Kommer det att letas efter liv på månen?

 

Månuppdraget och landningen på månen med astronauter med Artemis 3 under 2025 kommer att vara den första månlandningen sedan Apollo 17 med människor som ska landsättas sedan december 1972. Att välja en säker och vetenskapligt intressant landningsregion för Artemis 3 är en utmaning. Men det råder ingen tvekan om att stora upptäckter ligger framför oss  och en potentiell överraskning kan vara att upptäcka liv på månen. Ny forskning tyder på att framtida besökare till månens sydpolsregion bör söka efter liv i superkalla permanent skuggade kratrar och då efter spår av organismer som kan ha sitt ursprung från jorden.

Mikrobiellt liv kan potentiellt överleva under de hårda förhållandena nära månens sydpol, föreslår Prabal Saxena, planetforskare vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland i en ny studie.

En av de mest intressanta sakerna som vårt team har funnit i den senaste forskningen om de områden där visst mikrobiellt liv kan överleva är att det kan finnas potentiellt liv i nischer i relativt skyddade områden på vissa luftlösa kroppar, berättade Saxena för Space.com. 

Faktum är att månens sydpol kan ha de egenskaper som kan möjliggöra överlevnad och potentiellt till och med episodisk tillväxt av visst mikrobiellt liv, beskriver Saxena och tillägger. Vi arbetar för närvarande med att förstå vilka specifika organismer som kan vara mest lämpade till att överleva i sådana regioner och vilka områden i månens polarområden av intresse som är relevanta för utforskning då de kan vara mest mottagliga  att stödja liv.

Jag anser att man både ska söka efter nuvarande liv och historiska tecken på liv som kanske en gång fanns.

I arbetet som presenterades vid en nyligen genomförd vetenskaplig workshop om de potentiella Artemis 3-landningsplatserna rapporterade Saxena och hans studiemedlemmar att månens sydpol kan innehålla betydande nischer på ytan som kan vara potentiellt beboeliga för ett antal mikroorganismer.

Bild vikipedia En astronaut hoppar på månen, vilket illustrerar att månens gravitationskraft är ungefär 1/6 av jordens.

Varför och hur objekt på Mars formationer ges sina namn

 

NASAs Perseverance-rover undersöker för närvarande berghällar längs kanten av Mars Bellelva-kratern ("Ubajara). Cirka 3700 kilometer från denna krater tog NASAs Curiosity - rover  nyligen ett prov kratern bär som ses ovan även ett smeknamn, därav citattecknen.

Båda namnen är bland tusentals som tillämpas av NASA inte bara på kratrar och kullar utan på varje stenblock, sten och stenytor de studerar. Anledningen till att vi väljer alla dessa namn är att hjälpa teamet att hålla reda på vad de hittar och var och  hitta platsen igen, beskriver Ashwin Vasavada, Curiosityuppdragets projektforskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. Men två olika namn på samma plats anser jag vara fel och kan ge svårigheter. 

Exakt hur forskarna kommer fram till  ett namn utvecklades redan för  25 år sedan då  seriefigurnamn användes flitigt.

Skillnaden mellan ett officiellt namn på Mars och ett inofficiellt namn är till synes enkelt: Officiella namn har godkänts av en grupp forskare i  International Astronomical Union (IAU). IAU sätter standarder för namngivning och lägger in namnen i Gazetteer of Planetary Nomenclature.

Till exempel blir kratrar större än 60 kilometer uppkallade efter kända forskare eller science-fiction-författare. Mindre kratrar uppkallas efter städer med en befolkning på mindre än 100000 personer. Jezero Crater, som Perseverance-rover har utforskat, delar namnet med den bosniska staden "Belva". Jezerokratern är uppkallad efter en stad i West Virginia som i sin tur är uppkallad efter Belva Lockwood en amerikansk advokat som 1879 den första kvinnliga advokaten i USA som föra talan vid USA:s högsta domstol och 1884 den första kvinnliga presidentkandidaten i USA.

Flera platser på Mars bär officiella namn, men ännu fler har inofficiella smeknamn prickade in på marskartan.

