Så kan exoplanet WASP-121b ha bildats

 

Bild wikipedia  på stjärnbilden Akterskeppet och där stjärnan WASP- 121 finns (dess avstånd från oss är 858 ljusår) och dess planet WASP-121b finns i detta.

WASP-121b kretsar runt sin sol på ett avstånd ungefär dubbelt så stort som stjärnans diameter är vilket innebär att dess eviga dagsida har temperaturer som lokalt överstiger 3000 grader Celsius, medan nattsidan sjunker till 1500 grader.

Medförfattare till studien var  Dr Anjali Piette, vid University of Birmingham, som beskriver: "Att detektera SiO (kiseldioxid) i WASP-121b:s atmosfär är banbrytande. Det är den första avgörande identifieringen av denna molekyl i någon planets atmosfär.

"Sammansättningen av WASP-121b:s atmosfär på nattsidan tyder på "vertikal blandning" - transport av gas från djupare atmosfäriska lager till den infraröda fotosfären. Med tanke på hur het den här planeten är förväntade vi oss inte att hitta metan på dess nattsida.

De uppmätta atmosfäriska förhållandena mellan kol och väte (C/H), syre till väte (O/H), kisel till väte (Si/H) och kol till syre (C/O) tyder på att WASP-121b:s atmosfär under dess bildning berikades av småsten kompletterat med ett bombardemang av eldfast material.

"Dagstemperaturen är tillräckligt hög för att eldfasta material  vanligtvis bestående av fasta föreningar som är resistenta mot stark värme ska kunna finnas som gasformiga komponenter i planetens atmosfär", förklarar huvudförfattaren Dr Thomas Evans-Soma från University of Newcastle (Australien).

Forskare som analyserade atmosfären i WASP-121b använde en teknik som kallas "phase curve observation", vilket innebär att man ser på planeten när den kretsar runt sin stjärna för att undersöka hur dess ljusstyrka förändras. Dessa observationer ger en bild av både dag- och natthalvorna och deras kemiska sammansättning.

"Den framgångsrika användningen av Webbteleskopet för att detektera planetens grundämnen och karakterisera atmosfären i WASP-121b visar teleskopets kapacitet och skapar ett prejudikat för framtida studier av exoplaneter", beskriver Dr Piette.

Vintergatan kanske klarar sig från kollision med Andromedagalaxen

 

Bild  wikipedia på Andromedagalaxen.

1912 upptäckte astronomer att Andromedagalaxen som då troddes vara en nebulosa vara på väg mot oss. Ett århundrade senare kunde astronomer med hjälp av NASA:s rymdteleskop Hubble mäta Andromedas rörelse i sidled och fann att den rörelsen var så försumbar att en eventuell frontalkollision med Vintergatan verkade bevisad. En sammanstötning mellan Vintergatan och Andromeda skulle utlösa en eldstorm av stjärnbildningar, supernovor och kanske kasta vår sol in i en ny omloppsbana. Datorsimuleringar har visat att det var en oundviklig kollision.

Men nu visas i en ny studie med data från Hubble och Europeiska rymdorganisationen ESA:s (ESA) rymdteleskop Gaia att det inte går så snabbt som man ansett eller kanske  det aldrig sker. Forskare som kombinerade observationer från de två rymdobservatorierna undersökte den gamla förutsägelsen om en kollision mellan Vintergatan och Andromeda och fann att den är mycket mindre oundviklig än vad astronomer tidigare ansett.

– Vi har den mest omfattande studien av den här frågan i dag och den tar hänsyn till alla osäkerheter i observationerna historiskt, beskriver Till Sawala, astronom vid Helsingfors universitet i Finland huvudförfattare till studien som publicerats nyligen i tidskriften Nature Astronomy. 

I hans team ingick forskare vid Durham University, Storbritannien; Universitetet i Toulouse, Frankrike; och University of Western Australia. Teamet fann att det är ungefär 50-50 chans att de två galaxerna kolliderar inom de närmaste 10 miljarder åren. De baserade denna slutsats på datorsimuleringar med hjälp av senast observationsdata. I ungefär hälften av simuleringarna kretsar de två galaxerna förbi varandra på ett avstånd av ungefär en halv miljon ljusår eller mindre och kolliderar inte (avståndet kan jämföras med fem gånger Vintergatans diameter).

