Venus . Hör egentligen inte till inlägget men ett intressant foto som kan ge lite mer kunskap om vad Venus är. Temperaturen där är  mellan 400-500C och en yta och färg som kan liknas vid en rund slickepinne av kola (se kolaformationen). Foto dremstime.org.  NASAs fotot ovan inlägget  taget Venera robot 1982. En intressant bild som visar den inte så trevliga men heta ytan på planeten Venus.  Nog är Mars mer tilltalande.

Manetliknande formation upptäckt i Abell 2877

 

Ett radioteleskop beläget i Outback Western Australia har observerat ett kosmiskt fenomen som har en slående likhet med en manet. Detta i galaxklustret Abell 2877. Se manetmönstret här. 

Huvudförfattare och doktorand Torrance Hodgson vid Curtin University-noden vid International Center for Radio Astronomy Research (ICRAR) i Perth ingår i upptäcktens nedtecknare. Hogdgson säger att teamet observerade klustret i 12 timmar vid fem olika radiofrekvenser  87,5 och 215,5 megahertz "Vi tittade på data av dessa frekvenser och såg då en spökliknande manetstruktur börja dyka upp", 

 

"Denna manet vars form består av radiovågor har ett slags världsrekord. Det är  vanliga FM-frekvenser  men manetformationen försvinner  nästan helt vid vid 200 MHz. "Inga andra utsläpp som detta har observerats försvinna någonstans så snabbt vid en frekvensförändring." "Vår arbetsteori är att det för ungefär två miljarder år sedan fanns  en handfull supermassiva svarta hål  som släppte ut kraftfulla plasmastrålar från de  galaxer där de fanns. Denna plasma bleknade och låg vilande tills nu.

 

Hodgson säger även "Nyligen hände två saker - plasma började blanda sig samtidigt som mycket mjuka chockvågor av plasma passerade genom systemet.

 

"Detta har kortvarigt återupplivat plasman, tänt upp manetformationen och dess tentakler och vi har upptäckt dem."

 

Maneterna är över en tredjedel av månens diameter i storlek när de observeras från jorden, men kan endast ses med lågfrekventa radioteleskop.

En intressant upptäckt av ett fantastiskt spännande manet-utseende min anm.

Abell 2877 är som sagt ett kluster av galaxer i riktning mot stjärnbilden Fenix. Bild från vikipedia på klustret.