Tidiga Mars-uppdrag tog ibland en nyckfull väg med smeknamn från seriefigurnamn. "Yogi Rock", "Casper" och "Scooby-Doo" var bland de inofficiella namnen som användes av teamet bakom NASA: s första rover, Sojourner i slutet av 1990-talet.

Namngivnings-Filosofin förändrades med Spirit och Opportunity rovers, vars lag började använda mer historiska namn. Till exempel gav Opportunity-teamet en krater smeknamnet "Endurance" för att hedra skeppet som bar upptäcktsresande Ernest Shackletons ödesdigra expedition till Antarktis. Namnen på platserna där Curiosity-rovern landade hedrar science-fiction-författarna Ray Bradbury respektive Octavia E. Butler mm.

För ytterliga namn och det som finns bakom flera av platserna se här. 

Bild vikipedia på Kap Verde, Victoriakratern (Meridiani Planum) på Mars. Bilden är tagen av rovern Opportunity. Klippan är ungefär 6 meter hög

Exoplanet HAT-P-32b förlorar stora mängder helium i en lång svansformerad sträng.

 

Den Jupiterliknande exoplaneten HAT-P-32b är en planet som kretsar kring G-typstjärna HAT-P-32, som finns ungefär 950 ljusår från jorden.

HET (Hobby-Eberly Telescope ) är ett gemensamt projekt mellan University of Texas i Austin, Pennsylvania State University, Ludwig-Maximilians-Universitaet Muenchen och Georg-August Universitaet Goettingen. HET är uppkallad efter sina främsta sponsorer, William P. Hobby och Robert E. Eberly. 

Ett team av astronomer har använt observationer från Hobby-Eberly Telescope (HET) vid University of Texas vid Austins McDonald-observatorium i upptäckten av några av de längsta svansarna av gas som hittills observerats utgå från en planet. HET Exospheres-projektet är ett projekt där man studerar atmosfären hos planeter utanför vårt solsystem.

HAT-P-32b är nästan dubbelt så stor som Jupiter och förlorar just nu sin atmosfär (gas) genom stora jetstrålutsläpp av helium i riktning både framför och bakom planeten på dess bana runt sin sol  HAT-P-32. Dessa strålar är mer än 50 gånger längre än planetens radie. Upptäckten publiceras nyligen  i tidskriften Science Advances.

”Svansar” av flyende material från planeter är inte ovanligt. De kan vara resultatet från en kollision som resulterat i spår av damm och skräp eller orsakas av värmen från en närliggande stjärna som ger energi som blåser av en planets atmosfär ut i rymden. Men så långa svansar som de från HAT-P-32b är unikt (första fyndet här).

Det är spännande att se hur gigantiska svansarna  är här jämfört med planetens storlek och dess sol, beskriver Zhoujian Zhang, NASA Sagan-stipendiat vid University of California, Santa Cruz. Zhang vilken ledde teamet som gjorde upptäckten då han var en del av University of Texas i Austin HET Exospheres Project.

För att lära sig mer om atmosfären hos planeter utanför vårt solsystem kan astronomer observera stjärnor då planeter passerar sin sol mellan oss och stjärnans ljusstyrka minskar där planeter  passerar stjärnan. Detta är vad som kallas en "transitering". 

Under en transitering lyser stjärnan ljus genom den passerande planetens atmosfär (ses som ett halo runt planeten) om det finns en atmosfär då en rundar sin sol. Genom en metod som kallas "spektroskopi" kan astronomer då studera detta ljus för att identifiera vilka element som finns i atmosfären. Med spektroskopi bryts ljuset i ett spektrum, ungefär som vitt ljus som skiner genom ett prisma. Olika färgband i spektrumet motsvarar olika ämnen.

HAT-P-32bs svansar hade tidigare upptäckts  men eftersom astronomer bara hade observerat planeten medan den passerade framför sin stjärna, förblev svansarnas verkliga storlekar okända tills nu.

Vi skulle inte ha sett dess storlek utan de långvariga observationer som gjordes med Hobby-Eberly-teleskopet", säger Caroline Morley, biträdande professor vid University of Texas i Austin och huvudforskare i HET Exospheres Project. Teleskopet gjorde det möjligt för oss att observera  planeten under hela sin omloppstid.