De rör sig från varandra men kommer sedan tillbaka och sammanslås så småningom i en avlägsen framtid. Detta sker genom gradvis nedgång av och närmande av deras omloppsbanor orsakats av en process som kallas dynamisk friktion mellan de stora halos av mörk materia som omger varje galax och kollisionen sker aldrig utan en lugn sammanslagning sker (eventuellt inget är säkert) en gång i framtiden.

I de flesta andra fall kommer galaxerna inte ens tillräckligt nära för att dynamisk friktion ska ske. I det här fallet kan de två galaxerna fortsätta sin omloppsvals under mycket lång tid ännu.

De nya resultaten lämnar dock fortfarande en liten risk på cirka 2 procent för en frontalkollision mellan galaxerna om 4 till 5 miljarder år. Men i denna avlägsna framtid tvivlar jag på att människan finns kvar. Om någon form av intelligens då finns på Jorden och kan observera om det sker, det låter jag läsaren själv ta en egen ställning till.

Fyra tidigare okända stjärnhopar har hittats

 

Bild https://english.cas.cn/newsroom De fyra nyligen rapporterade ursprungliga öppna klustergrupperna (G1–G4). De blå, gröna, röda och orange punkterna representerar OC-grupperna G1, G2, G3 respektive G4. De svarta pilarna betecknar den tangentiella hastigheten för dem OC, med pillängder som skalas proportionellt enligt den röda referenspilen i det övre högra hörnet. (Bild av XAO)

I en ny studie av forskare vid Xinjiang Astronomical Observatory (XAO) vid den kinesiska vetenskapsakademin, i samarbete med Shanghai Astronomical Observatory, Yunnan Observatories och University of Heidelberg har identifierats fyra tidigare okända ursprungliga öppna stjärnhopar (OC) i Vintergatan.

 Öppna stjärnhopar är lösa sammansättningar av stjärnor som kommit till i samma stora molekylmoln (GMC) och de anses vanligtvis bildas isolerat. De nu upptäckta OC-grupperna består dock av flera stjärnhopar som härstammar från samma GMC, bildade genom sekventiella stjärnbildningsprocesser. Två av dessa grupper, märkta G1 och G2, verkar ha bildats via en hierarkisk mekanism utlöst av flera supernovaexplosioner (SN).

Med hjälp av högprecisionsdata från Gaia-satelliten identifierade forskarna OC-grupperna genom att analysera korrelationer i tredimensionella (3D) positioner, hastigheter och åldrar. G1 och G2 uppvisar distinkta ringliknande och bågliknande former vilket tyder på externa komprimeringshändelser.

Studien har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Astronomy & Astrophysics. 

Exo-Jupiterliknande planeten HAT-P-70 b:s atmosfär undersökt av Ghost

Bild https://noirlab.edu  Testspektra gjort av den röda kameran på den optiska bänken GHOST medan John Pazder (National Research Council Canada) utför den slutliga justeringen av spektrografoptiken. NOIRLab/NSF/AURA/J. Bassett

En mycket het Jupiter med beteckningen HAT-P-70 b (solsystemet vari den finns ligger 1073 ljusår bort från oss) har varit i fokus för en ny studie utförd vid Gemini South i Chile under ledning av Adam Langeveld, biträdande forskare vid John Hopkins University och ett team av astronomer där Emily Deibert, forskare vid Gemini South i Chile, ena halvan av International Gemini Observatory medverkade. Studien var delvis finansierad av U.S. National Science Foundation och drevs av NSF NOIRLab. Deibert är även författare av barnböcker.

 Forskarlaget använde ett nytt instrument på Gemini South-teleskopet som kallas Gemini High-resolution Optical SpecTrograph (GHOST). GHOST är ett kraftfullt instrument med förmågan att observera ett brett spektrum av våglängder samtidigt. Det kan slutföra observationer med hög effektivitet samtidigt som det ger upplösning i världsklass. Dessa förmågor gjorde det möjligt för teamet att se djupt in i HAT-P-70 b:s atmosfär där de upptäckte vindar i otroliga hastigheter. HAT-P-70 b är en mycket "pluffig" planet med en radie nästan dubbelt så stor som Jupiters. Den ligger så nära sin sol att dess omloppsbana är endast 2,7 jorddygn och har en temperatur på cirka 2300° Celsius vilket gör den till en av de hetaste planeter som hittills är kända. Den extrema temperaturen ger planeten en exotisk atmosfär innehållande en mängd olika gasformiga metalliska atomer och joner.