HAT-P-32b:s svansar orsakas sannolikt av att dess sol kokar bort planetens atmosfär. Planeten är vad astronomer kallar en "het Jupiter", vilket betyder att den är stor, het, gasfylld och har en nära bana runt sin sol. Dess omloppsbana är så snäv att värmen från dess moderstjärna får gasen i HAT-P-32bs atmosfär att expandera. Atmosfären (gasen) har expanderat så mycket att en del av den har undgått planetens gravitationskraft och dragits in i omloppsbana runt den närliggande stjärnan.

HET är särskilt väl lämpad för att studera atmosfärer på planeter utanför vårt solsystem. Dess högupplösta instrument, Habitable-Zone Planet Finder spektrograf, kan observera objekt  nära de infraröda våglängderna. Detta inkluderar våglängden associerad med helium, vilket gör det möjligt för astronomer att observera heliumet som flyr HAT-P-32b och andra liknande skeenden på andra planeter.

En annan fördel med att observera med HET är att den kartlägger samma svep av himlen varje natt. Till skillnad från de flesta andra teleskop, som lutar upp och ner över horisonten (gäller teleskop på Jorden)  lutas HET: s 10 x 11 meter spegel alltid 55 grader över horisonten. Detta leder till observationer med hög precision under lång tidslinje av samma del av skyn varje natt. Inte alla teleskop kan användas under lång tid för att se på samma objekt. Det är konkurrens med tider,

Eftersom vi kan observera systemet varje natt flera dagar i rad kan vi upptäcka fysiskt stora strukturer som den här, beskriver Zhang i studien. Studien har publicerats i tidskriften Science Advances.

Bild från https://mcdonaldobservatory.org/ i form av en simulerad bild av planeten HAT-P-32b där den kretsar runt sin sol HAT-P-32A. Planeten är nästan dubbelt så stor som Jupiter och förlorar sin atmosfär genom  svansar av helium som utvecklas före och bakom den när den färdas genom rymden. Dessa svansar är mer än 50 gånger längre än planetens radie. Upphovsman: M. MacLeod (Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics) och A. Oklopčić (Anton Pannekoek Institute for Astronomy, University of Amsterdam).

Sonden Parker Solar Probe flög in i solvinden och fann dess källa

 

NASAs Parker Solar Probe har nu flugit tillräckligt nära solen för att upptäcka solvindens fina struktur då den genereras vid solens yta, detaljer som går förlorade när solvinden lämnar koronan i en explosion av laddade partiklar. Det kan jämföras med att se vattenstrålar från ett duschhuvud sett rakt mot duschmunstycket.

I en ny studie som publicerats i tidskriften Nature rapporterar ett team av forskare under ledning av Stuart D. Bale, professor i fysik vid University of California, Berkeley och James Drake vid University of Maryland-College Park, att Parker Solar Probe  har upptäckt strömmar av högenergipartiklar som matchar supergranuleringsflödena från ett koronahål vilket tyder på att det är  där den så kallade "snabba" solvinden har sitt ursprung.

Koronahålen är områdena där magnetfältlinjer ger strålar ut ur solens yta utan att slingra sig tillbaka igen istället bildas öppna fältlinjer som expanderar utåt och fyller merparten av rymden runt solen. Dessa hål finns mestadels vid polerna under solens tysta perioder och träffar den snabba solvinden i riktning från jorden. Men när solen vart 11: e år blir mer aktiv vänder magnetfälten och koronahål uppstår över hela solytan och genererar utbrott av solvind riktad direkt mot jorden. Vid mycket kraftiga sådana utbrott kan elektroniken slås ut på Jorden. 

Att förstå hur och var solvinden uppstår kan hjälpa till att förutsäga solstormar. Solstormar producerar vackra norrsken på jorden men kan orsaka förödelse för satelliter och elnät.

För att mer i detalj läsa om deras forskning se denna länk från Berkeley university of California där man utförligt beskriver sitt arbete i ämnet. 