"Atmosfärer som denna är idealiska laboratorier att studera på exoplaneter i större skala på grund av den fantastiska möjligheten att upptäcka flertal kemiska ingredienser." Langeveld beskriver det som att: "Genom att mäta mängden av olika grundämnen särskilt genom att jämföra "steniga" grundämnen som kalcium och järn med "isiga" grundämnen som vatten och kol kan vi lära oss mer om hur dessa atmosfärer och planeter bildades och utvecklades.

I HAT-P-70 b:s atmosfär upptäckte teamet signaturer av joniserat kalcium. En gasformig och mycket energirik form av kalcium som bara kan existera i miljöer med mycket intensiv värme. De fann att kalciumsignalen sträcker sig tiotusentals kilometer in i den övre atmosfären.

Observationerna visade även att HAT-P-70 b har kraftfulla vindar som rusar från den brännheta dagsidan till den svalare nattsidan i hastigheter upp till 18 000 kilometer i timmen. De använde dessa upptäckta fakta till att dra slutsatser om planetens massa vilket avslöjade att den sannolikt är mycket mindre tät (låg densitet) än man tidigare trott, något som är en avgörande parameter för framtida jämförelser med Jupiters ultraheta atmosfär.

Resultaten av studien presenteras i en artikel som publicerats i The Astrophysical Journal Letters. 

ASKAP J1832-0911 är en mystisk strålningskälla

 

Ovan  https://www.icrar.org  bild av universum  som visar området runt ASKAP J1832-0911 utifrån röntgenstrålningsdata från NASA:s Chandra X-ray Observatory, radiodata från det sydafrikanska radioteleskopet MeerKAT och infraröd data från NASA:s rymdteleskop Spitzer. Fotograf: Ziteng Wang, ICRAR.

Objektet känt som ASKAP J1832-0911, sänder ut pulser av radiovågor och röntgenstrålar under två minuter var 44:e minut. ASKAP J1832-0911 finns cirka 15 000 ljusår från jorden.

Det är första gången som ett sådant objekt, kallade långperiodiska transienter (LPT), har upptäckts ge röntgenstrålning. Astronomer hoppas att det kan få veta mer om källorna till liknande mystiska signaler.

Forskarlaget upptäckte ASKAP J1832-0911 med hjälp av radioteleskopet ASKAP på Wajarri Country i Australien, som ägs och drivs av Australiens nationella vetenskapsmyndighet, CSIRO. De korrelerade radiosignalerna med röntgenpulser som upptäcktes av NASA:s Chandra X-ray Observatory, som av en slump observerade samma del av himlen. "Objektet liknar inget vi sett tidigare", beskriver Dr Ziteng (Andy) Wang from the Curtin University node of ICRAR.

ASKAP J1831-0911 kan vara en magnetar (kärnan av en död stjärna med kraftfullt magnetfält), eller så kan det vara ett par stjärnor i ett dubbelstjärnesystem där en av de två är en starkt magnetiserad vit dvärg (en stjärna med låg massa i slutet av sin existens)."

Men dessa teorier förklarar inte helt och hållet vad som observerats. Upptäckten kan tyda på en ny typ av fysik eller nya modeller av  stjärnors utveckling. Artikeln "Detection of X-ray Emission from a Bright Long-Period Radio Transient" publicerades  i Nature. 

En ny studie stöder existensen av Planet Nine

 

Bild wikipedia. Konstnärs föreställning av planet nio.

I de kalla, mörka utkanterna av solsystem långt utom räckhåll för de kända planeterna kan det finnas mystiska gasjättar och planetmassor tyst runt sina stjärnor  ibland tusentals astronomiska enheter (AU) bort från sin sol. I åratal har forskare förbryllats över hur dessa planeter med "vida omloppsbanor", inklusive den svårfångade Planet Nine som söks i vårt solsystem kan ha bildats. Nu kan ett team av astronomer ha funnit svaret.

I en ny studie publicerad i Nature Astronomy har forskare från Rice University och Planetary Science Institute använt komplexa datorsimuleringar för att visa att planeter i långa omloppsbanor inte är anomalier utan snarare naturliga biprodukter av en kaotisk tidig fas i solsystems utveckling. Denna fas inträffar medan stjärnorna fortfarande är tätt packade i sina stjärnhopar där de kommer till och planeter trängs om utrymmet i turbulenta, trånga system runt stjärnorna. "I grund och botten tittar vi på flipperspel i en kosmisk arkad", beskriver André Izidoro, assistant professor of Earth, environmental and planetary sciences vid Rice och studiens huvudförfattare.