Bild vikipedia på Parker Solar Probes logotype.

Komplexa organiska molekyler upptäcktes i en avlägsen galax.

 

Astronomer har upptäckt de äldsta kända exemplen på komplexa organiska molekyler i universum, rapporteras i en ny studie.

Kemikalier av ungefär samma slag som de som finns i rök och sot på jorden finns i en galax som bildades när universum var cirka 10% av sin nuvarande ålder.

Dessa kolbaserade molekyler tekniskt betecknade som polycykliska aromatiska kolväten finns på jorden i olje- och kolavlagringar och även  i smog.

Molekylerna vi fann är inte enkla molekyler som vatten eller koldioxid, beskriver studiens huvudförfattare Justin Spilker, astronom vid Texas A &M University i College Station, till Space.com. Det är stora molekyler med dussintals till hundratals atomer.

 Komplexa organiska molekyler är inte ovanliga i rymden ofta finns de i små dammkorn. Astronomer är intresserade av dem då de kan hjälpa till att avslöja viktiga detaljer om aktivitet inom galaxer - till exempel påverkar de hastigheten av hur snabbt interstellär gas svalnar. Att upptäcka dessa molekyler i mycket avlägsna galaxer som bildades när universum var relativt ungt har varit utmanande då teleskop varit begränsade i sin känslighet och antalet våglängder de kunnat se.

Men nu med hjälp av NASA: s utomordentligt kraftfulla  James Webb Space Telescope (JWST), har Spilker och hans kollegor upptäckt dessa molekyler i en galax kallad SPT0418-47 som finns mer än 12 miljarder ljusår från jorden.

Det är anmärkningsvärt att universum kan innehålla så stora, komplexa molekyler så snabbt efter Big Bang, skriver Spilker.

Med tanke på det extrema avståndet och då ljuset kan ses från SPT0418-47  vilket är 1,5 miljarder år efter Big Bang är det ett genombrott.

Upptäckten gjordes med hjälp av en varp i rumtidens väv, känt som  gravitationslins .

De nya resultaten visar att det inte är särskilt svårt för galaxer att producera riktigt komplexa molekyler genom all denna  kemi som pågår i rymden och då redan så kort efter BigBang.

Forskare hade tidigare trott att dessa komplexa organiska molekyler var kopplade till stjärnbildning. Men de nya uppgifterna avslöjade att detta kanske inte alltid är så - Spilker och hans kollegor hittade många regioner med dessa molekyler där ingen stjärnbildning pågick och andra platser med stjärnbildning men där ingen av dessa molekyler fanns.

Det innebär att ännu förstår man inte vad ovan beror på? Kan det vara så att stjärnbildning och dessa molekyler inte har ett samband och vice versa? Men varför finns de då på vissa platser och inte på andra och redan i universums barndom? Svaret får vi vänta på.

Bild  https://www.space.com/ Astronomer upptäckte med hjälp av James Webb Space Telescope bevis på komplexa organiska molekyler som liknar rök eller smog i den avlägsna galaxen som visas här. Galaxen, mer än 12 miljarder ljusår bort, råkar stämma nästan perfekt med en andra galax bara 3 miljarder ljusår bort från vårt perspektiv från jorden. I denna Webb-bild med falsk färg visas förgrundsgalaxen i blått, medan bakgrundsgalaxen är röd. De organiska molekylerna är markerade med orange. (Bildkredit: J. Spilker / S. Doyle, NASA, ESA, CSA)

Om det finns liv därute är detta troligast artificiell intelligens som inte önskar bli upptäckt.

 

Om liv av avancerat slag finns i Vintergatan - Varför upptäcker vi det inte eller om detta upptäckt oss varför kontaktar de oss inte?

Under åren som har gått sedan Fermi-paradoxen utarbetades har dussintals potentiella lösningar på "paradoxen" föreslagits (se länk ovan där skilda slag av anledningar ställts upp i vikipedia).

I synnerhet har några forskare hävdat att frånvaron av främmande signaler är resultatet av ett "stort filter" - en evolutionär flaskhals som är ogenomtränglig för det mesta av kontakt. Om det är sant är detta stora filter antingen i vårt förflutna eller i vår framtid. Om det ligger bakom oss kan det ha inträffat när livet spontant uppstod eller när encelliga organismer övergick till flercelliga och endast vi utvecklades till en intelligent form av liv kanske genom en otrolig mutation. Hur som helst innebär det att komplext liv är sällsynt och vi kan till och med vara ensamma i Vintergatan och kanske det inte ens finns liv av intelligent form i andra galaxer heller..

Om, å andra sidan, det stora filtret ligger framför oss innebär det att de flesta avancerade civilisationer så småningom träffar en vägg (en sista punkt i vidare förökning eller en i människan inbyggd förstörelse-gen som nu utvecklats fullt ut och automatiskt startar i fler och fler människor och ger aggression i form av bland annat krig som utplånar oss.)  och vi upphör att existera genom utdöende. Om så är fallet kan det  vara mänsklighetens öde och många tidigare civilisationers där ute.

Man kan även tänka sig att det finns kemiska och metaboliska gränser för storleken och processorkraften hos organiska hjärnor. Kanske människan är nära sin gräns. Men gränser av detta slag finns ej för elektroniska datorer (ännu mindre troligen för kvantdatorer). Så, enligt varje definition blir organiska, mänskliga hjärnor så småningom överglänsta av artificiell intelligens (AI) vilken vi som människor behövs till att uppfinna i ett första steg. Något vi gör just nu, Vi kan vara nära slutet på darwinistisk evolution medan utvecklingen av teknologiska intelligenta varelser bara börjat (vilket kan nämnas som AI evolution som då troligast övergår i att denna AI tar över och utvecklar sig själv.).

Få tvivlar på att artificiell intelligense gradvis kommer att överträffa eller förbättra mer och mer av våra  mänskligt organiska förmågor. De tidsskalor som är involverade i tekniska framsteg är ögonblick jämfört med de evolutionära tidsskalor som har producerat mänskligheten genom hundratusentals år. Utöver det är de tekniska tidsskalorna mindre än en miljondel i kosmisk tid av de som ligger framför oss. Så resultaten av framtida teknisk utveckling kan överträffa människlig lika mycket som vi intellektuellt överträffar en kammanets.

Kan elektroniska intelligenser även om deras förmågor verkar övermänskliga likväl sakna självmedvetenhet ett inre liv eller kan medvetande uppstå i något tillräckligt komplext nätverk i en framtid och då artificiell intelligense som är oberoende av människan. 

Om maskinerna däremot förblir vad filosofer kallar "zombies", skulle vi inte ge deras erfarenheter samma värde som våra och den posthumana framtiden skulle verka ganska dyster (en framtid där kanske maskiner som programmerats fortsätter efter samma program tills de kraschar efter det att människan dött ut). Om de å andra sidan är medvetna bör vi verkligen välkomna utsikterna till deras framtida hegemoni (då utvecklas de åt något håll själva  och reparerar sig själva vid behov).

Antag att det verkligen finns många andra planeter på vilka livet började och att några eller de flesta följde ett något liknande evolutionärt spår som jorden även om det är högst osannolikt att de viktigaste stadierna i den utvecklingen skulle synkroniseras med dem som skett på jorden. Om framväxten av intelligens och teknik på en exoplanet ligger betydligt efter vad som har hänt på jorden, kanske då  planeten är yngre skulle den planeten helt enkelt inte avslöja några bevis på en intelligent art. Å andra sidan, runt en stjärna äldre än solen, kunde livet ha  ett betydande försprång mot jorden på en miljard år eller mer.

Organiska varelser behöver en planets ytmiljö för att de kemiska reaktionerna som leder till livets ursprung ska ske men om posthumans blir övergången till helt elektroniska intelligenser behöver dessa inte flytande vatten eller en atmosfär. De kanske till och med föredrar noll gravitation, särskilt för att bygga massiva artefakter. Innebärande att en AI värld istället för att stanna på en planet reser ut i rymden och nyfiket ser sig omkring i evighet. Med sina icke-biologiska "hjärnor" behövs ingen föda bara energi. Dessa objekt kan kanske utveckla krafter som människor inte ens kan föreställa sig. Den mänskliga teknologiska civilisationens historia mäts endast i årtusenden (högst), och det kan bara ta ytterligare ett eller två århundraden innan människor överträffas eller överskrids av oorganisk intelligens, som sedan kan bestå och fortsätta att utvecklas i miljarder år och göra sig oberoende av människan kanske utan att vi märker det först.