 – När jätteplaneter sprids genom gravitationers växelverkan slungas en del av dem långt bort från sin sol. Om tidpunkten och den omgivande miljön är precis rätt, kastas inte dessa planeter ut ur solsystem utan blir snarare infångade i extremt vida omloppsbanor runt sin sol.

Studien kan hjälpa till att förklara det långvariga mysteriet med Planet Nine, en hypotetisk planet som tros kretsa runt vår sol på ett avstånd av 250 till 1 000 AE. Även om den aldrig har observerats (hittats) tyder vida  omloppsbanor hos flera transneptunska objekt på dess möjliga men svårfångade närvaro.

"Våra datorsimuleringar visar att om det tidiga solsystemet genomgick två specifika instabilitetsfaser,  tillväxten av Uranus och Neptunus och den senare spridningen av gasjättar finns det upp till 40 procents chans att ett Planet Nine-liknande objekt kan ha fångats in under den tiden", beskriver Izidoro.

Ingen vet om det stämmer i vårt solsystem och om planet nio finns därute och väntar på att upptäckas. Men ännu söks det bevis på om den finns eller inte.

Asteroider kretsande i Venus bana kan bli ett framtida hot mot Jorden

 

Bild De flesta av solsystemets asteroider finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Andra finns i omloppsbana runt planeter ex Jupitertrojanerna vilka bildar två grupper: en bakom och en framför Jupiter. Astronomer har hittills hittat 20 asteroider i omloppsbana runt Venus, vilka kan utgöra ett hot mot jorden. Bild: NASA/LPI

För tjugo år sedan gav den amerikanska kongressen NASA i uppdrag att hitta 90 procent av de jordnära asteroider som hotar jorden. Det har gjorts framsteg med att hitta dessa asteroider som kretsar runt solen och som ligger inom 1,3 astronomiska enheter (en astronomisk enhet är avståndet jorden - solen) från jorden. Sökandet utökas nu eftersom astronomer nu hittar asteroider som kretsar runt Venus och som kan utgöra ett framtida hot.

Ny forskning görs för att söka efter om det finns fler ännu ej funna asteroider som kan kretsa runt Venus och hur vi kan upptäcka dessa dolda i motljus från solen. De kan gömma sig i solens bländning och motstå våra försök att hitta dem. För att finna dem handlar det om observerbarhetsfönster och hur asteroidernas ljusstyrka förändras.

Vårt mål är att bedöma det möjliga hot som den ännu oupptäckta populationen av asteroider runt Venus eller i Venus bana  som kan utgöra mot jorden och att undersöka deras detekterbarhet från jorden från rymdobservatorier", beskriver författarna. Studien visar hur svårt det kan vara att upptäcka dessa farliga asteroider från jorden. En lösning kan vara att skicka en rymdfarkost till Venus omloppsbana.

"Observationer som görs från Venus omloppsbana som är vänd bort från solen, kan dock förbättra upptäckten av dessa kroppar", förklarar forskarna. Flera uppdrag har föreslagits, bland annat till solen-jorden eller solen-Venus L1 eller L2 halobana. 

Vi vet att det finns asteroider där ute som riskerar att slå ner på jorden. En del av dem är så stora att de kan förstöra hela städer. Till och med en relativt liten asteroid med en diameter på 150 meter kan träffa jorden med en kraft som motsvarar hundratals megaton TNT. Det är tusentals gånger mer potent än de atombomber som fälldes under andra världskriget.

Vera Rubin-observatoriet kommer att upptäcka många asteroider under sina regelbundna kartläggningar. Att hitta potentiellt farliga asteroider i omloppsbana runt Venus kan dock kräva en särskild ansträngning.

"Även om kartläggningar som de från Rubinobservatoriet  kanske kan upptäcka några av dessa asteroider inom en snar framtid, tror man att endast en dedikerad observationskampanj från ett rymdbaserat uppdrag nära Venus potentiellt skulle kunna kartlägga och upptäcka alla asteroider i omloppsbana runt Venus.

Forskningsrapporten har titeln "The invisible threat: assessing the collisional hazard posed by the undiscovered Venus co-orbital asteroids" och har skickats in till tidskriften Astronomy and Astrophysics 

Huvudförfattare var Valerio Carruba, biträdande professor vid São Paolo University i Brasilien. Tidningen finns för närvarande tillgänglig på arxiv.org.