Det vill säga, organisk intelligens på mänsklig nivå kan generellt sett bara existera en kort tid innan AI -maskinerna tar över. Om utomjordisk intelligens har utvecklats på liknande sätt skulle det vara högst osannolikt att vi skulle fånga de organiska varelserna under den korta tid då den finns (som vi nu är här). Det skulle vara mycket mer sannolikt att det är elektroniskt liv därute vi ska söka efter. AI  som inte är biolofiska - och kanske inte ens finns på planeter, utan på stationer i universum eller reser i universum. Det var en del diskussioner för några år sedan om Oumuamua  var en farkost med intelligent liv som svepte in och ut i vårt närområde.

Dessa elektroniska avkommor från civilisationer av kött och blod kan bestå i miljarder år och kanske vilja existera i en tyst  kontemplativ tillvaro. Varför skulle dessa AI vara intresserade av oss? Nyfikna för att lära mer men inte att få kontakt.

Fokus för sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI) hittills har varit efter radio- eller optiska signaler, men vi bör också vara uppmärksamma efter icke-naturliga byggprojekt, till exempel en "Dyson-sfär", byggd för att skörda en stor del av stjärnkraftenergi och till och med möjligheten att främmande artefakter döljs inom vårt eget solsystem. 

Om SETI skulle lyckas tror vi att det skulle vara osannolikt att signalen den observerar skulle vara ett enkelt, avkodningsbart budskap. Det skulle mer sannolikt vara en biprodukt (eller kanske till och med en olycka eller funktionsfel) av någon superkomplex maskin långt bortom vår förståelse. Även om meddelanden överfördes kanske vi inte känner igen dem som sådana eftersom vi kanske inte kan förstå hur man avkodar dem. En erfaren radioingenjör som bara är bekant med amplitudmodulering kan ha svårt att avkoda modern trådlös kommunikation. Faktum är att komprimeringstekniker idag syftar till att göra signaler så nära brus som möjligt.

Artikeln som jag har som utgångspunkt i min diskussion kommer från https://www.scientificamerican.com/ där författarna Martin Rees är den 15: e Astronomer Royal och var mästare vid Trinity College från 2004 till 2012 och president för Royal Society mellan 2005 och 2010. Han är också författare till 10 populärvetenskapliga böcker inklusive On the Future.Upphovsman: Nick Higgins och Mario Livio arbetade i 24 år med rymdteleskopet Hubble och är medlem i American Association for the Advancement of Science. Han är också författare till sju populärvetenskapliga böcker, inklusive The Golden Ratio, Brilliant Blunders och Galileo and the Science Deniers.Upphovsman: Nick Higgins beskriver sina tankar i ämnet.

Bild pixabay.com

Korta jetstrålar sprids från Vintergatans svarta hål.

 

In mot mitten av Vintergatan i synligt ljus, 25000 ljusår från jorden finns ett område som är dolt för insyn av stora gasmoln och damm.  Likväl kan sonder se in här på andra våglängder än synligt ljus in mot det supermassiva svarta hål, kallat Sagittarius A* som finns där. Detta har ungefär 4 miljoner gånger större massa än solen.

I början av 1980-talet använde astronomen Farhad Yusef-Zadeh vid Northwestern University i Illinois ett radioteleskop och upptäckte då där gigantiska endimensionella strålningsfilament av radiovågor som dinglade vertikalt nära Sag A *. Fredagen  den 2 juni 2023 meddelades från  Northwestern university  att Yusef-Zadeh nu hade sett något nytt. Han hade analyserat hundratals filament längs det galaktiska planet (trådar synliga i radiovåglängbandet) av en storlek mellan 5 till 10 ljusår. Dessa trådar breder ut sig som ekrar på ett hjul från det svarta hålet.

Yusef-Zadeh kommenterade: Det var en överraskning att plötsligt hitta en ny population av strukturer som verkar peka i riktning mot det svarta hålet. Vi var tvungna att göra mycket analysarbete för att fastställa att vi inte misstaget oss.

Genom att studera dem kunde vi lära oss mer om det svarta hålets spinn- och ackretionsskivans runt hålets orientering. Det är tillfredsställande när man finner ordning mitt i ett kaotiskt fält som kärnan av vår galax.

Studien bygger på fyra decennier av Yusef-Zadehs forskning. Efter att först ha upptäckt de vertikala filamenten 1984 tillsammans med Mark Morris och Don Chance, avslöjade Yusef-Zadeh tillsammans med Ian Heywood och deras medarbetare senare två gigantiska radioemitterande bubblor nära Sagittarius A*.

 I en serie publikationer 2022, avslöjade Yusef-Zadeh (i samarbete med Heywood, Richard Are not och Mark Wardle) nästan 1000 vertikala filament i par och kluster ofta staplade lika åtskilda eller sida vid sida som strängar på en harpa. Yusef-Zadeh tillskriver hopen av nya upptäckter till förbättrad radioastronomiteknik, särskilt det sydafrikanska radioastronomiska observatoriets (SARAO) MeerKAT-teleskop.

Medan både de vertikala och horisontella populationerna består av endimensionella filament som kan ses i radiovågfältet och verkar vara knutna till aktiviteter i centrum av vintergatans svart hål slutar likheterna där.

De vertikala filamenten är vinkelräta mot det galaktiska planet. De horisontella filamenten är parallella med planet men pekar radiellt mot mitten av galaxen där det svarta hålet finns. De vertikala filamenten är magnetiska och relativistiska. De horisontella filamenten verkar avge termisk strålning. De vertikala filamenten omfattar partiklar som rör sig med hastigheter nära ljusets hastighet. De horisontella filamenten verkar accelerera termiskt material i ett molekylmoln.

Det finns flera hundra vertikala filament och bara några hundra horisontella filament.

Och de vertikala filamenten,  mäter upp till 150 ljusår, överträffar stort storleken på de horisontella filamenten, som , mäter en längd av 5 till 10 ljusår. De vertikala filamenten pryder rymden runt vintergatans centrum; De horisontella filamenten verkar sprida sig till endast en sida och pekar mot det svarta hålet.

Yusef-Zadeh beskriver vidare det som: En av de viktigaste implikationerna av radiellt utflöde som vi har upptäckt är orienteringen mot ackretionsskivan och det jetdrivna utflödet från Sagittarius A* längs det galaktiska planet.

Den nya upptäckten är fylld med okändheter och Yusef-Zadehs arbete med  att lösa dessa mysterier har just börjat. För närvarande kan han bara överväga en rimlig förklaring om mekanismer och ursprung. Han beskriver i studien: Vi tror att de måste ha sitt ursprung i någon form av utflöde från en aktivitet som hände för några miljoner år sedan. Det verkar vara resultatet av en interaktion mellan det utflödande materialet och föremål nära det.

Astrophysical Journal Letters publicerade studien den 2 juni 2023. Studien har titeln. The study is titled The population of the galactic center filaments: Position angle distribution reveal a degree-scale collimated outflow from Sgr A* along the galactic plane.

Jag tror det är elektromagnetiska störningar eller effekter är det som ses men vad som orsakar eller orsakat dem kan diskuteras. Kanske det har ett samband med fermi bubbles som visar på  händelser vid det svarta hålet för miljoner år sedan.

Bild https://earthsky.org/ som visar en ny vy mot centrum av  Vintergatan taget av  radioteleskopet MeerKAT i Sydafrika. Färgkodningen visar positionsvinklarna för de mystiska Vintergatan-filamenten, som kan ses breda ut sig som ekrar på ett hjul från vår galax centrala supermassiva svarta hål, Sagittarius A*. Bild via MeerKAT / Northwestern University.